Archive for augusti, 2004

Fred
Aug 28th, 2004

Fox News del 2 - Programmen

På the Fox News Channel handlar det bara om personligheterna. De är åsiktsfulla och färgstarka, och de är väldigt stolta över att vara amerikaner, ni vet, på det där negativa sättet. Personligheterna kontrollerar kanalen så till den milda grad att de helt utan skam kan göra reklam för sina egna böcker på programtid. De verkar också tro att tittarna lider av minnesförlust eftersom de har den olidliga vanan att hela tiden påminna dem om vad de själva heter. Sker det inte verbalt, sker det visuellt eftersom programnamnet oftast har något att göra med programledarnas namn. Jag tänkte nu låta er träffa några av personligheterna.

The O’Reilly Factor (TV8, vardagar kl 02.00)
Programledare: Bill O’Reilly

Bill är en före detta registrerad republikan som tvingades ge upp sitt partimedlemskap för att kunna kalla sig oberoende. Han är också en före detta programledare för Inside Edition, ett syndikerat nyhetsprogram av värsta tabloidsort, och som kunde ses på TV3 för några år sedan. Han rekryterades från starten 1996 och sedan 2000 är hans program det mest sedda nyhetsprogrammet i amerikansk kabelTV (då passerade hans program Larry King på CNN).

På Fox News hemsida kan man läsa en kort biografi över Bill. Han citerar en tevekritiker, Marvin Kitman, som en gång kallat honom ”the new pope of TV journalism”. Även om det kanske stämmer (de konservativa åsikterna gör det definitivt), så glömmer man att nämna var citatet kommer ifrån: januarinumret 2002 av tidningen Penthouse, som är en porrblaska. Jag skrev ett email och påpekade detta för honom och jag undrade om personerna i hans stab är de enda i världen som läser den tidningen för artiklarna. Jag väntar fortfarande på svar.

Bill har några saker han hatar mer än något annat och han är inte sen att påpeka det så ofta han kan. En sådan sak är Frankrike. Han hatar fransmännen generellt sett och Jaques Chiraq mer specifikt. Naturligtvis har det att göra med Frankrikes motstånd mot Irakkriget. Därför anser Bill att man inte kan lita på fransmännen, de är inte tacksamma för att amerikanerna hjälpte dem under Andra världskriget. Han hatar dem så till den milda grad att man på hans hemsida kan köpa ”Boycott France”-bildekaler. Bill var också en av förespråkarna för att ändra namn på pommes frites i USA, från french fries till freedom fries.

Han tycker om att avbryta folk. Ofta. Och han räds inte att säga åt någon att hålla käften om de inte håller med honom. När han känner sig trängd eller inte kan svara är hans automatiska respons: ”shut up!” Undrar ifall han kan stava till sociopat.

Bill skriver böcker också. De flesta handlar om honom själv och hans program, men en av dem är faktsikt en roman: Those Who Trespass (2004), som handlar om mord i tevevärlden och en detektiv vid namn Tommy O’Malley (Hmmm… Bill O’Reilly – Tom O’Malley, fantasifullt). Rättigheterna till att filmatisera boken har köps av Icon Productions, Mel Gibsons produktionsbolag som även gjorde The Passion of the Christ. Om inte det är en mätare av Bills konservatism vet inte jag något som är.

Bill hatar naturligtvis individer också. Michael Moore är en av dem. Under demokraternas konvent i Boston i juli i år tackade Moore ja till en intervju i Bills program. Dusten som följde kan väl kallas för oavgjord. Michael tyckte kriget var fel, Bill tyckte det var rätt; Michael frågade om Bill var villig att offra sina egna barn för att försvara Falluja, Bill sa att han var villig att göra det själv. Egentligen kan intervjun ses som vilken Michael Moore-intervju som helst. Michael på ena sidan mikrofonen och en idiot på andra.

Den person som Bill hatar mest av alla är Al Franken, komiker och författare som skrev förra årets ”Lögner (och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem)”. Franken började sin bana som författare för Saturday Night Live i början på 80-talet och är väl mest känd som komiker. Flera av hans böcker har blivit bästsäljare (”Rush Limbaugh is a big fat idiot” är ett lysande exempel) och så även förra årets ”Lögner (o.s.v.)”. På omslaget till boken syns Bill O’Reilly med ett ovanligt rödsprängt ansikte. I boken beskriver Franken hur O’Reilly försökte stoppa bilden för att han ansåg den som kränkande. Franken tyckte att så ser Bill ju ut. På teve sminkar han sig och lyckas dölja rödsprängdheten, men varför skämmas för den när det är så han egentligen ser ut. Slutligen, och utan någon egentlig strid, vann Franken. Så på omslaget syns Bill, rödsprängd och allt. Det är kanske inte så konstigt att han hatar Franken. Boken är rolig, inte bara på grund av Bills ansikte.

Hannity & Colmes (TV8, vardagar kl 03.00)
Programledare: Sean Hannity & Alan Colmes

Programidén är enkel. Låt två programledare av olika politisk uppfattning diskutera dagsaktuella ämnen och intervjua personer från två olika perspektiv. Sean Hannity är konservativ republikan och Alan Colmes är liberal demokrat. Problemet är att de har så olika personligheter att programmet lutar starkt åt ena sidan. Seans personlighet tar väldigt stor plats och han attackerar liberala gäster med målmedvetet hat, medan Alan bara verkar vara snäll och trevlig och blygt frågar om han får ifrågasätta andras åsikter. I boken ”Lögner (o.s.v.)” skriver Al Franken om programmet och genomgående skriver han namnet Sean Hannity med vanlig teckenstorlek, medan namnet Alan Colmes skrivs med liten teckenstorlek. Har man sett programmet så känns det greppet helt rätt.

Sean Hannitys uppenbara hat mot liberaler kan exemplifieras med två böcker som han skrivit: ”Let Freedom Ring: Winning the War of Liberty over Liberalism” (2002) och ”Deliver us from Evil: Defeating Terrorism, Despotism, and Liberalism” (2004). Lägg särskilt märke till hur han i sin andra bok redan i titeln likställer liberalism med terrorism och despotism. Om det är någon på Fox News man blir topp tunnor rasande på så är det Sean Hannity. Med penna i handen och ofta ett kolugn håller han positionen för USA:s alla inskränkta, oupplysta, ignoranta, arroganta, banjospelande och husvagnsboende tokstollar. Allt medan Alan Colmes snällt ber om ursäkt för att han råkar avbryta.

Alan Colmes har också skrivit en bok: ”Red, White & Liberal: How left is right & right is wrong”. Titeln säger något om hur snäll och trevlig han verkar. Han jämställer inte den amerikanska högern med terrorister eller något annat. Han bara konstaterar att de har fel. På ett artigt sätt.

Det var två exempel på program man kan se på Fox News Channel. Fler tänkte jag inte gå in på, lite får jag lämna till er att utforska. Sitter ni uppe en natt utan att ha något att göra, slå över på TV8 och förundras. Men för att kunna göra det kanske ni behöver en mer exakt guide till vad man ska titta efter för att upptäcka felaktigheter och konservativa åsikter. De försöker nämligen dölja det, ofta på ganska sluga sätt. Teknikerna de använder tänkte jag gå in på nästa vecka.

/Fred

Fred
Aug 28th, 2004

Konventen

För några veckor sedan avslutades det demokratiska konventet, då John Kerry officiellt utsågs som partiets presidentkandidat. Bara en formalitet egentligen eftersom han varit partiets kandidat längre än så. Republikanernas konvent, som pågår under den närmast kommande veckan, är än mer en ren formalitet, eftersom Bush är helt ohotad.

Konventen har blivit mer eller mindre ett spel för gallerierna. Förr var det så att oppositionspartiet faktiskt valde en presidentkandidat på konventet, ofta efter långa och hårda debatter under konventveckan. Ibland kunde till och med presidenten hotas av en annan kandidat inom det egna partiet. Så är det inte längre. Demokraternas konvent i slutet av juli var ett välsmort maskineri. För första gången användes musik mellan talen och tillintetgjorde dödtiden som annars kan ta musten ur vilken politisk räv som helst. Det återstår att se om republikanerna lyckas olja kamaxlarna på samma sätt och engagera väljarna, eller om deras konvent blir en politisk motsvarighet till att skrubba en ingrodd toalettstol. Hur de än skrubbar kommer skiten alltid tillbaka och samtidigt är det jävligt tråkigt.

Med tanke på hur debatten går i USA, särskilt om man räknar in Fox News, så kommer det dock att bli ganska spännande. Dubya (W på engelska, kärvänlig förkortning av presidentens namn) kommer att tala till redan invigda, vilket betyder att han kommer att häva ur sig den ena plattityden efter den andra samtidigt som han kommer att se ut som om han vet nåt vi inte vet.

Gissningsvis kommer han att nämna den 11:e september, hur bra det går i kriget mot det irakiska folket och vilka framsteg den amerikanska ekonomin har gjort. Han kommer att referera till Kerry, inte vid namn, utan som ”min opponent”. Laura Bush kommer att stå vid sin mans sida och le, kanske tillsammans med deras gemensamma döttrar, ni vet, de som åkte fast för rattfylleri för några år sedan (sådan fader, sådana döttrar). Irakkrigets arkitekt Rumsfeld kommer kanske att tala, men än mer tveksamt är det om vi får se den kamslickande Wolfowitz. Vicepresident Cheney kommer nog att hålla ett anförande, men han kommer nog inte att nämna att det egentligen är han som styr USA som sin egen lilla kasperteater.

Den största behållningen, för mig i alla fall, med att se på det republikanska konventet blir hur Fox News kommer att rapportera från det. Jag antar dock att jag är ganska ensam om mina åsikter om vad som är roligt. Döm mig inte för det.

/Fred

Fred
Aug 27th, 2004

Kopels agenda

I 56 deceits in Farenheit 911 har tyckaren Dave Kopel tydligen hittat 56 direkta fel i Michael Moores film, Farenheit 9/11, och han har vissa poänger, det måste medges. Bland annat framgår det inte av filmen att Fox News först utropade Gore till vinnare i valet, innan de utropade Bush. Detta utgör dock inte ett fel, utan snarare ett utelämnande. Fox News var fortfarande först med att utropa Bush till vinnare.

Många av felen på listan verkar vara saker som en dokumentärfilmare inte ens höjer ögonbrynen för. Kopel stör sig bland annat på ett klipp i filmen som visar Bush när han står på en golfbana och uttalar sig vilka onda människor terrorister är hur de ska jagas och elimineras. Sedan vänder han sig om, säger ”Kolla nu denna driven!” och lyfter golfklubban. I filmen framgår det inte att uttalandet gäller palestinska terrorister och Kopel hävdar att filmen vill utmåla det som om det gällde terrorister som hotar USA. Och? säger jag. Det finns inte en kotte i världen som uppfattar Michael Moore som något annat än en vänsterliberal propagandist. Klart att han använder sig av sådana metoder. Att använda klipp från olika kontexter för att skapa en framåtdriven berättelse är dessutom väldigt vanligt i dokumentärer. Även om en film handlar om tyska stridsvagnar från Andra Världskriget (en programsort som utgör 80 % av the History Channel) så bör man inte bli förvånad om det dyker upp en bild på Adolf Hitler. Dessutom gör inte Moores dokumentära teknik Bush uttalande mindre okänsligt.

De 56 punkterna på Kopels lista och andra attacker mot Farenheit 9/11 bestrids av Moore här.

Där listar Moore sina källor, vilka ofta utgörs av vänsterliberala dagstidningar som the Washington Post och the New York Times (vilka inte får förväxlas med de högerkonservativa the Washington Times och the New York Post). Inga överraskningar där. Farenheit 9/11 är en vänsterliberal propagandafilm som gjorts med ett enda syfte: att sparka Bush ur Vita Huset. Moore är i alla fall öppen med det och efter att ha sett hans tidigare filmer och teveprogram så kan man förvänta sig det. Inte konstigt att vissa människor inte tycker om honom. Men hur är det egentligen med Dave Kopel?

Dave Kopel är utbildad advokat, jobbar som Research Director på the Independence Institute och har skrivit 10 böcker. Särskilt hans arbetsplats är intressant. Institutet grundades 1985 och är en organisation som tror på de ”eviga sanningarna” (!) från USA:s Självständighetsdeklaration. De sägs vara objektiva och står till tjänst med att informera allmänheten om hur man kan förbättra skolsystemet, sjukvården, infrastrukturen, miljön och ekonomin. Det låter ungefär som en blandning av Råd & Rön och Anslagstavlan. I alla fall tills man tittar på ståndpunkterna.

The Independence Institute står för lägre skatter, mindre regeringsinflytande i medborgarnas vardag, ingen regeringsinblandning i huruvida människor vill köra SUV:s eller åka buss, fri konkurrens inom vård och skola, och sist men inte minst så står de för att alla människor skulle få ett mycket bättre liv om de bara fick bära vapen. Visst låter det som om jag nyss räknat upp republikanernas partiprogram?

Just Dave Kopel har hand om institutets projekt för förståelse av Författningens andra tillägg: den om att alla har rätt att bära vapen. Han har mer än en gång försvarat David Koresh agerande i Waco, Texas, och nu har han alltså gett sig på Michael Moore.

Hmmm… Michael Moore? Vapen? Kan det inte vara så att Dave Kopel, som precis som Charlton Heston är medlem i National Rifle Association, har varit lite putt på Michael Moore redan innan filmen Farenheit 9/11 kom ut? Kopel har kanske jobbat många år med att få folk att förstå att det andra tillägget till konstitutionen faktiskt är väldigt bra. Han tycker säkert att NRA är missförstått och att det inte är vapen som dödar människor utan det är människor som dödar människor och just därför borde det vara tillåtet att äga helautomatiska handeldvapen. Om det är så, så finns det också en möjlighet att Kopel blev lite sur när Moore kom och förstörde hans omfattande arbete med en film. Jag menar Bowling for Columbine har fått mer positiv PR de senaste åren än NRA:s rekryteringsfilmer.

Jag tror att Kopel har en agenda med sina 56 punkter, precis som Moore har med sin film. Jag tror också att vi inte kan ta någon av deras versioner av verkligheten som absolut sanning. Det spelar ingen roll om sanningen befinner sig någonstans mitt emellan eller om den ene har rätt eller den andre. ”Det finns ingen sanning, det finns bara åsikter,” som Hjalmar Söderberg sa. Det handlar om att välja vems sanningar och åsikter vi värderar högst och vems agenda som verkar mest attraktiv.

/Fred

Fred
Aug 20th, 2004

Fox News del 1 - Faux News

Året var 1996. Den Engelske Patienten vann Oscar för bästa film, och det borde varit en indikation på att det var något fel på hela året. Bill Clinton var vid tidpunkten president i USA, och han hade precis börjat med en dålig cigarrvana. I presidentvalet det året hette Clintons opponent Robert Dole, en gammal krigshjälte med lika mycket karisma som en brandpost. Clinton vann valet och Bob Dole blev en förspråkare för Viagra.

1996 startade också the Fox News Channel (FNC).

Så som jag förstår det så var det meningen att FNC skulle vara en nyhetskanal på samma nivå som CNN, BBC World eller Sky News. De senare försöker rapportera på ett objektivt sätt och från en global synvinkel, även om de inte alltid lyckas. Fox News försöker inte ens.

Mogulen bakom FNC heter Rupert Murdoch (som även äger Sky News och MASSOR av andra teve- och radiokanaler). Efter drygt 50 år som australiensare blev Rupert amerikansk medborgare 1985. Idag äger han även 175 tidningar världen runt och alla var på ledarsidorna positiva till Irakkriget 2003. Att kalla honom för konservativ mediamogul med stora påtryckningsmedel är en underdrift i samma klass som att kalla Titanic en liten jolle.

Idag är FNC den mest sedda nyhetskanalen i USA (den slår alltså även CNN) och dess uppgång och storhet kan för en utomstående vara svår att förstå. Men 1998 beslöt sig president Bill Clinton för att ljuga om sin affär med en praktikant. Den följande krisen och riksrättsprocessen gav FNC reson och trovärdighet i sin rapportering. De konservativa i USA betonar gärna moral och sedligt levene, och Clinton uppfyllde inte något av deras krav.

Ytterligare trovärdighet gavs kanalen under presidentvalet 2000. På valnatten i november var FNC den första nyhetskanalen som utropade Bush som vinnare i delstaten Florida, och därmed presidentvalet. De andra nationella kanalerna följde efter, utan att bry sig om att kolla om det var sant eller inte (det var det inte). De brydde sig inte ens om att kolla vem som satt och kontrollerade sändningen av valvakan hos FNC: John Ellis. Han är kusin till George W. Bush.

Nu kan inte hela resultatet vid 2000 års val skyllas på Fox News. Det faktum att det var just Florida som var tuvan som stjälpte lasset har också med saken att göra. George W:s bror Jed Bush satt som guvernör i delstaten (och gör det än). Klart han ville att brorsan skulle vinna och han hittade på flera sätt att hjälpa till.

I Florida finns en gammal lag från 1868 som aldrig upprätthållits hårdare än under 2000. I Florida får nämligen inte dömda brottslingar rösta, oavsett om de avtjänat straffet eller inte, men man har inte riktigt brytt sig om den lagen. Men nu skulle det bli ändring. En kvinna vid namn Katherine Harris hyrdes in, på order från Jed Bush, för att se till att brottslingar och före detta brottslingar ströks från vallängderna och hon anlitade ett datorföretag att se till att så skedde. Följden blev att 58.000 personer ströks från Floridas vallängder för att de var dömda brottslingar, för att de hade samma efternamn som brottslingar, eller för att de delade en födelsedag med brottslingar (parametrarna skulle vara så vida att även felstavade namn skulle fångas in). Eventuella fel rättades aldrig till trots varningar från datorföretaget att antalet ”felaktigt positiva” skulle vara högt. Det bör kanske nämnas att de flesta som ströks från längderna var svarta eller latino (de utgör majoriteten av brottslingarna i USA:s rättssystem), och hade troligen röstat på demokraternas kandidat, Al Gore. Ytterligare en liten detalj i sammanhanget är att Katherine Harris, som skötte vallängdsstrykandet, även var en av ledarna för George W. Bushs presidentvalskampanj i Florida.

Det var till och med så att rösterna i Florida aldrig räknades färdigt. Eftersom Gore-lägret anade oråd efter tumultet som uppstod omedelbart efter valet, ville de ha en omräkning av rösterna, vilket de efter många turer i olika domstolar slutligen fick. Men USA:s högsta domstol beordrade att omräkningen skulle avslutas och att George W. Bush skulle utropas som president. I USA:s högsta domstol sitter de nio domarna på livstid och de utses av den sittande presidenten. Majoriteten av domarna som satt och bestämde om Bush Jr. skulle bli president hade utsetts antingen av George Bush Sr. eller Ronald Reagan (under vilken George Bush Sr. var Vicepresident). Klart Junior kunde lita på sin pappas kompisar.

Även om stora delar av den de facto statskuppen alltså inte kan skyllas på the Fox News Channel så gjorde de absolut ingenting för att ta reda på sanningen. De svalde lögnerna från den inkommande Bush-regeringen och spädde på med ytterligare. Efter 2000 års val hade de bevisat att de kunde skriva om historien. De har också lyckats skriva om historien för alla som tittar på kanalen.

Förra året genomfördes en undersökning där man jämförde Fox News-tittares uppfattning av aktuella händelser, med dem som tittade på PBS (den närmaste motsvarigheten till SVT som finns i USA). Några exempel:

  • 67 % av FNC:s tittare trodde att Irak hade ett nära samarbete med Al Qaeda, jämfört med 16 % av PBS tittare.
  • 33 % av FNC:s tittare trodde att USA hade hittat massförstörelsevapen i Irak. Siffran för PBS tittare var 11 %.
  • 35 % av FNC:s tittare trodde att världopinionen var positiv till invasionen av Irak, jämfört med 5 % av PBS tittare.

The Fox News Channel spred medvetna och beräknande lögner när Clinton var president för att försöka avsätta honom. De sprider fortfarande lögner, men nu för att gynna den sittande president Bush. Och den senaste veckan har inte varit nådig för utmanaren John Kerry.

I konservativa kretsar hyllar man just nu en bok som Kerrys tid i Vietnam, där han tjänstgjorde som kapten på en flodbåt. Boken heter Unfit for command och har enligt författarna John O’Neill och Jerome Corsi tillkommit för att svara på Kerrys lögner om Vietnam.

Under demokraternas konvent spelade Vietnamveteranerna en stor roll för Kerry. Han utmålades som en hjälte och en stor ledare, särskilt i pressade situationer. För att vinna moderata demokrater krävs det att han betonar just detta; det militära ledarskapet. USA:s militära tradition är stolt och den rubbas inte på så lätt. Det Kerry har som mjukmedel är att han när han återkom från Vietnam engagerade han sig mot kriget, vilket emellertid skapade vissa fiender.

På konventet lade han inte ner speciellt mycket tid på att visa på hur mycket han åstadkom som senator utan spenderade nästan hela tiden med att förklara för det amerikanska folket hur mycket bättre han skulle kunna leda landet än president Bush, särskilt i en tid som nu. Han pekade också på de många fel som Bush lyckats klämma in under sina fyra år vid makten, speciellt när det gäller kriget i Irak och mot terrorismen.

Republikanerna har inte haft mycket att svara med. Visst, de skyller en hel del av 11:e september på Clinton och därmed demokraterna, och de har framhävt Kerrys konfunderande omröstningar i senaten där han både röstat för kriget, men mot att finansiera det. Annars har dock Kerry varit orubblig. Hans tid i Vietnam har varit off limits. Kerry har haft många av hans gamla båtkamrater och Vietnamveteraner på sin sida. Tills boken Unfit for command kom ut med åtföljande tevereklam.

Boken hyllas som en republikansk motsvarighet till Farenheit 9/11, Michael Moores film med stor propagandapotential. Unfit for command pekar på lögner och motsägelser i Kerrys papper, vilket borde vara svårt att göra med tanke på att alla hans tjänsgöringspapper finns på hans hemsida. Som en av de värsta hatattackerna via tevereklam jag någonsin sett, utmålar gruppen Swiftvets for Truth honom som en ren och skär lögnare.

Om man skärskådar författarna till boken och organisationen bakom reklamen framträder dock en annorlunda bild. John O’Neill är republikan sedan många år och har varit Kerrys svurna fiende sedan 70-talet då Kerry engagerade sig mot Nixonregimens politik gentemot Vietnam. Alla Vietnamveteraner höll inte med Kerry och O’Neill var en av hans starkaste kritiker. Vidare så har swiftvetsgruppen nära förbindelser med det republikanska partiets Texasgren och då särskilt Karl Rove, som är nära rådgivare till George W. Bush (som var guvernör i just Texas). Sägs det! Gruppens förbindelser till republikanerna är svåra att bevisa. Ändå måste Kerry i princip göra det.

Striden kring Kerrys Vietnammeriter pekar på ett alltmer vanligt problem med den amerikanska valrörelsen och det har, som så mycket annat, med pengar att göra. Det är så att före ett konvent får partierna spendera hur mycket pengar som helst på valrörelsen. Efter konventen, däremot, begränsas partiernas resurser till 75 miljoner dollar. Detta görs för att jämna ut kampanjerna. Det finns två problem med detta. För det första blir konventens timing viktig. I år låg demokraternas konvent i juli, medan republikanernas ligger i slutet på augusti, vilket betyder att demokraterna redan har börjat spendera de 75 miljonerna, medan republikanerna fortfarande inte har börjat. Räknat över tid har då republikanerna mer pengar att spendera på valrörelsen fram till valet. För det andra har det blivit allt mer viktigt med utomstående grupper som utan förbindelser med partierna lägger sig i valrörelsen. Här är båda partierna lika goda kålsupare. Swiftvets for Truth har inga bevisbara förbindelser med republikanerna (än så länge) och spenderar därför inte några av partiets pengar trots att de tydligt missgynnar Kerry och stödjer Bush. Demokraterna och Kerry har dock stöd från andra liknande grupper på vänsterkanten (MoveOn till exempel).

Att Kerrys tjänstgöring i Vietnam seglat upp på agendan beror till stor del på the Fox News Channel. Kanalen var den första att ta upp Unfit for Command och har tuggat den hela den gångna veckan. De har inte pratat speciellt mycket om Bush tjänstgöring i Nationalgardet (där han bara kunnat bevisa närvaro på en tandundersökning). Demokraterna kanske borde spendera mer tid på att bevisa republikanernas förbindelser med Fox News. Jag tror att det är lättare att bevisa. Den framtida historieskrivningen skulle nog se annorlunda ut.

/Fred

Fred
Aug 13th, 2004

Mitt beroende

Jag heter Fred och jag är Foxoholist. Det som följer är inte en ursäkt för mitt beroende av the Fox News Channel (FNC), det är en förklaring. Det är min förhoppning att denna förklaring räcker för att försvara mina sena vanor, då jag tittar på diskussioner om amerikansk politik mellan tyckare på den politiska högerflygeln. Räcker det inte är jag förlorad.

Svensk teve har inte alltid varit frälst med FNC. Det började under upptakten till den senaste versionen av Irakkriget, då TV8 började sända FNC istället för Bloombergs ändlösa finansiella textremsor. Det var också då jag först började titta på kanalen.

Vid den första anblicken var FNC lite mer intresserad av den tekniska och strategiska sidan av kriget, istället för den sociala och humana sidan, men det fanns ingen anledning att vara speciellt oroad. All annan rapportering (inklusive SVT) var av samma sort.

Till en början tittade jag mest på Fox News på eftermiddagarna, då det falskt trevliga Fox & Friends sänds. Tre fyra programledare sitter och diskuterar världsnyheter under avslappnade former, ungefär som Nyhetsmorgon på TV4. Fortfarande anade jag ingenting. Fox News var för mig en mer amerikansk version av BBC World.

Under en kort tid som arbetslös och student (dvs mycket fritid) började jag slå över på kanalen på natten (primetime i USA). Det var först nu jag började ana vad som pågick på kanalen.

Jag lärde känna Brit Hume, en man med ett utseende som är väldigt snarlikt Droopy (rösten, ansiktet, vad som helst). Som en oorginell nyhetsuppläsare av standardsnitt lyckas han dupera tittarna att tro att det han rapporterar faktiskt är nyheter.

Jag började förundras över hur någon kunde prata som Shepard Smith i en hel timme, med den farten, den pitchen, den konstiga rösten, och fortfarande likna en marionett från the Thunderbirds. Shepards vinkling på nyheterna är mer ungdomlig och mer sensationell än Brits, men lika bedräglig.

För första gången fick jag se den alltid lika avbrytande spinnaren, Bill O´Reilly, en man som lyssnar så lite på sina ”intervju”-offer att han förefaller döv. Som Fox News superstjärna är han kungen över primetimenyheterna. Det är ett tecken på den amerikanska civilisationens nedgång och fall, så stort som något.

Och jag började undersöka den påtvingade relationen mellan Sean Hannity och Alan Colmes: Den förra en kaustisk republikan med ett mycket bokstavligt hat mot liberaler; den senare en liberal vindflöjel med kärleksfulla relationer till republikaner. Man förstår programidén ganska fort, men man förstår också att idén och utförandet är två helt skilda saker.
Efter att ha bekantat sig med de stora namnen började jag gräva djupare i Fox News. Neil Cavuto, John Gibson och Greta van Susteren lärde jag känna till namn. Även den gamle Jerry Springer-wannaben Geraldo Rivera syntes på min teveruta. Jag hade blivit beroende av the FNC, och när jag kom på mig själv med att titta på the Beltway Boys insåg jag att jag borde söka hjälp.

Mitt beroende av the FNC har ingenting att göra med att jag vill hålla mig ajour med dagens händelser i världen. Dem ser man inte mycket på kanalen. Nyheterna är amerikanska, om amerikaner, från en amerikansk synvinkel.

Nej, mitt beroende kommer från den absoluta förundran över trångsyntheten, frånvaron av empati och tunnelseendet som programledarna har. Det är en kanal som håller mig vaken på nätterna och väcker mig på mornarna. Bättre än tio koppar kaffe, jag lovar. Det är svårt att sova när du är ursinnig.

/Fred