Freon Blogg

Demokraterna i den amerikanska senaten lyckades åter igen stoppa utnämningen av John Bolton till USA:s FN-ambassadör. Republikanerna lär dock inte ge upp så lätt. Bush kommer troligen att snart utnämna honom utan senatens hjälp, vilket han är fullt berättigad att göra.

Förutom den uppenbara reflektionen - varför i helskotta försöker republikanerna få igenom en kandidat till FN-ambassadör som vill reformera FN på samma sätt som Joseph Goebbels ville reformera biblioteksväsendet? – så kan man reflektera över den svenska demokratin, vilket vissa svenska debattörer vill göra. Här t.ex.

De svenska ambassadörerna till FN utses av regeringen, något som kan anses vara odemokratiskt, i alla fall i jämförelse med den amerikanska processen. Tanken att den svenska processen skulle vara odemokratisk, förutsätter dock att den svenska regeringen inte skulle vara demokratiskt vald, vilket den trots allt är. I Sverige slipper vi en politiskt infekterad utnämningsprocess där vissa partier anses vara odemokratiska och andra anses vilja riva FN-byggnaden.

Utan att på något sätt förorda antingen den svenska eller den amerikanska modellen kan jag bara konstatera att Sverige i alla fall haft en generalsekreterare, Dag Hammarsköld, vilket är fler än USA har haft. Bolton lär inte på något sätt bli aktuell för den posten.

/Fred

Den 18:e september i år är det kyrkoval, ett val som förra gången det begav sig lockade 14,2 % av de berättigade väljarna, och jag planerar som vanligt att gå till valurnan. Det beror inte på att jag är lutheran, eller ens kristen, eller ens tror på Gud, för det gör jag inte. Det beror på att jag vill hålla Sverigedemokraterna borta, med hjälp av ett demokratiskt val.

Inför nästa kyrkoval, 2009, planeras reformer så att Kyrkomötet, kyrkans högsta ledande organ, utses via församlingarna istället för igenom direkta val. Om förändringen blir aktuell innebär det en återgång till det gamla systemet. Numera sker valet till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och till det nationella Kyrkomötet.

Sverigedemokraterna satsar stort på kyrkovalet och detta beror till viss del på det låga valdeltagandet, men också på grund av valsystemets utformning. De har redan ledamöter i ett antal kyrkofullmäktigen (Malmö, Lund, Helsingborg, Landskrona och Perstorp - Skåne in the house) och de siktar på att förbättra sina positioner i år.

Sverigedemokraterna vill med Bibelns hjälp förhindra det mångkulturella samhället, omvända muslimer till kristendomen, motarbeta homosexuellas rättigheter, samt återinföra psalmen ”Fädernas kyrka” i psalmboken. Det senare förslaget är så pass principiellt viktigt för sd att de till och med har benämnt sin kampanj efter psalmen. Den innehåller bland annat raderna:

Kristet och fritt ville Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.

Icke kristna och icke män bör ej göra sig besvär, med andra ord.

Vid förra kyrkovalet fick Sverigedemokraterna över 6000 röster, vilket gav dem två platser vid Kyrkomötet. I och med reformpratet känner de sig naturligtvis förorättade. Eva Nyman, en sverigedemokratisk universitetslektor i Uppsala (som kandiderar i Lund, av någon outgrundlig anledning), känner sig utfrusen från den svenska kyrkan. Vad kan man förvänta sig av en person som fortfarande tror på nationalstaten?

Jag tänker i alla fall att rösta i kyrkovalet den 18:e september. Inte för Guds skull. Utan för att människor som Björn Söder (som anser att homosexuella å ena sidan inte valt sin sexuella läggning, och att de å andra sidan valt att frånsäga sig rätten till att skaffa barn på grund av de valt sin sexuella läggning), Jimmie Åkesson (som anser att Svenska Kyrkan inte ska engagera sig i vardagspolitiska sakfrågor – om det inte rör utlänningar, vill säga) och Eva Nyman (som anser att politik och yrkesarbete måste hållas isär – men som ändå vill bli yrkespolitiker) måste motarbetas på ett demokratiskt sätt.

/Fred

Iran är inget bra exempel på en väl fungerande demokrati. Tusentals kandidater förhindras att ställa upp presidentvalet imorgon, fredag, av det bestämmande, och ultrakonservativa, religiösa rådet. Bara sju kandidater får ställa upp, varav en kan sägas vara reformivrare, medan de andra går den konservativa linjen. Så här sa president Bush om valet:

Power is in the hands of an unelected few who have retained power through an electoral process that ignores the basic requirements of democracy.

I Iran får alltså sju kandidater ställa upp. I USA stod presidentvalet mellan två (tre om man räknar Nader, men det gör väl ingen). En retorisk fråga: Var är demokratin större?

Bush fortsatte:

The Iranian people deserve a genuinely democratic system in which elections are honest - and in which their leaders answer to them instead of the other way around.

I USA fanns det efter presidentvalet 2004 rapporter om oegentligheter i bland annat Ohio. Retorisk fråga: Var är demokratin större?

The Iranian people deserve a truly free and democratic society with a vibrant free press that informs the public and ensures transparency.

Ahem…

They deserve an independent judiciary that will guarantee the rule of law and ensure equal justice for all Iranians.

För alla iranier, ja. Men om amerikanska medborgare anses vara Irans fiender, då bör de väl kunna fängslas utan rättegång, eller?

And they deserve a system that guarantees religious freedom, so that they can build a society in which compassion and tolerance prevail.

May God bless America.

/Fred

Philip Cooney heter en man som fram till nyligen har arbetat på Council on Environmental Quality (CEQ), Vita Husets rådgivargrupp när det gäller miljöfrågor. Innan han började som rådgivare för president Bush arbetade han vid the American Petroleum Institute, som är en lobbyorganisation för stora oljebolag. Nu när han slutar som chef för klimatprogrammet på CEQ kommer han att gå till Exxon Mobil, världens största oljebolag. Exakt vad han kommer att arbeta med där vill inte Exxon Mobil berätta.

Att Cooney plötsligt slutar som rådgivare beror enligt Vita Huset inte på att han under sin tid där gjorde avgörande ändringar i klimatrapporter, något som avslöjades för några dagar sedan. Ändringarna ska ha gjorts för att mörka sambandet mellan Jordens stigande temperatur och gaser som bland annat förbränningen av fossila bränslen (olja bl.a.) avger. Med andra ord; att ha Cooney som rådgivare för miljön och klimatet är som att ha Joseph Goebbels som bibliotekarie.

Jag har upphört att förvånas. Att Bush är gammal oljesnubbe vet alla. Cheney satt på försvarsföretaget Halliburton, som nu har feta kontrakt i Irak och Afghaninstan. Andrew Card (kabinettssekreteraren) var på General Motors. Rådgivaren Karl Rove är känd för att olagligen ha avlyssnat motståndare i en valkampanj. Och alla i Vita Huset verkar ha känt Bush sedan han liftade med sin pappas boxershorts.

Om USA hade legat i Afrika hade det kritiserats för korruption. Om det hade legat i Centralamerika hade det kallats för bananrepublik. Nu ligger det där det ligger och vi kan bara titta på när de skor sig.

/Fred

Det tyska flygbolaget Lufthansa har en underlig prispolitik på sin hemsida. När du söker efter flygbiljetter måste du först ange din hemort – domicile – oavsett vilken sträcka du planerar att flyga.

Här är en hypotetisk resplan:

Utresa

• Köpenhamn, Kastrup
• Fredagen den 5:e augusti, 2005
• LH6037, kl 14.20
• Landar - Berlin, Tegel, kl 15.15

Retur

• Berlin, Tegel
• Fredagen den 12:e augusti, 2005
• LH6038, kl 15.45
• Landar – Köpenhamn, Kastrup, kl 16.45

Om jag nu har angett Sverige som min hemort, får jag betala 1766 SEK för resan. Utan att ha undersökt andra flygbolag kommer jag fram till att priset är relativt hyfsat och mitt hypotetiska resesällskap försöker också boka biljetter på EXAKT SAMMA FLYG.

En spanjor, en finländare och en tysk får betala €159.19, vilket i dagens penningvärde är cirka 1468 SEK. Resan är alltså 300 kronor billigare om din hemadress är Spanien, Finland eller Tyskland för att resa Köpenhamn – Berlin – tur och retur.

En första tanke som slår mig är att de svenska skatterna är högre än i Spanien, Finland och Tyskland och därför är jag inte speciellt förvånad. Men jag tycker det ändå är underligt att de andra tre länderna får fram exakt samma pris.

En amerikan och en vitryss får betala $425.60 för EXAKT SAMMA RESA. Nu blir det väldigt underligt. I svenska kronor blir priset nu 3235 SEK, det vill säga nästan dubbelt så dyrt som om du hade varit svensk. Det går inte ens att förklara med skattesatser, men det kan bero på att de bor utanför EU.

En saudi-arabier och en nigerian som söker EXAKT SAMMA RESA får följande meddelande:

Unfortunately we are unable to automatically issue a ticket for your reservation. The advance purchase for online bookings elapsed. Please select different flights or departure date or contact your nearest Lufthansa Reservations Office.

Jag vet att allt detta påminner om ett dåligt Bellmanskämt, men följande frågor uppkommer: Varför reser finländare billigare än svenskar mellan Köpenhamn och Berlin? Varför betalar amerikaner och vitryssar mer än dubbelt så mycket jämfört med spanjorer för precis samma resa? Varför får saudi-arabier och nigerianer inte fram några tillgängliga flighter? Vad i helvete är det Lufthansa håller på med? Någon?

/Fred

I Malmö pågår just nu ett förändringsarbete av stadens gymnasieskolor. Framför allt är det skolornas organisation som ska ses över. Ett förslag som nyligen tagits fram är att skolornas rektorer ska fråntas det ekonomiska ansvaret och istället agera pedagogiska ledare, samt att rektorsområdena blir större, geografiskt sett. Det ekonomiska ansvaret kommer istället att hamna på en ny byråkratisk nivå mellan utbildningskansliet, med utbildningsdirektören Matz Nilsson i spetsen, och rektorerna.

Att en rektor ska utgöra en skolas pedagogiska ledare ser jag som en självklarhet. Synsättet att en rektor ska vara en slags direktör och sköta en massa ekonomiska göromål är förlegat och måste skrotas så fort som möjligt. Faktum är att synsättet inte borde finnas över huvud taget. Skollagen är tydlig i 2 kap. 2§:

Rektorn skall hålla sig förtrogen med det dagliga arbetet i skolan. Det åligger rektorn att särskilt verka för att utbildningen utvecklas.

Som rektor får bara den anställas som genom utbildning och erfarenhet har förvärvat pedagogisk insikt.

Där står ingenting om någon ekonomisk aspekt av rektorns arbete. Ännu tydligare blir det i Läroplanen (Lpf94), under rubriken 2.6 Rektors ansvar:

Som pedagogisk ledare för skolan och som chef för lärarna och övrig personal i skolan har rektorn det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet inriktas på att nå de riksgiltiga målen. Rektorn ansvarar för att lokal arbetsplan upprättas samt för att skolans resultat följs upp och utvärderas i förhållande till de riksgiltiga målen, målen i skolplanen och den lokala arbetsplanen.

Med de riksgiltiga målen menas läroplanen, skollagen, programplanerna och kursplanerna. Inte någonstans nämns det att rektorn bör ha ett ekonomiskt ansvar.

Så på detta sätt är förslaget, som har sitt ursprung i utbildningsnämnden i Malmö, bra. Men ändå blir det så fel.

Arbetet med förslaget till omorganisationen av Malmös gymnasieskolor har skett enbart på en politisk nivå, och det är här det största problemet ligger. Inte någonstans har Malmös rektorer tillfrågats vilken organisation de förordar och förslaget har framarbetats helt utan hänsyn till det pedagogiska utvecklingsarbetet. Malmös skolproblem har alltså fått en byråkratisk och ekonomisk lösning, inte en pedagogisk.

Lösningen på Malmöskolornas problem ligger inte i att utöka det byråkratiska maskineriet med ett skikt ekonomiska mellanchefer. Det ekonomiska ansvaret måste fortfarande ligga på de enskilda skolornas, dock inte på rektorernas, bord. Annars kommer vi att få en strikt ekonomisk styrning av skolornas verksamheter. En skola måste styras av pedagogiska överväganden. Basta.

/Fred

The Fox News Channels Bill O’Reilly är underhållande. I alla fall på det där att-se-ett-tåg-spåra-ur-sättet. Häromdagen spårade han ur rejält. Och det gällde Sverige.

Tydligen så har äktenskapet som institution kollapsat i Sverige. O’Reilly skyller det ökande antalet skilsmässor och det växande antalet barn som föds utanför äktenskapet på homosexuellas rättigheter att gifta sig. Han menar att i ett land som Sverige, med en befolkning på ca sex miljoner, så är det en kollaps, men om samma sak hade hänt i USA så hade det varit en katastrof.

Den mest uppenbara lögnen är att Sverige faktiskt har drygt nio miljoner invånare, inte sex, som O’Reilly påstår. Detta är en ypperlig indikator på sanningshalten i den övriga delen av hans tirad.

O’Reilly verkar inte känna till någonting om våra sambo-lagar (som utformades på 70-talet), där man åtnjuter nästan exakt samma rättigheter som gifta par. I Sverige finns det inte längre några ekonomiska fördelar med att gifta sig. Man behöver inte längre tvingas ingå äktenskap för att tjäna en hacka. Samtidigt tvingas man inte kvar i ett äktenskap för att man kanske inte kommer att ha råd att skilja sig.

Under de senaste 30 åren har det dessutom blivit enklare att skilja sig i Sverige. Det krävs inte längre några speciella omständigheter för att avsluta ett äktenskap, ett ofog som lever kvar i många länder till ingen nytta.

Dessa två faktorer, sambo-lagarna och de förenklade möjligheterna att skilja sig, har mycket riktigt lett till att fler barn föds utanför äktenskapet och till att fler skiljer sig. Men O’Reilly hänvisar till att utvecklingen startade när homosexuella fick möjligheten att gifta sig. Han visar alltså hur lite han vet. För det första får homosexuella inte alls får gifta sig i Sverige. De får registrera partnerskap, men något äktenskap får de inte ingå (inte än i alla fall). Sverige har gett homosexuella par precis samma rättigheter som heterosexuella par att ingå partnerskap, eller sambo-avtal. För det andra skedde denna förändring 1994, alltmedan statistiken visar på att mängden skilsmässor och barn utanför äktenskapet ökat sedan 70-talet.

I Sverige kan man alltså inte bara gifta sig, man kan ingå sambo-avtal, samtidigt kan man registrera partnerskap oavsett sexuell läggning. Och det är enklare att avsluta ett dåligt äktenskap. Det finns en större frihet för föräldrarna, och det finns en större säkerhet för barnen. Om det är detta O’Reilly menar med äktenskapets kollaps, so be it.

/Fred

Det är svårt att veta vilket kongratulatoriskt prefix vi bör använda, när vi nu firar den första ”riktiga” nationaldagen. Jag föredrar nog ”glad” (Glad nationaldag, på er!), men om någon arguenterar för ”god” eller ”lycklig” så tänker jag inte säga emot. Detta är dock inte det mest kontroversiella med den 6:e juni.

Inledningsvis var jag inte emot idén till en röd nationaldag, särskilt med tanke på att de bytte ut en religiös helgdag, som inte hade någon som helst betydelse. Den svenska sekulariseringen och åtskillnaden mellan kyrka och stat måste bevaras och bevakas. Om kyrkans grepp om den svenska kalendern kan minskas, till fördel för mer sekulära helgdagar, fine by me. Jag firar gärna FN-dagen, Kvinnodagen, och Våffeldagen också, så Annandag Jul, Annandag Påsk, och Kristi Flygare får se upp.

Nu gäller det dock att de krafter som mest varit emot nationaldagens helgstatus också är de som firar den mest. Det måste helt enkelt bli en ny Valborg, fast med svenska flaggor och ”Sverige är fantastiskt” istället för brasor och fylleri. Risken är annars överhängande att betydligt rödare och brunare nötknäckare greppar nationaldagen om kulorna och gör den till sin. Ett flertal ”demokrater” av den nationella och väldigt svenska sorten, har redan sett till att ordna sammankomster den 6:e juni. Troligen möts de av glåpord från andra ”demokrater” av den anarkistiska och syndikalistiska sorten. Som det ser ut nu kan Sveriges nationaldag bli en ny 30:e november.

Det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull.

Så står det i regeringens proposition om att göra nationaldagen till helgdag. Det är en underlig slutsats de gör. Internationaliseringen verkar vara ett hot mot den svenska identieten. En del skulle ha uttryckt det så här:

Globalisering och internationalisering [har] föranlett allvarliga hot mot de enskilda kulturerna. Erfarenheter och idéer utbyts över gränserna, vilket kan vara positivt så länge det sker på frivillig basis.

Så lyder det i Sverigedemokraternas principprogram. Det finns en viss risk att framdrivandet av en nationell helgdag den 6:e juni har spelat dunkla krafter i händerna. Extremhögern har fått en helgdag, precis som extremvänstern har haft den 1:a maj att leka med.

Nu när den är här, är jag emot en röd nationaldag. Att framhäva de svenska nationella dragen för inte med sig en större känsla av tillhörighet hos de som mest behöver det. Precis som staten ska hållas fri från religion, ska den även hållas fri från nationalism.

/Fred