Världen har ingen enkel förklaring. Debatten om terrorismen och kriget mot terrorismen är obotligt infekterad med enkla förklaringar. Så till den milda grad att fullständig inkommensurabilitet råder.

Den ena sidan (den till höger) hävdar att terrorister är onda in i märgen. Någon ytterligare förklaring för terrorismens existens behövs inte. Ondskan är obotlig och därför måste terroristerna dö i godhetens storartade krig mot terrorismen som måste vinnas till varje pris, annars går världen under.

Den andra sidan (den till vänster) anser att det inte finns några terrorister. Personer som begår våldsbrott mot oskyldiga människor är frihetskämpar som tar sig an den västerländska (underförstått – den amerikanska) imperialismen på det enda sättet de kan. Egentligen är det George W Bush och alla som håller med honom som är obotliga och som måste dö i socialismens storartade seger, annars går världen under.

Vilken sansad person som helst förstår att sanningen befinner sig någonstans mitt emellan de två ytterligheterna. Men möjligheterna att se verkligheten som en komplex enhet av mänsklig samexistens minskar i takt med att debattens volym ökar. Den infantila och naiva synen på världen i gott och ont, svart och vitt, rätt och fel, lever vidare och frodas, samtidigt som världen blir allt mer komplicerad.

Det måste upphöra. Tiden för absoluta sanningar är förbi. Den upphörde i sandlådan.

Den största försyndelsen som båda sidorna sysslar med är relativiseringen av de döda. Den ena sidan (den till höger) blev väldigt upprörda när ett 50-tal människor satte livet till i bombattackerna mot London. De sa inte ett ord om oskyldigt döda när Falluja i Irak rensades. Den andra sidan (den till vänster) äter sura rönnbär över kriget i Irak och vägrar se bombningarna i London som något annat än en naturlig försvarsmekanism från självmordbombarnas sida.

Debatten som haglar om vilka människor som är mer värda – terroristerna eller offren, irakierna eller engelsmännen – liknar slaget vid Somme 1916 – ett skyttegravskrig där fronten inte kommer att flytta sig nämnvärt under lång tid framöver.

Sluta tro att världen går att förklara med några klatchiga ord och några kvällstidningsrubriker. Den är inte så enkel.

/Fred

Bloggvärlden är full av kompletta idioter, framför allt på högerkanten. Jefferson Smith måste räknas till en av dem. I en post från den 17 juli försvarade han den israeliska muren med att förutsätta att alla palestinier är terrorister. Den 20 juli tog han dock priset som högerstolle nummer ett (kanske med undantag för Dick Erixon). Han hävdar då att Jan Hjärpe och Laila Freivalds är förespråkare för judeutrotning och gör ett kärlekstest dem emellan på Dr Love. Han kommer fram till att Hjärpe och Freivalds passar ihop till 91 %.

Jag gjorde ett eget test:

Love Calculator results

These are the results of the calculations by Dr. Love:

Jefferson Smith		George W Bush
	97 %

Dr. Love thinks that a relationship between Jefferson Smith and George W Bush has a very good chance of being successful, but this doesn’t mean that you don’t have to work on the relationship. Remember that every relationship needs spending time together, talking with each other etc.

/Fred

En socialistisk ordlista inspirerade mig att skriva följande lista. Den är till för att väga upp den förra listan och för att förstå vad vissa av högerstollarna egentligen menar när de säger:

• ”kapitalism” = jag blir rikare
• ”socialism” = jag blir fattigare
• ”kommunism” = ondska
• ”feminism” = fruntimmer som vill att jag ska ha lägre lön
• ”inkomst” = andra arbetar, jag får pengar
• ”utgift” = kostnad som dras på företagets kort
• ”outsourcing” = barn måste göra rätt för sig, över hela världen
• ”jämlikhet” = när hon lagar maten och jag äter den
• ”konsult” = jag gör samma jobb som du, fast får fem gånger mer betalt
• ”IT” = sätt att tjäna pengar
• ”den privata sektorn” = pengar ger förtur
• ”den offentliga sektorn” = socialister och kommunister
• ”vård, skola och omsorg” = pengar bör ge förtur
• ”välfärd” = hög skatt
• ”trygghet” = pappas plånbok
• ”övertid” = då jag måste jobba eftermiddag
• ”sjukskrivning” = golf
• ”utbränd” = fallskärm på mindre än 25 mille
• ”förtidspension” = fallskärm på mer än 25 mille
• ”riktiga jobb” = blowjobs
• ”heltidsjobb” = AA på måndagar, älskarinna på tisdagar, tjänsteresa på onsdagar, Siriusorden på torsdagar, golf på fredagar, segling på lördagar, trerätters middag med cocktail, vin och cognac på söndagar
• ”kvinnodominerade yrken” = sånt som riktiga män inte bör ägna sig åt (barnomsorg, städning och annat kvinnogöra)
• ”mansdominerade yrken” = hög lön oberoende av kompetens
• ”frihetsträvan” = folk som vill vara ockuperade av USA
• ”frihet” = när USA ockuperar ett främmande land
• ”terrorister” = de som inte håller med mig
• ”demokrati” = när jag bestämmer vilka som ska ockuperas och torteras
• ”hot mot demokratin” = mänskliga rättigheter
• ”fri och oberoende media” = reklamfinansierad och ägd av Stenbeck, Bonnier och Wallenberg

Det finns naturligtvis fler. Några förslag?

/Fred

Bomberna i London för ett par veckor sedan har gett nytt liv i kriget mot terrorismen. Att det numera finns ett samband mellan den internationella terrorismen och Irak verkar frångå både Bushs och Blairs förstånd. Det vore politiskt självmord att anse att bombningarna av London berodde på att England varit involverade i Irak, vilket Blair förstår mycket väl. Det vore att erkänna att ockupationen är ett misstag.

Detta är bevis på ett mycket naivt tankesätt som inte kan ses som någon förmildrande omständighet när det gäller ledarna för några av världens mäktigaste nationer. Nästan all internationell terrorism det senaste decenniet har sin grund i kriget mot Irak, men inte det år 2003, utan av en något äldre årgång: Irakkriget 1991.

Irakkriget som utkämpades i början av 1990-talet startade genom Saddam Husseins invasion av Kuwait. Detta föranledde en ansamling av internationella styrkor, med USA i spetsen, att gå i krig mot Irak. Kriget gick snabbt, främst för att det enbart inriktade sig på att befria Kuwait, inte att invadera Irak.

I samband med Irakkriget (anno 1991) upplät Saudiarabien ett antal militärbaser i landet åt de amerikanska trupperna. I landet som inte bara har världens största oljereserver utan också Islams heligaste platser har USA idag tiotusentals soldater närvarande. Detta sticker naturligtvis i ögonen på troende muslimer.

Först efter detta första Irakkrig gick Al-Qaida från att vara en USA-tränad gerillagrupp i Afghanistan till att bli en internationell terrororganisation med USA och västvärlden som mål. Deras första internationella attentat skedde i World Trade Center 1993.

Det finns en viss förmåga i västvärlden att aldrig inse egna misstag och missbedömningar. Den inslagna vägen måste följas till vägs ände. Gud nåde den som omprövar tagna belut.

Precis som offren den Elfte september, har nu offren vid bomberna i London utmålats som martyrer - de dog ärofyllt i kriget mot terrorismen. För en irakier betyder 54 döda i ett bombattantat i London inte speciellt mycket. I Irak betyder en halv miljon döda av FN:s sanktioner under 90-talet, eller USA:s rensningar av Falluja, Najaf och Qaim, med flertalet civila offer, så mycket mer.

Västvärlden ställer sig frågan: Hur kan människor vara så onda att de kan få för sig att utföra bombdåd ibland oss? De glömmer ställa de viktiga frågorna: På vilket sätt har vi bidragit till terroristernas hat mot oss? Vad kan vi göra för att minska motsättningarna?

Terrorism kan aldrig försvaras, men att tro att terroristerna enbart drivs av ren och skär ondska är ännu ett misstag på den inslagna vägen.

/Fred

Tillbaka från semestern och fly förbannad. Det har ju varit G8-möte under mina lediga veckor och en sak som diskuterades var Afrika - skuldavskrivningar och ytterligare hjälp. I Spanien lyckades jag också få tag på Svenska Dagbladet från den 28 juni 2005. I den skrev journalisten och dokumentärfilmaren Bengt Nilsson om vilka möjligheter som kontinenten Afrika har för att komma ur fattigdoms-, sjukdoms- och utvecklingsfällan. Hans tankar, som vad jag förstår har väldigt många anhängare, går i stort sett ut på att Afrika måste demokratiseras för att vi ska kunna hjälpa dem. Korruption och enpartistater som manipulerar den demokratiska processen gör att pengar som skänks till Afrika, via bistånd eller skuldavskrivningar, inte kommer folket till gagn, menar han och fortsätter:

Nu skallar åter de humanistiska ropen. Afrikas fattigdom beskrivs som en farsot som endast kan bekämpas med mer bistånd, ökad skuldavskrivning. Popkändisar som Bono och Bob Geldof manar till samling och påstår att G8-gruppen nu har ett historiskt tillfälle att en gång för alla utradera svält och fattigdom i Afrika.

Direkt efter det ovanstående stycket kommer några av de dummaste meningar i följd jag sett en journalist skriva på många år:

Denna förenklade syn på problemlösning manar fram populistiska kampanjer i stället för att genomtänkt, långsiktigt demokratistöd. Afrika kan aldrig frälsas med hjälp av dessa kampanjer. Afrika har ett, och endast ett, riktigt problem: brist på demokrati. När den bristen är åtgärdad kommer förutsättningar att finnas för att lösa alla de övriga problemen, inklusive hiv och svält.

Afrika har alltså bara ett problem. Förutom att man kan fråga sig vem det egentligen är som förenklar, så kan man fråga sig vilken värld Bengt Nilsson, och alla de som har samma ståndpunkt, lever i. Tankesättet kan endast ha sitt ursprung hos tokstollar som inte kan sin historia. Vi i västvärlden har ingenting (noll, inget, nada, zero) att säga till om när det gäller hur Afrika sköter sina affärer. Framför allt så har vi sedan länge förlorat allt förtroendekaptial när det gäller demokrati i Afrika. En kort historisk återblick:

Vi i västvärlden kom dit på 1500-talet, fångade en stor andel av folket där och skeppade iväg dem till fjärran länder där de kunde arbeta för oss utan betalning. Slaveriet pågick en bra bit in på 1800-talet, då vi kom på att Afrika inte bara hade slavar, utan också naturtillgångar. Under ett drygt sekel, skövlade vi Afrika på naturresurser. Vi byggde upp en infrastruktur som inte främjade den inhemska handeln, utan som bara syftade till att föra ut så mycket rikedomar som möjligt ur kontinenten. Vi delade upp kontinenten genom att dra upp godtyckliga gränser, utan hänsyn till etniciteter och naturliga gränser. Kolonialismen gick sedan över till ett kallt krig där flera västerländska underrättelsetjänster ”hjälpte” de nybildade afrikanska demokratierna genom att mörda demokratiskt valda personligheter (ofta på vänsterkanten) och installera högerreaktionära maktgalningar istället. Förevändningen var att högerfånarna i alla fall var anti-kommunister. Sedan stödde vissa västländer (läs USA) Sydafrika när Apartheid blommade ut i all sin prakt.

Och numera anser alltså Bengt Nilsson att för att Afrika ska få hjälp måste de sköta sina affärer bättre?

Vi i västvärlden bär den största skuldbördan till att Afrikas korruption är så välspridd och att demokratirörelserna aldrig fått luft under vingarna. Det är vi som har satt dem i skuldfällan genom att kräva att de betalar tillbaka lånen, oavsett vad som händer med deras övriga ekonomi. Det är vi som ser till att medicinerna är dyra i Afrika samtidigt som vi håller inne med pengarna som kanske hade gett tillgång till rinnande vatten och avlopp. Det är vi som sätter upp tullbarriärer för att skydda vår egen industri utan en tanke på vad det gör för utvecklingsländernas industrier.

En del länder i Afrika har problem när det gäller demokrati och korruption, det måste medges. Men när tiotusen (10000) människor dör, VARJE DAG, av en fullständigt behandlingsbar sjukdom som malaria, och när hela generationer suddas ut på grund av HIV/AIDS, och när många människor saknar tillgång till vatten, mat, sjukvård, utbildning och kommunikationer, och när medellivslängden är mer än 30 år lägre i Afrika (47 år) jämfört med västvärlden (78 år), så är man en fullkomlig idiot om man tror att bristen på demokrati är Afrikas enda problem.

/Fred