Freon Blogg

Det var en gång en medelålders man vid namn Bengt som arbetade på ett kontor i stan. Vad han arbetade med på kontoret behöver vi inte bry oss om, för det gjorde inte Bengt heller. Han var tvungen att gå till jobbet varje dag för att göra sina barn stolta. Problemet var att han verkligen inte ville gå till jobbet.

Det hade börjat för ungefär sex månader sedan. En ny kille, som hette Pär, hade börjat på kontoret och han hade nästan genast gett sig på Bengt. Pär skämtade mycket om Bengt och arbetskamraterna hängde på. Pär tyckte väl att han var rolig, men Bengt tyckte inte om att han var det på hans bekostnad. Efter ett tag kom glåporden och snart var Bengt utfryst och utskrattad på hela kontoret.

Bengts närmaste chef, Christina, märkte att Bengt inte var så glad längre och hade ett långt samtal med honom. Christina lovade att försöka prata med Pär för att få ett slut på okvädesorden. Bengt trodde inte att hon skulle göra så stor skillnad.

Det gjorde hon inte heller. Bara ett par veckor efter samtalet med Christina skulle Bengt ta lite vatten vid kontorets vattenautomat. Han hade precis fyllt sin plastmugg med iskallt vatten när Pär plötsligt slog muggen ur handen på honom. Pär skrattade högt, medan han fyllde en egen mugg, och arbetskamraterna fyllde i. Samtalet med Christina hade dock gjort Bengt lite modigare.

”Sluta med det där, annars…” sa han, innan han blev osäker.

”Annars, vad då?” kontrade Pär och knuffade in Bengt i väggen så att han slog i bakhuvudet. Det gjorde ont, men inte lika ont som när Pär hällde sin mugg vatten över Bengts byxor. Han skrattade högt igen.

”Han har kissat på sig!” ropade han ut över kontoret. Arbetskamraterna tyckte också att det var roligt.

Skamsen gick Bengt in i herrtoaletten för att torka av byxorna, vilket inte var så lätt eftersom kontoret hade gått över till de där linnerullarna som aldrig verkar ta slut. Plötsligt kom Pär in i herrtoaletten och hotade med stryk om Bengt berättade om detta för Christina.

Bengt vågade inte berätta det för någon. Inte ens hemma. Han visste att om hans barn fick reda på det skulle de skämmas. De skulle säkert tycka lika illa om honom som Pär gjorde.

Några veckor senare hamnade Bengt i skottlinjen igen. Denna gången slutade det med att Pär slog på Bengt så att han fick en rejäl blåtira och flera blåmärken. Nu orkade inte Bengt hålla tyst längre utan gick än en gång till Christina och berättade vad som hade hänt.

Nu började det hända saker. Christina gick till högsta chefen och tillsammans med Bengt gjorde de en polisanmälan av misshandeln. Polisen förhörde Pär, men efteråt sade de till Bengt att han inte skulle hoppas för mycket.

Pär var kvar på kontoret och Bengt blev slagen oftare och oftare. När Bengts barn började märka att något var snett så försökte de få Bengt att byta kontor, men det fanns inga platser på några andra kontor så han fick vackert jobba kvar tillsammans med Pär. Bengt gled längre och längre ner i misär.

Efter en speciellt grov misshandel så polisanmäldes Pär på nytt och denna gången gick det faktiskt till rättegång. Bengts förhoppningar var på topp, men när Pär inte kunde fällas för något så släppte det helt för Bengt. Pär kunde arbeta kvar, misshandla Bengt när han ville, Bengt kunde inte flytta och kunde inte få Pär dömd. Bengt var den som straffades för något han inte hade gjort. Pär gick straffri, trots upprepade fall av misshandel. Världen kunde inte vara mer orättvis.

När Bengt begick självmord var det ingen som blev förvånad, utom möjligtvis Pär.

Slut.

Sensmoral (eller bara en förklaring):

Så här kan det fungera i Sverige 2004. Jag talar naturligtvis inte om ett vanligt kontor och Bengt är inte medelålders. Tänk er istället att Bengt är nio år gammal, går till skolan varje dag, enbart för att bli mobbad och utsatt. Mellan 5 och 10 % av barn i grundskolan mobbas minst en gång i veckan. Med tanke på att antalet elever i grundskolan är drygt en miljon så skulle antalet mobbade vara mellan 50.000 och 100.000, som en mindre svensk stad.

Det är lättare att förflytta mobbade barn än de som mobbar och en polisanmälan tas väldigt lätt på. Barn kan misshandlas i flera år utan att det händer någonting. Det skulle aldrig tillåtas i vuxenvärlden. Tvärtom.

/Fred

I Irak filmades en amerikansk soldat som sköt till döds en skadad irakier på ett stengolv i Falluja. Al Jazeera visade hela filmen. Det amerikanska mediaetablisemanget visade bara valda delar (de klippte bort själva dödsskjutningen). Soldatens försvar var att han trodde irakiern var beväpnad (det var han inte).

Bill O’Reilly var upprörd över att grupper som Amnesty International krävde en rättegång mot den amerikanske soldaten. Han tyckte att soldatens agerande var helt korrekt och att han själv skulle göra precis samma sak. Vidare sa han att 95 % av tittarna säkerligen höll med honom.

Så jag skrev ett mail till Bill:

Mr. O.

You say that the American soldier who shot a wounded Iraqi on camera did the right thing and should not be indicted? If you had seen footage of an Iraqi soldier shooting a wounded American you would have cried foul and asked for immidiate execution! How’s that for fair and balanced! You have got to start to ask yourself the important questions. Oh, and I guess I belong to the intelligent 5 % of people who don’t agree with you.

Yours Sincerely,
Blah blah blah

Inget speciellt roligt eller fyndigt, med andra ord, men får man möjlighet att säga några sanningens ord och samtidigt få några av Bills vener i pannan att pulsera så ska man vara nöjd. Al Franken var nog också nöjd i veckan, då han satt hos David Letterman och skämtade om Bills bruk av Alexander Graham Bells uppfinning (le telefön). Franken, som jag framhåller som en av USA:s absolut bästa politiska komiker (och därmed analytiker), berättade också något som fick mig att se valet i USA i ett annat ljus. 2004 blev George W. Bush den presidentkandidat som fått flest röster vid något presidentval genom tiderna. Då pratar vi alltså om antalet röster, inte procentuellt. Vet ni vilken presidentkandidat som fått näst flest röster genom tiderna? Det ger lite tröst att det faktiskt är John Kerry.

/Fred

Jag vet att några av er med spänning följt regeringsombildningarna i USA den senaste veckan. Frågan är: Är ni rädda än?

År 2000 gick George Bush till val på moderata och centristiska grunder, ”konservatism med medkänsla”, och i vissa fall syntes det i ministersutnämningarna. Han visste att om han utnämnde konservativa hökar som Donald Rumsfeld till försvarsminister och Dick Cheney till vicepresident var han tvungen att utnämna en mer moderat utrikesminister, och det enda rimliga valet föll på Colin Powell. Under de fyra åren som gått sedan utnämnandet av Powell har det utkämpats ganska stora stridigheter mellan försvarsdepartementet och utrikesdepartementet. Powell har alltid förespråkat diplomati och ekonomiska sanktioner som fullt värdiga handlingar för att komma till rätta med stater som vägrat rätta sig i ledet (läs Irak, Nordkorea, Iran, osv). Han såg lite obekväm ut när han satt inför FN:s generalförsamling och försökte övertyga världen att Irak borde anfallas. Han verkade inte vilja vara där över huvud taget. Försvarsdepartementet, med Rumsfeld och mjällsugaren Wolfowitz i spetsen, har istället talat sig varma för militära aktioner.

Nu har Colin Powell tvingats avgå och han ersätts av Condoleezza Rice. Vad innebär det?

Condie, som jag hädanefter kommer att kalla henne eftersom jag inte tycker om att skriva två ”e” före två ”z”, är en väldigt god vän till George Bush. Hon spenderar mycket tid nere i Texas tillsammans med presidenten och de brukar titta på amerikanska fotboll tillsammans. Hon är också, liksom Bush, djupt religiös och de böjer ofta huvudena i gemensam bön.

Man skulle kunna säga att Bush äntligen lyckats rensa ut det enda hoppet för rim och reson. I och med att han placerar sin goda vän Condie på positionen som utrikesminister så rättas leden: Slut på stridigheter mellan försvarsdepartementet och utrikesdepartementet; slut på folk som säger emot Bush och hans kumpaner; slut på intelligenta invändningar mot krigisk idioti. Han regeringsombildning, som är mer omfattande än bara utbyte av utrikesminister, är i själva verket en skarp högersväng, både inrikes- och utrikespolitiskt. Konservativa röster i USA håller dock inte med. De tror att Condies nära vänskap med presidenten kommer att ge henne större styrka och trovärdighet vid förhandlingar med t.ex. Iran och Nordkorea. De skulle kanske känna att hon verkligen talar för presidentens räkning. Powell höll ju inte alltid med Bush och världen visste om det och utnyttjade det. Med Condie har Bush fått en alldeles egen marionettdocka att leka med och det måste väl göra honom glad. Han har ju själv varit en i flera år.

Fler av Bushs goda vänner har fått nya roller i det ombildade kabinettet. Alberto R. Gonzales blir justitieminister och efterträder John Ashcroft (som i Fahrenheit 9/11 var mannen som utan ironi sjöng ”Let the Eagle Soar”, en ultrapatriotisk sång som han själv skrivit). Tidigare var Gonzales domare i Texas och 1996 var den gode Bush inkallad till att sitta som jurymedlem i en rättegång som Gonzales skulle hålla i. Vem som helst kan kallas till jurytjänstgöring, inklusive guvernören i staten (vilket Bush var då), men för att faktiskt få sitta i jury måste man först svara på många ingående frågor från advokaterna. Gonzales stoppade Bush innan han kom till utfrågningarna. Fallet gällde nämligen rattfylleri, ett brott som Bush själv hade begått innan han blev nykter, och om han hade blivit frågad om det hade han varit tvungen att svara. Tack vare Gonzales slapp Bush rattfyllerifrågorna i fyra år till (avslöjandena kom under presidentracet 2000). De tu känner varandra väl sedan dess. Vanligtvis vill man att justitieministern med tillhörande departement har en viss distans till presidenten och det är inte vanligt att man tillsätter vänner till posten. Justitiedepartementet fällde Nixon efter Watergate. Justitiedepartementet undersökte Iran-Contras affären under Reagan. Justitiedepartementet tillsatte utredning efter utredning kring Clintons affärer. Vi kan väl säga så här: Med Gonzales som chef för justitiedepartementet sitter Bush ganska säkert bakom ratten.

Jag antar att Bushs omskyfflingar av den politiska dyngan inte är slut än, men jag tror inte han kommer att göra det svårt för sig och utnämna folk som tycker annorlunda. Räkna med att Bush, de kommande fyra åren, kan göra vad han vill: Republikanerna kontrollerar Vita Huset, Representanthuset, Senaten och Högsta domstolen (dvs alla delarna av den amerikanska maktapparaten), och samtidigt har han folk kring sig som inte säger emot honom. Är ni rädda nu då?

Det tillhör också ett av livets stora ironier att Condie kanske försöker bli president om fyra år, vilket skulle betyda att om hon vinner så kommer USA:s första kvinnliga president, och dessutom USA:s första svarta president, att vara republikan. Tänk er vidare ett presidentval där kandidaterna är Condie och Hillary. Då har plötsligt USA kommit längre i jämställdheten än Sverige, som fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister.

/Fred

Det kan verka lite konstigt att jag inte postar denna delen förrän nu, men den innehåller lite tankar kring krafterna som påverkade valet och som med stor sannolikhet kommer att påverka nästa val. Det är lätt att hata USA utifrån den politik som de styrande i landet för. Hatet visar dock inte alltid en förståelse för hur det amerikanska folket blivit som det blivit. Vi talar om krafter som går djupt i den amerikanska folksjälen och jag hoppas att jag här kan uppbringa lite mer förståelse för det amerikanska folket.

I december 1620 landade fartyget Mayflower vid Plymouth Rock i New England i vad som idag är Massachusetts. Ombord befann sig 102 passagerare som var flyktingar från England som via Holland hade flytt från religiösa förföljelser. De kallade sig själva puritaner och kom senare att bli kända som pilgrimer.

De kom ursprungligen från England där de var en utbrytargrupp ur den anglikanska kyrkan. De protesterade mot de otillräckliga reformerna inom den anglikanska kyrkan. Det var ju så att den anglikanska kyrkan brutit med den katolska under 1530-talet, egentligen bara för att Henry VIII ville skaffa sig möjligheten att skilja sig, vilket han inte hade under den katolska kyrkan. Henry lärde sig sedan att utnyttja även andra möjligheter att bli av med sina sammanlagt sex fruar (han skiljde sig från två, högg huvudet av två, en dog i barnsäng, medan den sista överlevde honom med drygt 40 år). I vilket fall som helst så fortsatte kraven på reformer under 1500-talet och puritanismen växte sig relativt stark (så stark att de under några decennier lyckades förbjuda teater i England). Det anglikanska etablisemanget vände sig framför allt mot puritanernas predikningar som inte följde någon bok, utan kunde handla om vad som helst. Deras förkärlek för dessa, ganska långa, predikningar gav stort utrymme åt starka personligheter som med talets gåva kunde skaffa sig dedikerade anhängare.

I början av 1600-talet flydde en grupp puritaner från England till Holland, under ledning av John Carver. De var i princip förföljda i hemlandet av den anglikanska kyrkan som inte längre såg med så blida ögon på puritanernas seperatiströrelse. Gruppen bestämde senare att de skulle flytta till det nya landet i väster och de hyrde the Mayflower för att ta dem dit.

Väl i Plymouth, Mass., hade de en sträng vinter framför sig och många dog av köld och svält. Det kommande året kunde de överlevande dock börja odla växter och de hade nära förbindelser med irokeserna, deras indiangrannar. Den första skörden under deras första år i Amerika firades på hösten 1621: Thanksgiving. Några årtionden senare var kolonin i Plymouth 10.000 man stark.

Puritanernas religiositet var ganska strikt och de hade ett starkt inslag av calvinismen som trodde starkt på predestinationen – att Gud redan i tidernas begynnelse bestämde vilka som skulle frälsas och vilka som skulle förtappas. Denna förutbestämmelse tog sig uttryck i flit och framgång. Dessa höga ideal hos calvinisterna kan vara en orsak till att näringslivet i de länderna blomstrade. Precis som Calvin betraktade puritanerna hela bibeln som lag och gjorde ingen åtskillnad på Gamla och Nya Testamentet.

Att vara släkt med de ursprungliga puritanerna är väl den amerikanska motsvarigheten till att vara släkt med Gustav Vasa. George W. Bush är en av de presidenter, av åtta, som är/har varit släkt med passagerare på the Mayflower: Francis Cooke och John Howland på pappas sida (ytterligare en av de åtta presidenterna) och Henry Samson på mammas. Andra berömdheter som har/hade släktningar på the Mayflower är: Marilyn Monroe, Humphrey Bogart, Orson Welles, Clint Eastwood, bröderna Baldwin, Richard Gere och Hugh Hefner.

Den renodlade puritanismen finns inte kvar, men oavsett om man är släkt med puritanerna eller inte, så går det inte att komma undan det faktum att de haft ett avgörande inflytande på USA:s religiositet. De var de första i en lång rad människor som sökte sig till USA på grund av religiösa förföljelser eller andra bekymmer. De följdes av kväkarna, judarna, mormonerna, katolikerna, metodisterna, evangelisterna, lutheranerna, samt troligen en och annan satanist.

Förhållandet till religionen utvecklades annorlunda i USA jämfört med Europa, ungefär som djurlivet utvecklades annorlunda på Galapagosöarna jämfört med Sydamerika. Även om USA är en sekulär stat, med stark åtskillnad mellan stat och kyrka, så används Gud ofta, på sedlar, i presidenttal och på domstolsväggar. Religionen genomsyrar USA så till den milda grad att även om landet försöker vara sekulärt så går det inte.

Den religiösa utvecklingen måste dock kopplas ihop med en annan utveckling: expansionen västerut. Under de första trehundra åren av dess existens så har Gränslandet, the Frontier, rört sig västerut och USA har växt. Människorna som kom från Europa åkte till Amerika för att skapa sig nya liv, och amerikaner som inte var nöjda med sina liv på östkusten kunde enkelt flytta västerut för att göra det samma.

Denna geografiska mobilitet har tillsammans med puritanernas ideal om flit och framgång gett upphov till the American Dream. Trivs du inte i tillvaron kan du alltid flytta någon annanstans, starta om, och genom flit kommer du att nå framgång. Givetvis leder detta också till att USA utvecklat den starka individualismen: Själv är bäste dräng; Du är mästare över ditt eget öde. Det har också lett till att kollektiva rörelser som fackföreningar och socialistiska rörelser har haft svårt att växa fram i USA. Skillnaden mot oss i Europa blir då ganska tydlig.

The American Dream är fortfarande en stark kraft i det amerikanska samhället. Det finns en social mobilitet i USA som underlättar både klättringar uppåt i den samhälleliga hierarkin och snabba rutschar nedåt. Detta gäller framför allt inom medelklassen, till vilken 80 % av amerikanerna räknar sig.

Hoppas detta har klargjort lite grann om varför amerikanerna röstar som de gör. Skyll på de kalkonslaktande pilgrimerna på the Mayflower.

/Fred

Fox News Channels ankare Bill O’Reilly var ju anklagad för sexuella trakasserier av Andrea Mackris, en av hans kvinnliga producenter. I vad som måste vara en av de snabbaste förhandlingarna någonsin i ett fall med så pass stor profil, så kom parterna överens i torsdags (förra veckan) och fallet kommer inte att gå till domstol.

Exakt hur överenskommelsen ser ut lär vi inte få reda på. Advokaterna som utarbetat den säger dock i ett gemensamt uttalande att inga felaktigheter har begåtts från någon av parterna. Detta verkar mycket underligt. Antingen har Bill trakasserat Mackris, eller så ljuger hon, det finns ingen medelväg. Någon måste alltså ha gjort fel. Enligt mig kan det bara betyda en sak: Bill har hostat upp duktigt med pengar, oavsett om Mackris talar sanning eller inte. Men lättandet av plånboken strider mot Bills personlighet, särskilt om hon ljuger. Enda möjligheten, i min mening, är att Bill visst har snackat whoopie över telefon och nu försöker sopa igen spåren så fort som möjligt. Han vet att liknande fall kan dra ut på tiden hur länge som helst och kan samtidigt dra alla inblandade smutsen. Inte trodde jag att käre Bill O’Reilly skulle lära en läxa både av Michael Jackson och Bill Clinton.

/Fred

Bush vann. Kerry förlorade. Så enkelt är det. Väljarna talade och svarade med ett rungande ”Bush!”. Marginalen, nationellt sett, var 3,5 miljoner röster. Bush sitter kvar i fyra år till och kommer att ha god möjlighet att göra vad han vill. Valen till senaten och representanthuset gick också republikanernas väg.

I senaten var förlusten störst. Demokraterna förlorade 3 platser till republikanerna, vilket ökar de senares majoritet till 55 mot demokraternas 44 (1 är oberoende). Ett av sätena som förlorades tillhörde Tom Daschle, som var demokraternas talesman (ung. partiledare) i senaten. En tung symbolisk förlust. Demokraterna vann dock en stor symbolisk vinst i att Barack Obama från Illinois vann sitt lopp. Obama blir den enda svarta ledamoten i senaten. Även i representanthuset förlorade demokraterna 3 säten, vilket ökar republikanernas majoritet till 232 mot 202 (och en oberoende).

Republikanerna hade ett fast grepp om USA:s alla regeringsgrenar redan före valet, men nu har greppet hårdnat. Man kan bli mörkrädd för mindre. Den kristna fundamentalismen har segrat, vilket inte minst märktes i de elva delstater som röstade om man skulle definiera äktenskap som något enbart mellan en man och en kvinna. I alla elva delstaterna röstade man för ett förbud emot att två män eller två kvinnor ska få leva tillsammans i äktenskap.

Men jag antar att man måste försöka se framtiden med guldkantade glasögon med rosatintade linser. Här är några saker vi kan glädja oss åt de kommande fyra åren:

• Fler bushismer av typen ”misunderestimated” kommer att kunna samlas i ännu fler och större volymer.
• Michael Moore kommer att kunna göra fler politiska dokumentärer.
• Internet kommer fortfarande vara fullt med roliga korta filmer och spel där man kommer att fördumma Bush.
• Vi kan fortfarande sitta på denna sidan Atlanten och skratta åt hur dumma amerikaner är.
• Dollarn kommer troligen att bli billigare.
• Bensinen kommer kanske att bli dyrare, i takt med att oljefält ockuperas, vilket kommer att tvinga fram alternativa energikällor.
• John Ashcroft kommer att kunna sjunga fler ultrapatriotiska hymner som han själv har skrivit.
• Wolfowitz kommer fortfarande att kunna suga på sina kammar offentligt.
• Cheney kommer troligen att få en hjärtattack under den kommande mandatperioden.
• Rumsfeld kommer troligen att få hemorrojder under den kommande mandatperioden.
• Fidel Castro kommer troligen att trilla av pinnen under den kommande mandatperioden och vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete på Kuba.
• Yassir Arafat kommer troligen att trilla av pinnen under den kommande mandatperioden (om han inte gör det nu snart) och vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete i Palestina.
• Vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete i Irak.
• Vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete i Afghanistan.
• Vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete i Iran.
• Vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete i Nordkorea.
• Vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete i USA.
• Vi kan skylla på Bush när allt går åt helvete.

Så vi har alltså mycket roligt att se fram emot. Jag ska i alla fall inte beskyllas för att vara Mister Negativitet. En sak till: Fox News kommer fortfarande att göra oss (eller i alla fall mig) förbannade.

/Fred