Freon Blogg

Nu några dagar efter åtalet mot I. Lewis "Scooter" Libby, så ser högerstollarna till att debatten inte längre handlar om sakfrågorna. Läget är alltså precis som vanligt.

När det gäller Scooter så tonas hans betydelse för Bush-administrationen ner. Också hans åtalspunkter är detaljer som inte spelar någon roll för det större perspektivet. Så här skriver den svenske högerstollen Dick Erixon:

Denne Libby är en för de flesta okänd medarbetare i Vita huset. Han åtalas inte för att ha läckt säkerhetsklassad information, utan för att han ljugit inför åklagarna om att han inte känt till uppgifter han bevisligen har känt till.

Dick kallar det hela en amerikansk bagatell som blåsts upp i svenska medier. Det må så vara. Men Dick drar också paralleller:

Men det är den klart minsta skandal som drabbat en omvald president på länge. Bill Clinton blev personligen ställd inför riksrätt. Ronald Reagans medarbetare ställde till med Iran-Contras-skandalen som handlade om olaglig hantering av statliga medel.

Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick…

Varför blev Clinton ställd inför riksrätt? Han hamnade där för att han ljög om Monica Lewinsky. Han dömdes för exakt samma punkter som Libby nu åtalas för: mened, falska vittnesmål, och "obstruction of justice". Clinton ljög om en avsugning. Libby ljög om att ha outat en hemlig CIA-agent i ett försök att svärta en kritiker till administrationens beslut att sätta amerikanska soldaters liv på spel genom att gå i krig mot Irak. Vilket är bagatellen?

När det gäller jämförelser med både Iran-Contras och Watergate kan jag förstå att Plamegate ser ut som en bagatell. Undersökningen är dock inte slut ännu. Både Rove och Cheney kan fortfarande få lite speltid i eventuella rättegångar.

Det jag inte förstår, Dick, är varför du också måste förvränga sanningen. Att säga att Iran-Contras-skandalen "handlade om om olaglig hantering av statliga medel" är som att säga att GULAG handlade om att skicka människor på kollo. Är det för att Reagan hänger på din vägg som du inte vill komma med sanningen?

1985 satt flera amerikaner gisslan i Beirut, Libanon. Den 30 augusti, det året, skickades en amerikansk vapenlast från Israel till Iran. Två veckor senare släpps gisslan. Reagan kallade det för ett vapen-för-gisslan-avtal, en lösning som användes flera gånger, men det hölls hemligt från kongressen och det amerikanska folket. Vapenhandeln fick inte bara loss gisslan, den gick med vinst också. Den dåvarande rådgivaren, Oliver North (numera korre på Fox News), kom med lösningen: Överskottet skulle gå till Contras, en gerillagrupp i Nicaragua som Reagan enligt kongressen var förbjuden att hjälpa. Genom att använda pengar som egentligen inte fanns, kunde man alltså ge hjälp som inte fick ges.

Att du inte nämner Nixon, Dick. Beror det kanske på att du anser att Watergate är en mindre skandal än Libbys falska vittnesmål? Sitter Nixon på samma vägg som Reagan?

Debatten rasar vidare. Inte om sakfrågorna. Det finns mycket mindre viktiga ting man kan diskutera som om de vore viktigare än livet självt. Eller hur, Dick? 

International Panel on Climate Change (IPCC) har gjort beräkningar på hur mycket Jordens temperatur kommer att förändras vid ökande koncentrationer av koldioxid i atmosfären. Deras maxtak ligger vid 5,8 grader Celsius vid en fördubbling av mängden atmosfärisk koldioxid över de närmaste 100 åren. Detta enligt en rapport från IPCC som kom 2001. Om ni trodde att detta var en nyhet när rapporten kom, så glömmer ni bort Svante Arrhenius. Växthuseffekten har varit känd i över hundra år.

På Julafton 1894 satt Arrhenius ensam i sin våning i Stockholm. Hans äktenskap med sin före detta forskarassistent, Sofia Rudbeck, höll på att bryta sönder. Istället för, eller kanske för att kunna, bearbeta sin miserabla livssituation påbörjade han omfattande matematiska beräkningar. Beräkningar som skulle uppta all hans tid i över ett års tid, ibland upp till 14 timmar om dagen.

Hans frågeställningar gällde i vilken utsträckning kolsyra (koldioxid) och vattenånga kunde fånga värme i atmosfären. Fransmannen Jean Baptiste Fourier hade redan gjort beräkningar på UV-strålning kunde studsa ut i rymden och att viss strålning stannade i atmosfären och värmde upp den. Fourier var också den person som myntade begreppet växthuseffekt. Men det Arrhenius gjorde var att han insåg att detta fungerade som en global termostat. Beroende på var på Jorden man befann sig, hur ytan såg ut (vatten, is, gräs, skog, etc.), och molntäcket, varierade utfallet. Han kom slutligen fram till att vid en fördubbling av mängden koldioxid i atmosfären så skulle den globala temperaturen öka med mellan fem och sex grader Celsius, inte helt olikt IPCC:s beräkningar. Arrhenius kom också fram till att höga latituder skulle uppleva större skillnader än tropiska klimat nära ekvatorn, något som ter sig som allmän kunskap idag.

Hans resultat, som publicerades 1896, möttes av svalt intresse. Hans forskning om växthuseffekten glömdes bort i nästan hundra år. Det var inte förrän på 1990-talet som det kom på tal igen, och då med råge. Arrhenius blev en postum miljökämpe av stora mått.

Arrhenius var inte den som  grämde sig, dock. Istället gick han vidare och undersökte hur elektrisk ström leds genom saltlösningar, en forskning som skulle leda till att han vann Nobelpriset i Kemi 1903. Han undersökte norrskenet och var fullkomligt övertygad om att livet på Jorden mycket väl hade kunnat komma från rymden. Han oroade sig också över hur resursslöseriet i det industriella samhället skulle kasta en mörk skugga över mänskligheten.

Om det är något som kastar en mörk skugga över mänskligheten så är det det faktum att Arrhenius forskning glömdes bort under nästan ett sekel. Om det hade ihågkommits hade det kanske gjort en viss skillnad. 

Så det var Libby som läckte Plames namn till pressen? Han åtalas nu för mened, falska vittnesmål och "obstruction of justice". Om han döms riskerar han 30 år i fängelse och ett skadestånd på 1,25 miljoner dollar. Vill man läsa hela åtalet på 22 sidor kan man hitta det här. Det ser inte bra ut.

Anklagelserna mot Karl Rove är inte ute ur bilden ännu. Undersökningen pågår fortfarande. Det är dock inte helt omöjligt att det går högre upp, men både Libby och Rove tillhör gardet som spelar ett högt spel med höga insatser och är beredda på att förlora allt. De kommer inte att tjalla på sina respektive bossar. Men både Bush och Cheney har nu förlorat den sista uns av kredibilitet man måste förvänta sig av ledarna för världens enda supermakt. Även om kanske Bush inte sällar sig till Nixon, så sällar sig I. Lewis "Scooter" Libby definitivt till G. Gordon Liddy. Då kan man förvänta sig en comeback som "sakkunnig" på Fox News om en si sådär tjugo år.

Majorieten ryska, många franska, men även en del svenska, företag avslöjas nu i härvan kring FN:s matoljeprogram (olja-mot-mat-program). Irak fick, under FN:s övervakande öga, sälja olja i utbyte mot mat och medicin under några år i slutet på 90-talet. Det visade sig sedan att FN:s öga var ovanligt slött och många företag mutade till sig kontrakten med Irak, vilket innebar att de inte bara berikade Saddam Hussein utan också förstörde FN:s anseende för decennier framöver. Volvo och Astra Zeneca tillhör de som misstänks ha bidragit med flera miljoner till Saddams terror.

I både det svenska och amerikanska högerlägret anar man inte så lite skadeglädje. För det första så har FN trampat i klaveret genom att inte använt de kontrollsystem som faktiskt fanns på plats för att förhindra korruption. Högerkanten, som länge har ansett att FN spelat ut sin roll, vill hellre se en exklusiv klubb av demokratier forma en egen organisation. Tanken är inte helt illvillig. Bildandet av ett sådant Demokratiernas Förbund skulle troligen påskynda demokratiseringen i många länder världen över. Vad man dock bortser ifrån är att länder med begränsad demokrati ofta får sin näring från utanförskapet. Offermentaliteten, särskilt den på statsnivå, är starkare än vilken demokratiseringsprocess som helst.

För det andra så är det just ryska och franska företag som framför allt har utnyttjat systemet. Både Ryssland och Frankrike är högerns favorithatobjekt just nu. Att Ryssland är det har troligen sina rötter i det Kalla kriget, att Vladimir Putin alltmer börja likna en politbyråledare, och att de motsatte sig Irakkriget. Frankrikes plats som hatobjekt beror på i princip enbart på att de motsatte sig kriget i Irak. Eftersom båda länderna tjänade på att Irak valde deras företag att skriva kontrakt med, ville de självklart inte att ett krig skulle utbryta.

Vänsterlägret har också anledning att vara skadeglada. Inte för FN:s skull, kanske, men för att det kapitalistiska systemet har varit gällande vid kontraktsbudgivningen. De företag som varit mest konkurrenskraftiga har också fått kontrakten, även om det innebar vissa kickbacks. När nu mutskandalen pekar ut ett stort antal privata företag, ofta multinationella, så visar det hela på kapitalismens sammanbrott och hur överlägsen socialismen kan te sig.

Ryssland och Frankrike, tillsammans med Sverige och några till, har stor skuld i det hela oavsett vilket läger man tillhör. Men framför allt så är det den internationella företagskulturen som bör bära bördan. Ett företag måste ha några slags etiska värderingar kopplade till sina handlingar, oberoende av vilket land de kommer ifrån. I dagens alltmer globaliserade värld framträder dessutom företagskonglomerat som spänner över flera länder och kontinenter, vilket lands lagar följer de? Hur etiskt handlar de, globalt sett?

I ljuset av vad som har hänt i Irak efter kriget, så bör i alla fall inte USA:s högerläger kunna kritisera varken FN eller franska företag. Mångmiljardkontrakt till vicepresident Cheneys gamla företag, Halliburton, utan budgivning? Skulle det vara etiskt? Det verkar som om det globala ekonomiska systemet kräver lite olja för att smörja maskineriet, antingen det är faktisk olja, eller det är pengar under bordet. Företagen verkar ha större makt än staterna i det här läget och det är dags för en förändring av företagskulturen. Var är förebilderna?

Al Franken var gäst på the Daily Show with Jon Stewart igår. Han var där för att marknadsföra sin nya bok, The Truth - with Jokes, en uppföljare till Lies - and the Lying Liars who Tell them. I mer eller mindre maskerade ordalag beskrev han en framtid där han 2008 planerar att ställa upp i valet till senaten i delstaten Minnesota. Om två skådespelare från the Predator kan bli guvernörer, så kan en före detta författare åt Saturday Night Live bli senator. Den amerikanska drömmen, yada, yada, yada.

Franken anklagas ofta för att tillhöra den extrema vänstern i USA, i alla fall av extremhögern. Till viss del är det väl sant. Det räcker med att titta på titeln på en av hans andra böcker, Rush Limbaugh is a Big Fat Idiot, för att förstå att han tillhör vänsterfalangen inom amerikansk politik. Men trots den här reklamfilmen, där han misshandlar en konservativ snubbe, är det ett stort misstag att bunta ihop honom med Michael Moore och Cindy Sheehan. Franken har en mer välartikulerad tunga, även om det inte märks i reklamfilmen, och han rör sig ganska obehindrat bland amerikanska politiker. Det reklamfilmen visar på är inte så mycket att vänstern i USA är extrem. Den visar snarare på att högern gärna avfärdar vänsterdebattörer som extrema lögnare, utan att inse att de kanske är det själva.

Oavsett hur det går för honom, om han väl ställer upp 2008, så kommer Franken inte att tillhöra Demokraternas ledarskap. Fullt så raffinerad är han som synes inte. Men däremot kan han utgöra en motpol till stofilerna i senaten som verkar alltför upptagna med att sko sig själva för att kunna balansera Vita Husets alltjämt expanderande maktsfär. Nu i dagarna när lögnerna haglar, särskilt från det republikanska hållet, kan det behövas en sanningssägare som inte drar sig för att ge de konservativa en välvillig spark i skrevet. Med eller utan skämt.

Av alla politiska härvor som Vita huset just nu dras med är det väl inget som slår Plamegate, Rovegate, eller Libbygate, vad man nu vill kalla det. Själv vill jag kalla det Plameistin, Rovallas eller Libby Crest.

Det hela började med president Bushs State of the Union-tal den 28 januari 2003 då han avslöjade att Irak försökt köpa uran från Afrika. Den 6 juli samma år publicerades en artikel i New York Times, skriven av fd diplomaten Joe Wilson. Artikeln handlade om Wilsons resa till Niger för att undersöka huruvida Irak försökt köpa uran eller inte. President Bushs tal visade sig ha byggt på förfalskade dokument.

En konservativ reporter, Robert Novak, avslöjade den 14 juli 2003 att Joe Wilsons fru är Valerie Plame, en CIA-spion som arbetar specifikt med massförstörelsevapen. Att outa en CIA-agent är ett federalt brott och en undersökning i vart Novaks uppgifter kom ifrån påbörjades.

Resten av storyn läser som en dålig såpa, men under de två år som gått har Bushs "hjärna" Karl Rove setts som läckan som avslöjade Plame. Även vicepresident Dick Cheneys stabschef, Scooter Libby, har setts som källan. Anledningen till läckan skulle då vara någon slags hämndaktion mot Wilson för att han hade mage att påstå att Vita huset medvetet skrivit upp Irak som en hotbild. Det hela verkar vara en remake på Watergate, fast med Irak istället för Vietnam.

Om storyn spårade ur när Novak avslöjade Plame, så imploderade den när Judith Miller åkte i fängelse och har sedan tagits till absurda höjder. Miller arbetade som journalist på New York Times och åkte i fängelse i 85 dagar för att hon vägrade avslöja källan till läckan. När hon nu har kommit ut, säger hon sig inte komma ihåg vem läckan var.

Scooter Libby skrev ett brev till Miller som bland annat löd:

You went into jail in the summer. It is fall now. You will have stories to cover–Iraqi elections and suicide bombers, biological threats and the Iranian nuclear program. Out West, where you vacation, the aspens will already be turning. They turn in clusters, because their roots connect them. Come back to work—and life. Until then, you will remain in my thoughts and prayers.

Förutom att Libby framstår som en medelmåttig poet ("they turn in clusters"?) kan man ställa sig följande frågor:

Varför skriver Libby till Miller och i princip lyckönskar henne för att hon inte "minns" vem som var läckan?

Varför läser delar av Libbys brev som kodspråk?

Hur kort minne har Judith Miller egentligen?

Vem fan var källan?

Varför har Bush inte tvingat fram källan? Han har makten att göra det. Det ligger i hans intresse att göra det. Eller?

Är det bara jag eller börjar detta påminna om Watergate, fast med Bush istället för Nixon, Irak istället för Vietnam?

Och varför är det lätt att förväxla Scooter Libby med Gordon Liddy, som dömdes för att har organiserat inbrottet på Watergate? Ah, Libby - Liddy, jag fattar, det var inget.

Berättelsen har allt - story, karaktärer, intriger, överraskande vändningar, poesi. En död engelsk bard hade inte kunnat skriva skiten bättre. Nu kan vi bara hoppas på att rättvisan blir lika poetisk som Libbys brev. 

I natt utsattes moskén i Malmö för ett brandattentat igen. Naturligtvis är det åter igen Skånepartiet (Skåp) som är mordbrännarna.

Führern Carl P. Herslow och hans Hitler Alte (Jugend har blivit gamla) i Skåp har en egen radiostation i Malmö (90.2 MHz) där de i dagliga direktsändningar tillåts spy galla över Islam och hur muslimerna är roten till allt ont här i världen. Hela tiden dansas det på en tunn lina när det gäller huruvida det kan räknas som hets mot folkgrupp eller inte.

Programidén är enkel. Carl P. eller någon annan gammal brunskjorta sitter under dagtid på vardagar och tjatar om ondskan Islam vill sprida över världen. Folk, troligen endast pensionärer - möjligen en och annan arbetslös, ringer in och hälsar till varandra enligt ett intrikat mönster. De verkar skriva listor över vilka som hälsar till vem och om man glömmer tacka någon för en hälsning kan man inte räkna med en hälsning nästa vecka. Ibland pratar de om något för dem väsentligt. Det kan gälla vad som helst - busstidtabellerna för stadsbussarna i Malmö, cyklisternas framfart, eller hur ostädad en park kan vara. Programledaren leder sedan direkt ämnet över till Islam, oavsett vad det gäller. Islam är orsaken till att gässen i Kungsparken inte kan hålla tätt. Att Edith, 78, nästan blev omkullknuffad av en cyklist i tisdags, har sin anledning i att muslimer stjäl cyklar. Linje 3:s försening på tre minuter i söndags berodde på att en muslimsk familj inte gick av bussen i tillräckligt snabb takt.

Programmen går alltså ut på att beskylla Sveriges muslimer för allt som är fel med samhället. Naturligtvis betonas det att alla muslimska män är pedofilistiska våldtäktsmän och att alla muslimska kvinnor är underkastade männen och har stora bylsiga kläder på sig för att kunna få plats med så mycket snatterigods som möjligt. När Skånepartiet inte sänder direkt, sänder de repriser.

Är det konstigt att moskén i Malmö brann i natt?

Eftersom Skånepartiet dagligen beskyller muslimerna för att våldta, stjäla och mörda, så kommer jag hädanefter bestämt att hävda att alla skånepartister är mordbrännare. Carl P. Herslow, vart var du i natt, egentligen, någon gång strax före midnatt? Gick bensinlukten bort?

Lärarnas löneförhandlingar börjar rinna mot sitt slut i landets kommuner. Generellt sett får Sveriges lärare 2 % i löneförhöjning per år 2005 och 2006. Året därefter, 2007, är de inte garanterade någon lönehöjning alls. Med tanke på att inflationen beräknas gå upp de kommande åren innebär det nya avtalet i princip en lönesänkning.

Lärare har idag, likt många andra yrkeskategorier, individuell lönesättning. Varje skola sätter upp ett antal lönekriterier som man sedan använder vid lönesamtalen. På varje skola blir utfallet alltså väldigt olika beroende på organisation.

På skolan där jag arbetar knorras det bland lärarna. Skolan är arbetslagsorganiserad, det vill säga: En grupp lärare från olika ämnen är organiserade i arbetslag efter vilka program man undervisar på. Arbetslaget följer sedan ett par klasser genom gymnasiets tre år. Detta skapar förtrogenhet med varandra och med eleverna, så organisatoriskt är arbetslaget ett bra påfund.

Om arbetslaget utgör den vertikala organisationen så är ämnena den horisontella. Varje ämne, Historia, Matematik etc. är också organiserade i ett slags lag. Det är i ämneslaget de ämnesbundna diskussionerna och pedagogiska avvägningarna sker. Vilka böcker som ska köpas in och vilken kontinuitet kurserna ska ha bestäms också där.

Varje arbetslag har en arbetslagsledare, som har fått ta över en hel del uppgifter som de numera försvunna studierektorerna hade. Till stor del handlar det om administrativa uppgifter såsom kvalitetssäkringar, utvärderingar och allmänt organisatioriska frågor. Ämneslagen leds av en ämnesledare, som har ansvaret för inköp och koordinering av nationella prov och annat.

Knorrandet bland lärarna beror inte på organisationen, som alla är överens om är bra. Det handlar inte helt oväntat om pengarnas fördelning. Skolledningen anser att det är i arbetslagen som de pedagogiska diskussionerna sker, medan lärarna tycker att det är inom ämnena de viktiga diskussionerna äger rum.

När pengarna nu fördelats på skolan har arbetslagsledarna fått den största delen av kakan, medan ämnesledarna inte fått mer än de andra lärarna. Även om de utför ett viktigt arbete så anses detta vara en grov snedfördelning. Framför allt beror orättvisan på att arbetslagsledarnas höjda löner tagits från lärarnas lönepott, trots att de fått ta över skolledarnas arbetsuppgifter. Många anser att de visst är värda en löneförhöjning, men att den borde tagits från skolledarnas lönepott. När dessutom lönekriterierna innehåller nästan bara pedagogiska mål, och inga administrativa, så kan man förstå knorrandet.

Signalen detta sänder till skolans anställda är att administrativa uppgifter är mer värda än pedagogiska. Att skolledare belönar de som tar över fler av deras uppgifter verkar dessutom vara en generell tankegång i den svenska skolan. Pappersvändarna tar över, medan lärarnas pedagogiska ledarskap inte belönas i tillräcklig utsträckning. Arbetslagsledarnas arbete är viktigt, men det är lärarnas möten med eleverna som måste utgöra skolans grundval. Det är hur väl detta sker som ska belönas, inte hur bra man vänder ett A4-ark.

Tiina Rosenberg kände sig tvingad att avgå från Fi:s styrelse eftersom hon anklagas för plagiat. Expressens redogörelser för hennes undermåliga referensteknik, hur sann den än må vara, har alltså lett till att en person som knappt hunnit kalla sig politiker har avgått från ett parti som knappt finns.

Jämför detta med Bosse Ringholm och Mona Sahlin.

Bosse Ringholm satt som ordförande för Enskede IF och måste rimligen ha haft vetskap om att ungefär en miljon kronor undanhölls från skattemyndigheterna - reklamintäkter som inte redovisades, svarta löner som utbetalades och diverse mysko reseräkningar. Det behöver man inte vara finansminister för att räkna ut att det är fel. Idag är Ringholm idrottsminister och Sveriges vice statsminister - Görans kronprins.

Mona Sahlin betalade ett Toblerone (10-20 kr ?) med fel kreditkort och tvingades avgå.

Man kan tycka som man vill om Tiina, Bosse och Mona, men nog verkar det konstigt att Tiina och Mona döms hårdare för sina "brott" än vad Bosse gör. Det verkar som om Bosse kommer lindrigare undan för sina brott för att han har en penis. Tänk vilka frikort några kulor mellan benen kan ge!

Det har gått ett drygt år sedan jag skrev mitt första "nyhetsbrev" till mina närmaste vänner - ett brev jag då valde att kalla Faux News, en anspelning på en ökänd TV-kanal jag tittade på alldeles för mycket. Till en början handlade mina veckovisa mail om just den TV-kanalen, men kom snart att handla om allt möjligt. En något redigerad version av det första mailet kan ni hitta här.

Sedan upptäckte jag Blogger. Som enkelt bloggverktyg var det optimalt för nybörjare och jag lade ner mycket möda på att lägga in mina Faux News-mail som poster i bloggen. Efter hand insåg jag dock att det hade en ganska begränsad funktionalitet. I takt med att mängden poster växte vill jag ha bättre ordning på dem än bara den stelt kronologiska som Blogger är beroende av. Jag hade också ett behov av flera andra funktioner som Blogger inte har support för. Efter ett kort försök med två olika bloggar (en om film, en om politik) befinner jag mig nu här.

Utan att lova för mycket, kommer det nu att bli mer av samma saker som tidigare, men förhoppningsvis oftare. Jag kommer också att utöka mina ämnesområden något. Det finns mycket att kommentera här i världen, och där hoppas jag att ni hjälper till. Jag tar till mig av kritik och blir inte särskilt generad av beröm.

Hjärtligt välkomna!