Freon Blogg

Det finns flera sätt man kan använda sig av nationella stereotyper i reklamfilmer. Man kan skämta om fördomar, man kan självironiskt skämta om sin egen stereotyp, och sedan finns det avarten: man kan också använda sig av stereotyper för att förlöjliga människor från ett speciellt land. Den senare sorten är förkastlig på hur många sätt som helst.

Om man råkat glömma zappa när det blivit reklampaus den senaste tiden har man kanske råkat stöta på en reklamfilm för Whiskas - kattmat. I den ramlar det omkring en klumpig kinesisk kvinna som hela tiden säger L istället för R, och som försöker ge sin katt kinesisk kattmat. Hennes make, en klok vit man naturligtvis, byter ut den äckliga kinesiska kattmaten mot Whiskas.

Det vi lär oss från reklamfilmen är inte bara att kinesisk kattmat smakar dynga, utan också att kinesiska kvinnor kan inte prata rent, är klumpiga, och att det krävs en västerländsk mans klokhet för att rätta till hennes misstag.

Någon mer än jag som blir upprörd över detta?

Skriv ett mail till Whiskas:

Whiskas Kundservice

/Fred

I SVT:s Debatt häromdagen berättade byggaren och idrottsledaren Percy Nilsson att han snart ska flytta in i Turning Torso. Det ser emellertid ut som om han får flytta till en mycket mindre åtråvärd adress, där utsikten inte är över Öresund, utan där han istället får titta ut mot en mur genom galler. Ett års fängelse för skattebrott, lyder domen mot honom.

Han tycker naturligtvis synd om sig själv:

Det är farligt att vara idrottsledare i dag, och jag vill varna alla som tänkt ge sig in i det.

När man ser ordet idrottsledare så tänker man osökt på någons pappa som tränar knattelaget iklädd en alldeles för liten träningsoverall. Percy är ingen idrottsledare. Han är en pamp som råkat åka dit för saker som de flesta anser vara självklara.

Om man betalar ut löner via banker i Luxemburg i syfte att undvika skatt, borde man inse att man gör fel. Istället säger Percy:

Vi har inte gjort något brottsligt, utan tvärtom något som är bra för samhället och idrotten.

På vilket sätt anser Percy att det är bra för samhället och idrotten att han betalar utländska hockeystjärnor miljonbelopp som han sedan inte skattar för?

För en Malmöbo blir den självklara frågan: Blir den nya hockeyarenan och eventcentrat i Hyllie av efter det att Percy dömts för skattebrott? Percy är boss för just det projektet. Han hittar inte helt oväntat en försvarare i Malmös mest politiske pamp, Illmar Reepalu:

Jag har inga synpunkter på rättsordningen - om det är rätt eller fel. Men jag konstaterar att Frölunda friades i ett liknande mål och jag utgår från att det här överklagas. Det är viktigt att det prövas.

Illmar har alltså ingen synpunkt på rättsordningen, men säger ändå vad han tycker borde hända. Hyllieprojektet ska bli av utan hänsyn till petitesser som den allmänna opinionen eller om företagsledaren som har hand om projektet sitter bakom lås eller bom.

MIF Redhawks spelar i Allsvenskan 2006. Som av en händelse råkar 2006 också vara ett valår…

/Fred

I en artikel i DN kunde man för några veckor sedan läsa:

I en ny rapport från företaget Observer, som bland annat sysslar med omvärldsbevakning, kommer Sveriges bloggare för första gången bli en politisk maktfaktor nästa år, valåret 2006.

Det råkar vara val nästa år, och min nyfunna ambition är att genom denna bloggen få möjlighet att följa och kommentera debatten. I förlängningen leder detta till en förhoppning om att kunna avslöja missförhållanden inom den politiska sfären och, om någon förtjänar det, applådera goda politiska initiativ (jag vet, jag skrattar medan jag skriver det).

Fokus kommer jag att försöka lägga på Malmö och Öresundsregionen. Efter många år av underliga politiska utspel och egenmäktiga förfaranden inom Malmö Stad behövs det någon som rör runt i grytan. Jag hoppas kunna hålla i sleven. Här tror jag dock att ju fler kockar, desto bättre soppa.

Nationellt finns det också naturligtvis en hel del att säga, och jag tror att det finns en poäng i att sätta ett bokmärke här så att ni kan återkomma för en stor dos svensk politik i framtiden.

För att ni inte ska behöva gissa var jag ligger politiskt, så kan jag avslöja att jag i stort sett skriver under på en socialliberal ideologi, och jag tycker att det i dagsläget inte finns något parti i Sverige vars ageranden jag helt och fullt kan försvara. Alla partier och politiker kommer att ligga under luppen.

Den viktigaste funktionen i bloggen är comment, där jag vill att ni tycker till om ämnet i fråga. Jag är inte ute efter vältalighet, bara åsikter.

Sprid ordet. Ordet är fritt.

/Fred

• En arab, en alban och en zigenare sitter i en bil. Vem kör?
• Polisen.

Den gångna veckan har vi i Sydsvenskan kunnat följa klass 8C på Lindängeskolan, en klass jag känner ganska väl, eftersom jag har varit lärare för dem. Detta är ett av deras favoritskämt och jag måste medge att det är väldigt roligt.

Eller, rättare sagt, det hade kunnat vara ett skämt, men polismyndigheten i Malmö har inte direkt visat sin skämtsamma sida under veckan som gått. Natten till tisdagen skrev ett av Malmös polisbefäl så här i ett email:

Jag kräver att du tar en del av pengarna som du och dina jävla sossekollegor lägger på kriminella Mohammed i Rosengård och satsar dom på våra svenska pensionärer istället.

Han fortsatte:

Dra in ditt gigantiska stöd till alla jävla blattar i Malmö.

Emailet var adresserat till Illmar Reepalu (s), Malmös finanskommunalråd och egne lille påve. Och plötsligt fastnar skrattet i halsen.

Biträdande yttre befäl, Bengt Lindström, har naturligtvis hamnat i blåsväder på grund av emailet han skickade, men inte fullt så mycket som är att önska. Det finns en viss möjlighet att han får sparken. Inte så stor, kanske, men i alla fall. Han frias emellertid helt från misstankarna för hets mot folkgrupp. Grunderna för förundersökningens nedläggande är inte helt klara. Enligt åklagare Kristian Augustsson frias Lindström eftersom han skickat sitt email till privatpersoner.

Om ett befäl vid polisen skickar ett email till flera personer, av vilka en råkar vara ett kommunalråd, är det inte längre ett privat mail. Det är ett offentligt meningsutbyte mellan två offentliga personer. Så här lyder Brottsbalken 16 kap. 8§:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Tolkningen av ”annat meddelande” är väl den som åklagaren är väldigt välvillig med.

Det är dags att statuera exempel. I egenskap av polisbefäl får man inte uttala sig precis hur som helst, särskilt inte till folkvalda makthavare. Lindström har trampat i klaveret på hur många sätt som helst. Låt honom inte slippa undan. Annars andas 8C:s skämt alltför mycket sanning för att vara roligt.

/Fred

Det är bra att debatten äntligen tagit fart när det gäller glassen Nogger. Även 88:ans hemlighållna hyllning till vår tids mest hatade diktator har slutligen exponerats. Det är på tiden att man har tagit krafttag emot GB och andra spridare av rasistiska epitet.

Nu måste dock kampen gå in i en ny fas.

Ett nödvändigt, men stort, steg som måste tas är att siffran 88 helt rensas ur vårt räknesätt. Vi kan inte ha en siffra som står för Heil Hitler. Man borde samtidigt ta och titta närmre på siffran 18, som använts av flera rasistiska organisationer som en förkortning av Adolf Hitler. Som en olycklig slump måste allt som hände under år 1888 strykas från våra historieböcker, men det är nog bara bra. Ärligt talat, vem vill veta något om Jack the Ripper?

Det kan dock inte sluta med en räknereform. Språket kräver också sina förändringar. Svenska Akademiens Ordlista har flera exempel på ord som behöver rensas ut: ligger, tigger och niger är bara några få exempel. Naturligtvis måste alla ord som innehåller bokstavskombinationen SS tas bort. Ordet glass är det första som försvinner.

Lyckligtvis finns det många ord kvar i det svenska språket som inte har några som helst rasistiska klanger. Ord som tokstollar, med, för, mycket, och fritid kommer att leva kvar, till allas vår glädje.

/Fred

Percy Nilsson vill verkligen inte att Malmö ska få en fotbollsarena värd de svenska mästarna:

Jag tror att arenan i Hyllie skulle vara mer värd för kommunen än Malmö stadion. Hur många matcher spelar MFF, femton-tjugo? I multiarenan ska [sic] vi evenemang 120 dagar om året.

Malmöborna vill inte se hockey, särskilt inte ett lag som inte ens lyckas klamra sig fast i Elitserien. Folk vill se fotboll. Det är ju självklart att MFF ska ha en arena där de kan spela Champions League. Så som det ser ut nu får de spela hemmamatcher på Ullevi.

Att MFF inte har en arena av europeisk klass är inte det värsta. Det är attityden hos en av Malmös rikaste män, och hans nära kopplingar med Malmös politiker, som utgör det största hotet mot Malmös populäraste lag:

Jag är inte ute efter Malmö FF, men varför ska en sport vara mer värd än den andra? Vi siktar på att få ishockey-VM, konståkningstävlingar, friidrott och ska ha en massa artister.

Jo, Percy. En sport kan vara mer värd än andra. Flera tusen vill se fotboll, medan konståkning (tyvärr, kanske) inte har lika stor dragningskraft.

Percy! Sluta använda din monetära makt till att snuva Di Blåe på en värdig arena! Inse att du och ditt lag har förlorat dragningskraften. Ni får gärna återkomma när det går bättre.

/Fred

Förlåt.

Ja, jag känner faktiskt att jag måste be om ursäkt redan från början. Innan jag börjar vill jag dock att alla förstår att jag inte vill någon något illa, någonsin. Jag har en fullständig och allomfattande tro på jämlikhet mellan könen, men i egenskap av man så är jag antagligen en del av problemet, och inte lösningen, vilket betyder att mina ord får vägas på en våg som tar hänsyn till att jag undermedvetet förtrycker världens kvinnor.

Efter den medvetet försiktiga inledningen lägger jag nacken på stupstocken och sträcker ut långfingret mot bödeln som står redo med yxan.

I måndags startade Feministiskt Initiativ, det feministiska partiet som länge förnekats existens. Deras plattform listar ett stort antal problem med dagens samhälle som är värda att lägga under luppen. Objektifieringen av kvinnor når ständigt nya lågvattenmärken. Lönegapen är fortfarande alldeles för stora. Vid våldtäktsmål väger kvinnornas ord mycket mindre än männens. Kvinnor drar för stora lass i hushållen. Exemplen på hur kvinnor blivit tilldelade de korta stråen är många fler än så.

Vidare, i FI:s plattform kan man läsa:

Svensk jämställdhetspolitik har hittills byggt på föreställningar om samförstånd – att kakan kan växa och att kvinnors villkor kan förbättras utan att män påverkas. Feministiskt Initiativ bygger sin politik på en analys som tydliggör att kvinnors underordning beror av mäns överordning. Därför måste män avstå från privilegier.

Men ett klick senare på FI:s hemsida så får man upp organisationen och styrelsen för det framtida partiet. Efter att ha ögnat igenom listan på namn man får upp ställer jag mig själv följande fråga: Om man i grunden vill förändra det svenska samhället till ett mer jämlikt samhälle; Om man anser att samhället fundamentalt måste omvälvas för att förstärka kvinnornas position, och samtidigt få männen att förstå att de är problemet oavsett vad deras åsikt är i frågan; Och om man hävdar att man vänder sig ”till de män som solidariserar sig med [FI] i denna kamp”; Borde man inte ha med i alla fall en man i partistyrelsen?

Med andra ord: Kan man uppnå fullständig jämlikhet på båda könens villkor med hjälp av ett parti bestående enbart av kvinnor?

Svar: Kanske. Men var är de manliga förebilderna? Var är männen som kämpar för jämlikhet? Är de ens tillfrågade?

Det finns en överhängande risk att FI alienerar de som utgör problemet. Männen hamnar på defensiven och bygger upp ännu större murar för att försvara sin position. Initiativet kan på detta viset få rakt motsatt effekt.

I måndags publicerades också en debattartikel i DN av Nils Elvander, en man och tillika professor emeritus i statsvetenskap, som tyder på att det manliga uppbyggandet av försvar redan har börjat. Elvander jämförde feminismen med marxismen, först genom att peka ut klara skillnader mellan de två ideologierna. Klasskampen har i feminismen ersatts av könskampen, kapitalismen har bytts ut mot patriarkatet och proletariatets seger har ingen direkt motsvarighet hos feministerna.

Därefter går Elvander in på likheterna. Feminismen, i likhet med marxismen, förklarar världen med en allomfattande teori som sedan försöker bevisas med belägg. Män och kvinnor lever i ett maktförhållande där männen, patriarkatet, förtrycker kvinnorna med alla medel som står dem till buds. Vid feminismens samhällsanalys är detta fastslaget redan från början och analysens enda uppgift blir då att bevisa det man redan slagit fast.

En annan likhet Elvander finner är att marxismen och feminismen både hatar och beundrar sina motståndare. Inom marxismen såg man en effektivitet och kreativitet hos kapitalismen som man motvilligt försökte efterlikna. På samma sätt, menar Elvander, fungerar feminismen. Man eggas ”av avund mot det härskande könets skicklighet att skapa och befästa sina maktpositioner.”

En tredje, mer allvarlig, likhet mellan marxismen och feminismen som Elvander anser sig ha hittat är att det inom båda lärorna finns starka tendenser mot sekterism. I båda fallen finns det grupperingar som uppfattar sig själva som innehavarna av den enda sanna läran. Inom sådana läror finns det en inneboende intolerans mot andra åsikter. Feminismens förhållande till demokratin blir då, precis som marxismens har blivit, väldigt otydlig.

Elvanders debattartikel väcker vissa frågor som kan vara viktiga att diskutera, men han skjuter sig själv i foten när han konspiratoriskt försöker övertyga läsarna om att de befintliga politiska partiernas undfallenhet för den radikala feminismen. Framåt slutet på artikeln kommer han med följande uppmaning: ”Det är hög tid att börja aktivt motarbeta dessa totalistiska, manshatande och sekteristiska maktanspråk.” Ridå.

Artikeln i DN är ett exempel på att patriarkatet inte kommer att överge makten så lätt som det ibland kan verka. Det är fortfarande en lång väg att gå innan vi når fram till fullständig jämställdhet mellan könen. Frågan är om Feministiskt Initiativ sitter inne med svaren. Så här står det i Feministiskt Initiativs plattform: ”Maktordningen mellan kvinnor och män kan se ut på olika sätt och ta sig många uttryck, men den drabbar alltid kvinnor.” Det är inte helt sant. Det finns faktiskt områden där maktförhållandet är det omvända. Om ett barns föräldrar är ogifta, så får kvinnan automatiskt vårdnaden av barnet. Detta gäller även i samboförhållanden. Detta är i och för sig det enda exemplet jag har kunnat hitta, men det kan finnas fler.

Hur som helst så kan man förutsätta att maktförhållandet är ojämnt. Män har mer makt än kvinnor, generellt sett. Men man kan inte förutsätta att det alltid, under alla omständigheter, är på det viset. Anser i alla fall jag. En man. Kan jag fortfarande se mina kvinnliga läsare i ögonen?

Feministiskt initiativs plattform och persongalleri har jag redan länkat till. Vill ni läsa Elvanders debattartikel hittar ni den här.

/Fred