Freon Blogg

Så här i april när utvecklingssamtalen och de nationella proven står som spön i backen är det ganska naturligt att man reflekterar djupare än vanligt på sin roll som lärare. Och det landar alltid på samma dilemma - den dubbla rollen.

Som mentor (eller om man hellre kallar sig för klassföreståndare) har man rollen som elevernas guide genom skolan. Ofta är man en handledare som investerar en del av sin arbetsdag åt att stötta och hjälpa eleverna på olika sätt - inte bara genom skolarbetet, utan också på det personliga planet. Om en elev har alkoholiserade föräldrar, eller en nära släkting döende i cancer, eller tvingas se på när pappa slår mamma, eller inte riktigt vet vilket slags slagfält som väntar en när man kommer hem - så kan inte alltid skolarbetet vara högsta prioritet. Även om man försöker hålla en professionell distans till eleverna är det en omöjlighet att inte bli engagerad. Som mentor är det ens skyldighet att guida eleverna genom skolan - oavsett hur deras övriga tid ser ut.

Den andra rollen är som jury, domare och bödel. Elevernas kunskap ska bedömas i de olika ämnena och här får man inte låta personliga förhållanden komma emellan. Det är kunskapsnivån som ska bedömas - inget annat - och skalan är Icke Godkänd, Godkänd, Väl Godkänd, och Mycket Väl Godkänd.

De två lärarrollerna är ett motsatsförhållande som utgör läraryrkets eviga dilemma. Det är läraren som hjälper eleverna, men det är också de som stjälper dem.

Om de dubbla rollerna är svåra att jämka för lärarna, är de nästan omöjliga att förstå för eleverna. Från elevernas perspektiv blir betygen ofta ett bevis på hur de är som människor. Har jag många IG? Då måste jag vara en dålig människa. Det står så på pappret.

Å ena sidan är man som lärare en byråkrat som lyder styrdokumenten för verksamheten. Å andra sidan är man en människa som engagerar sig för sina elever. Egentligen är det konstigt att inte fler går in i väggen.

Nåja, snart är betygen satta och sommarlovet är här. Då kan man äntligen slappna av. Eller gå och grubbla på hur många elever som kanske har det bättre i skolan än hemma.

Jag?

Jag skriver av mig ibland.

Om någon läser det blir jag bara glad. Om ingen läser det så har jag i alla fall sorterat tankarna lite.

På uppmaning av Sydsvenskans Lars Åberg kommer här ett genmäle på SOU 2006:40 (pdf - 469 sidor) - en statlig utredning med den snärtiga titeln Utbildningens dilemma - Demokratiska ideal och andrafierande praxis:

Utredarna skriver i förordet att utredningen “granskar den strukturella/institutionella diskrimineringen inom utbildningsväsendet.” Den inleds alltså med ett stipulerad sats som sedan ska bevisas. Med andra ord förutsätts det att det redan finns diskriminering inom utbildningsväsendet. Så kan det mycket väl vara, men lite ad hoc känns det allt.

Eftersom jag är lärare utgör jag en del av strukturen/institutionen där diskrimineringen äger rum. När jag ögnar igenom utredningen (att läsa 469 sidor i Nationella prov-tider är inte att rekommendera) letar jag därför efter bevisen för hur jag diskriminerar vissa typer av elever. Nu förutsätts jag alltså förutsätta att jag köper utredarnas förutsättningar, men det kan jag väl göra.

Nu tänker jag inte gå i polemik med hela utredningen. Vi kan ta det intressantaste kapitlet - för nu.

Masoud Kamalis kapitel i utredningen, Skolböcker och kognitiv andrafiering, är en intressant genomgång av språkbruket i några läroböcker i religionskunskap och historia. Han sammanfattar innehållet så här:

a. Religionsböckerna präglas av ett kristocentriskt förhållningssätt i förhållande till andra religioner.
b. Historieböckerna presenterar en västcentrisk och selektiv bild av världshistorien.

Även om jag kan förstå en del av hans invändningar mot vi och de-tänkandet som faktiskt präglar en hel del av kurslitteraturen för dagens elever, så gör Kamali två stora misstag:

1. Han glömmer bort att läromedlens innehåll till viss del styrs av lagar.

Ur Läroplan för de frivilliga skolformerna (gymnasiet t.ex.): 

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Skolan är en social och kulturell mötesplats, som har både möjlighet och skyldighet att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där. Förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket skall befästas genom undervisningen i många av skolans ämnen. En trygg identitet och medvetenhet om det egna kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan skall bidra till att människor får en identitet som kan relateras till och innefatta inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala.

Läroplanerna har alltså en väldigt Sverige-centrisk bild - trots betoningarna på mångfald och det egna kulturarvet (som i min läsning varken benämns som västerländskt eller svenskt). Eftersom skolorna är skyldiga att följa läroplanerna, måste kurslitteraturen med nödvändighet också vara anpassade till det. En del av vi och de-tänkandet kan naturligtvis skyllas på läroboksförfattarna, men det största ansvaret ligger på politikerna som formulerat styrdokumenten för skolan.

2. Han räknar bort lärarna.

Trots att Kamali garderar sig genom att endast gå in i en innehållsanalys av läroböcker i historia och religion så får de inte glömmas bort - lärarna. När han väl tar upp dem (lärarna) handlar det uteslutande om maktförhållandet:

[Bourdieu & Passeron] drar om utbildningssystemet slutsatsen att, ”all pedagogisk handling utövar, på ett objektivt sätt, symboliskt våld såtillvida att den producerar ett kulturellt tvång med hjälp av en påtvingande makt”. Med andra ord, utbildningsinstitutionerna tillhandahåller lärarna det maktmedel som ger dem legitim makt att genom utbildning återskapa den symboliska föreställningen om ”verkligheten”, om ”rätt” och om ”fel”. Följaktligen blir reproduktionen av status quo med dess makthierarkier och den eviga indelningen av samhället i ett ”vi” och ett ”dem” en del av utbildningssystemets mekanismer.

Man skulle kunna sammanfatta det så här: 

Förtroendet för hela lärarkåren (vi) verkar alltså inte vara så högt hos forskarna (dem). Inte nog med att lärarna (vi) inte nyanserar läroböckerna, de (lärarna) påtvingar dessutom eleverna (andra dem) odefinierad västerländsk kultur och värderingar genom maktmedel.

Det verkar snarare vara så att lärarna andrafierats så till vida att de förklarats inkompetenta och oförmögna att leva upp till styrdokumentens krav samtidigt som de slaviskt följer läroböckernas formuleringar. Jag undrar vilka storstilade politiska beslut som den här utredningen kommer att ligga till grund för.

Jag fick en tidning av Illmar Reepalu idag. Nja, killen som stod bredvid honom, men i alla fall. Tidningen heter Efter Arbetet (kan hittas på nätet här) och är en efterföljare till dagstidningen Arbetet som lades ner för några år sedan. Efter Arbetet kommer ut med “minst fyra nummer om året tills vidare.”

Det underliga med att få en tidning av Illmar (nåja) var inte att det var en tunn socialdemokratisk propagandapamflett. Det underliga var att på sidan 3 hittade jag en artikel om entreprenörskap - med en stor bild på Dan Olofsson, Sigmas grundare och starke man. Artikeln framhåller Olofsson som en entreprenör - en framtidsmänniska.

Tidningen innehåller också en längre artikel om Illmar själv och hur bra han tycker att Malmö är.

Illmar delar alltså ut en tidning om sig själv och Dan Olofsson. Samtidigt är Illmar åtalad för att ha tagit emot en bjudresa av nämnde Olofsson.

Filosofi är inte min starka sida, men detta är meta-någonting.

En amerikansk f.d. officer skrev följande i TIME-magazine för ett par veckor sedan:

I am driven to action now by the missteps and misjudgments of the White House and the Pentagon, and by my many painful visits to our military hospitals. In those places, I have been both inspired and shaken by the broken bodies but unbroken spirits of soldiers, Marines and corpsmen returning from this war. The cost of flawed leadership continues to be paid in blood. The willingness of our forces to shoulder such a load should make it a sacred obligation for civilian and military leaders to get our defense policy right. They must be absolutely sure that the commitment is for a cause as honorable as the sacrifice.

With the encouragement of some still in positions of military leadership, I offer a challenge to those still in uniform: a leader’s responsibility is to give voice to those who can’t–or don’t have the opportunity to–speak. Enlisted members of the armed forces swear their oath to those appointed over them; an officer swears an oath not to a person but to the Constitution. The distinction is important.

Lieut. General Greg Newbold, April 9, 2006

Jämför med detta:

I am making this statement as an act of willful defiance of military authority, because I believe that the War is being deliberately prolonged by those how have the power to end it. I am a soldier, convinced that I am acting on behalf of soldiers. I believe this War, upon which I entered as a war of defence and liberation, has now become a war of aggression and conquest. I believe that the purposes for which I and my fellow-soldiers entered upon this War should have been so clearly stated as to have made it impossible for them to be changed without our knowledge, and that, has this been done, the objects which actuated us would now be attainable by negotiation.

I have seen and endured the sufferings of the troops, and I can no longer be a party to prolonging those sufferings for ends which I believe to be evil and unjust.

I am not protesting against the military conduct of the War, but against the political errors and insincerities for which the fighting men are being sacrificed.

On behalf of those who are suffering now, I make this protest against the deception which is being practiced on them. Also I believe that it may help to destroy the callous complacence with which the majority of those as home regard the continuance of agonies which they do not share, and which they have not sufficient imagination to realise.

Second Lieutenant Sigfried Sassoon, June 15, 1917

På fronten och under solen intet nytt.

Påsklovet nästan över och lägenheten nästan helt renoverad - det var den ledigheten… Men det finns ändå några saker att vara glad över (OBS! Viss lokalpatriotism kan förekomma):

Våren

Ljuset har återvänt och det mörka halvårets deprimerande väder börjar ge vika. Den största förändringen ser man i människors anskiten - de vågar visa tänderna i försiktiga leenden. Snart kommer gapskratten att utbryta. Uteserveringarna börjar fyllas av andra människor än de huttrande nikotinskorstenarna som de senaste sex månaderna försökt hålla gemenskapen uppe genom skallrande tänder. Blommor slår ut och knoppar brister - och det gör inte det minsta ont.

Din gata

En ny skånsk radiostation från Sveriges Radio. I större delen av Skåne hittas den på 100,6 MHz - i övriga landet på SR:s webradio. Alla talar skånska - något som även är stationens tagline - men med ett härligt Lindängenstuk. Musiken avbryts inte med reklam, väldigt sällan med prat och genren är RnB-Hip-Hop från 70-talet och framåt. Kommer att hittas på min radio lika ofta som den är påslagen.

Kvarnvideo

När vädret inte riktigt är det bästa kan man alltid bege sig till Sveriges bästa DVD-butik och botanisera. Priserna konkurrerar med internet, men utan frakten, och ibland även lägre. Utbudet är bäst i stan, trots den lilla ytan, personalen är hjälpsam och fynden är många. En given utflykt till Stora Kvarngatan 32 i Malmö.

Spegeln

Malmös näst bästa biograf, Spegeln, går bra just nu. Mycket tack vare Brokeback Mountain som drog stora skaror de senaste månaderna. Spegeln kommer att fortsätta vinna terräng om de håller sitt högklassiga utbud uppe. Malmös allra bästa biograf, Royal, är dock nere i en sunk som får mig att tro att SF försöker köra den i botten. Royal har Sveriges största duk, bästa utrustning och en härlig känsla - där visas just nu Scary Movie 4. Nåja, Spegeln ligger tre kvarter bort.

Så ja, nu har jag fått dela ut lite rosor till omvärlden, men jag är snart tillbaka med mer gnäll över högerstollarnas fasa över att fyra partier inte kan hålla sams (vi alla väldigt förvånade), över Bushkramarnas allt mer konstruerade försvar av sin komplett inkompetente idol, eller över sossarnas fortsatta maktfullkomlighet. Det finns mycket att vara förbannad på eller ledsen över också, men mer om det senare.

Förstatligande.

Smaka på det.

Förstatligande.

Ordet låter mer 1973 än 2006.

FÖR-STAT-LIG-AN-DE

Det spelar ingen roll hur gammalt ordet låter. Det är precis vad som krävs för den svenska skolan.

Anledningen till kommunaliseringen var att skolan tidigare hade ett dubbelt huvudmannaskap - både staten och kommunen var huvudmän för skolan - vilket enligt dåtidens resonemang var dåligt på grund av att varken staten eller kommunen tog egentligt ansvar för utbildningen. Ett annat argument för en kommunalisering var att två olika kollektivavtal innebar administrativt merarbete.

Egentligen kommunaliserades skolan alltså för att staten skulle slippa ansvaret för skolan.

Vilka fick makten istället?

Kommunalpolitikerna. Skolan fick 290 huvudmän istället.

Hur har de skött skolan?

Kommunalpolitikerna har gjort den svenska skolan till en spargris som aldrig slutar ge ifrån sig pengar. Man ger skolorna fler uppgifter, lärarna större klasser och eleverna mindre resurser - man sparar pengar på systemet helt enkelt. Här i Malmö använder man de sparade pengarna klokt: America’s Cup-seglingar, Citytunnlar, Höga Skruvade Höghus och en uppdelning av staden i stadsdelar - för att, ni vet, “förbättra” integrationen och demokratin.

Tack för det, Göran Persson. Det var han som var skolminister när skolorna tog de sista stegen mot kommunaliseringen.

I vissa kommuner antar jag att det kan fungera, men det finns ett element som helt glömts bort i spelet om skolan: Likvärdigheten.

Enligt skollagen ska landets utbildningar och betyg vara likvärdiga - lika värda över hela landet - för alla elever. Idag, snart femton år efter kommunaliseringen, är så inte fallet. Tvärtom.

Skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner har ökat. De rikare kommunerna har mer pengar för att anställa fler kompetenta lärare och mer resurser att ge eleverna den undervisning de har rätt till. De fattigare kommunerna gör sitt bästa, men när man måste spara i kassan utgör skolan en stor tårtbit som man kan ta av - bara en bit till.

I en stadsdelsindelad kommun som Malmö har skillnaderna ökat ännu mer och flera skolor bryter mot lagen, något Skolverket rapporterade om nyligen. De har inte råd att göra annat. Sparkraven ligger på stadsdelsnivå och vissa stadsdelar är ekonomiskt svarta hål - något som går ut över skolorna. Hur en elev kommer att klara sig i livet beror väldigt mycket på var i Malmö de har växt upp.

Länge drev både Moderaterna och Folkpartiet krav på att förstatliga skolorna igen. De håller klaffen nu, av någon anledning. Är det ordet som spökar? Låter det för kommunistiskt? Luktar det gammalt folkhem? Förknippas det för mycket med facket? Varför håller de tyst om det? Nu när Socialdemokraterna verkar ha gett upp varje försök att göra skolan likvärdig för alla Sveriges elever är det dags att ta fram ordet igen och kanske ge det ett nytt försök.

Förstatligande.

I min tankevärld låter det nästan nyskapande.

JämO, Claes Borgström vill att Sverige ska bojkotta fotbolls-VM genom att dra sig ur turneringen. Anledningen är att Tüskland rustar för invasion av svenska män som bara måste lätta på trycket i någon av de tyska bordellerna när de inte pallar titta på fotboll. Tyska bordeller köper och säljer kvinnor som slavar - och JämO tycker inte att svenska män bryr sig tillräckligt. Hans förslag provocerar fram en reaktion.

Stollhögern, med slavhandelsförespråkaren Dick Erixon i spetsen, tycker naturligtvis att man ska lägga ner JämO:

Det är till tokgalna utfall som dessa som våra skattepengar går. Vi avlönar tusentals åsiktspoliser i politisk korrekthet. Läg [sic!] ner hela bunden [sic!]!

Dick tycker alltså att det är fel att kritisera slavhandel svenska skattepengar. Han tycker också att det är helt okej att tjejer importeras till Tyskland för att suga av svenska fotbollssupportrar för en billig peng. Är man en Dick, så är man…

Sen kan jag tycka att det kanske är att ta i för det svenska landslaget att inte spela i VM i Tyskland. Det vore bättre om de svenska männen bojkottade bordellerna, vilket antagligen är vad Borgström egentligen vill med sin provokation. Om bara en Dick kunde tänka så långt.

REPUBLIKAN DROG HAGELBÖSSOR MOT SIN FRU!

John Kuhl, en republikansk kandidat till USA:s representanthus i höst, blev förbannad på sin fru under en middag 1994 - så förbannad att han drog, inte en, utan två hagelbössor mot henne. Medlem i NRA, kan man gissa.

STORMARE AVHALLICKAR BILAR

Un-pimp my ride - med Peter Stormare - är ett gäng urfestliga reklamfilmer som försöker kränga VolksWagen.

HISTORISKA FILMER FÅR EGEN LINJE

1984 invaderade Sovjetunionen USA (Red Dawn). Det var samma år som Ghostbusters bildades, Gremlins löpte amok, en cybernetisk organism anlände från framtiden (Terminator) och ett maskhål från 1942 öppnades (The Philadelphia Experiment). Massor av andra “historiska” fakta under rubriken.