Freon Blogg

Den borgerliga regeringen söker nu samförstånd inom kulturpolitiken. I en debattartikel i dagens DN efterfrågar Lena Adelsohn Liljeroth en bred politisk förankring på kulturområdet:

För att kunna fungera väl behöver kulturpolitiken bygga på ett betydande mått av samsyn över partigränserna.

Vadan denna storsinthet? Hjälp, samarbete, kooperation? Hmm… Att man sträcker ut en hand på det kulturpolitiska området är nog ingen slump.

Sökandet efter samförstånd beror på att den borgerliga alliansen vill se samförstående ut, men de vågar inte riktigt söka samarbeten på områden som de egentligen anser vara viktiga. Kultur är meningslöst. Det spelar ingen roll hur det går i förhandlingarna - bara det förhandlas. Det har ingen betydelse hur kulturpolitiken utformas - bara den utformas blocköverskridande. Det ger pluspoäng för alliansen.

För att komma in på en hjärtefråga: Varför söker inte Jan Björklund samförstånd inom skolpolitiken. Utan att på något sätt förringa kulturen anser jag att skolan är en större och viktigare politisk fråga. Varför vill man inte ha konsensus på det området?

Vissa av oss anser att skolan är för viktig för att den ska utformas av en minimal majoritet i riksdagen (och i praktiken bara av folkpartister). Där, om någonstans, borde man hitta breda politiska lösningar. Långsiktighet och hållbarhet borde vara nyckelord när vi pratar om utbildning av framtida generationer.

Vi tar tacksamt emot din trevare Adelsohn Liljeroth. Men för bövelen, sträck ut din hand, major Björklund!

Andra bloggar om: kulturpolitik, Lena Adelsohn Liljeroth, kultur, Jan Björklund, skolpolitik, skola

USA:s författning inspirerades av Montesquieu och John Locke. De hade båda idéer om hur makten borde fördelas och de kom fram till att den borde delas in i fyra grenar:

1. Den lagstiftande makten (kongressen)
2. Den verkställande makten (presidenten)
3. Den dömande makten (högsta domstolen)
4. Dick (Cheney)

De tre första skulle balansera varandra och förhindra korruption. Den fjärde skulle i hemlighet bygga upp en mäktig position med stort inflytande över de tre första.

Efter sju år vid makten visar det sig nu hur långtgående Cheneys maktsfär egentligen sträcker sig. George W. Bush visar sig vara en marionett, en knähund, en sån där buktalardocka med en hand uppkörd i … Inte så överraskande kanske, men även det övriga regeringskabinettet verkar ha styrts från vicepresidentens kontor.

The Washington Post har de senaste dagarna publicerat en serie artiklar som skildrar den mäktigaste vicepresidenten någonsin. Och det är skrämmande läsning - framför allt när det gäller hemligheterna.

Cheney lämnar inte ut namnen på personer som jobbar hos honom - eller hur många de är. Oftast visar han inte upp någon officiell kalender. Han har beordrat Secret Service att förstöra besöksloggarna. Enligt hans advokater så är “vicepresidentskapet ett unikt ämbete som varken är en del av den verkställande grenen eller en del av den lagstiftande.” Han står alltså utanför reglerna som ställts upp för regeringens olika grenar.

Presidenten har gett en order om att den verkställande grenen av regeringen ska lämna över klassificerade dokument till de nationella arkiven. Cheney vägrar lyda ordern. Han försöker vid ett tillfälle avveckla departementet som ska se till att han följer ordern. När det inte fungerar hävdar han att han inte tillhör den verkställande makten - trots den andra artikeln i den amerikanska författningen:

The executive Power shall be vested in a President of the United States of America. He shall hold his Office during the Term of four Years, and, together with the Vice-President chosen for the same Term, be elected.

Men med tanke på att författningen, eller de vanliga lagarna, inte spelar någon som helst roll för Cheneys handlingar, så blir man inte särskilt förvånad. Det enda vi med säkerhet kan säga: We don’t know Dick.

Om Dick från The Daily Show:

…och The Colbert Report:

Novus Opinions ministerbarometer för juni 2007 har släppts. TV4 Nyheterna ägnar tid åt att Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt fått störst förtroende av det svenska folket. Även DN ger det utrymme. Björklund har sin teori:

Jag tror att människor uppskattar den skolpolitik som regeringen för och vårat sätt att argumentera för den.

Björklund och Reinfeldt fick båda betyget 2,9 på en 5-gradig skala. Enligt det betygsystem som jag fick erfara i skolan skulle det ses som ett misslyckande att inte ens komma upp i 3,0.

Du, Björklund: Människor uppskattar inte skolpolitiken så mycket att de är villiga att ge den en femma. Nöjer du dig verkligen med det?

Om nu de med högsta betyget inte ens nådde upp till medel, hur gick det då för resten?

De som hade lägst, Mikael Odenberg och Tobias Billström, hade 2,2. Övriga ministrar befann sig i den högst medelmåttiga spridningen.

Jag skulle dock gissa att både Sven-Otto Littorin (2,4) och Carl Bildt (2,8) rasar något till nästa barometer. Den här var gjord den 18:e och 19:e juni - innan både falska examensbevis och lögner inför KU.

Medierna glömmer dessutom titta på vissa siffror i barometern. Den 7-10 oktober 2006 hade 23 % ganska eller mycket lite förtroende för den borgerliga regeringen. Nu hade 47 % ganska eller mycket lite förtroende för dem. Under samma period har antalet som har ganska eller mycket stort förtroende för regeringen sjunkit från 54 % till 35 %. Intressant? Tydligen inte.

Ett gäng medelmåttor för en medelmåttig politik, främst på skolområdet, och blir prisade för det av trötta medier. Nyhetstorkan började tidigt i år.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, skolpolitik, regeringen

Vi diskriminerar inte på grund av etnicitet. Vi vill att alla ska bli svenskar.

Vad händer annars?

Orden kommer från Lars-Johan Hallgren - en lysande stjärna på Sverigedemokraternas Malmöhimmel, vilket magnitudmässigt placerar honom någonstans mellan en brun dvärg och ett svart hål.

Vi vill inte ha mångkultur. Vi vill ha en assimileringspolitik, inte en integrationspolitik.

Debatten i kommunfullmäktige i Malmö handlade om budgeten. Sverigedemokraterna vill inte stödja invandrarföreningar med kommunala medel.

Logiken bakom deras resonemang är lika stringent som vanligt. Jag utmanar dem att hitta en tydlig definition på vad som utgör en invandrarförening. Måste alla medlemmarna har utländska namn? Eller var går gränsen? 50 %? Hur ställer de sig till det Svensk-amerikanska förbundet?

Hur partiet, som aldrig själva lyckats definiera “det svenska kulturarvet”, kan ligga strax under 4 %-spärren och bubbla är bortom all förståelse. Kandidater som den dömde brottslingen Lars-Johan Hallgren är på väg mot riksdagen utan att ha något att säga.

Vi vill att alla ska bli svenskar.

Utan att ha något vettigt att säga, menar jag.

Andra bloggar om: Lars-Johan Hallgren, Sverigedemokraterna

I en lång artikel i Sydsvenskan redogör de för hur det idag är helt rumsrent att prata om betyg för lägre åldrar. Det var det inte förr.

Det är en intressant artikel som visar att betygsforskare egentligen inte vill ha betyg för att de missgynnar de svagare eleverna, att politiker vill ha mer och fler betyg för att det ska hjälpa eleverna att ta till sig kunskap, och att lärare, elever och föräldrar inte vet om de vill ha betyg eller inte.

Om man veta hur höga vågor det kan gå i betygsdebatten bör man läsa kommentarerna till artikeln. Alla har en åsikt eftersom alla har gått i skolan. Tyvärr så skramlar de tommaste tunnorna mest…

Vad jag tycker?

Det nuvarande betygsystemet är flummigt, godtyckligt och missvisande. Det framtida betygsystemet - så som föreslaget av Jan Björklund - verkar vara ännu flummigare, ännu mera godtyckligt och än mer missvisande.

Jag vill ha skriftliga omdömen som kan hjälpa eleverna medan de klättrar uppåt i utbildningsstegen - omdömen som kan peka på elevernas styrkor och svagheter, omdömen som stöttar och vägleder, omdömen som är mer nyanserade och exakta än ett VG, ett C eller en 3:a, omdömen som inte stämplar en elev som oduglig i utbildningssammanhang.

Andra bloggar om: betyg, skola

Den senaste veckan har varit fylld av betyg, bedömning och djup begrundan. I massmedia har man varit upprörd över att slutbetygen genomgående är högre än resultaten på de nationella proven. På utbildningsdepartementet har man med all säkerhet försökt lista ut nya sätt som man kan mäta den diskrepansen med. I verkligheten har man likvärdigt och rättvist försökt betygsätta de elever man har stöttat och handlett under det senaste läsåret.

Det finns inget svårare än att sätta betyg.

Massmedias uppmärksamhet kommer av en rapport från Skolverket som säger att lärare sätter högre betyg än vad de nationella proven visar. Rapporten påpekar, men massmedia glömmer nämna, att de nationella proven endast fungerar som vägledande. Skolverket själva uttrycker det så här:

Proven är inte utformade så att de prövar elevens kunskaper mot alla uppställda mål.

Jag skulle vilja hävda att om lärare sätter betyg endast grundat på de nationella provens resultat så begår de tjänstefel. Eleverna har många färdigheter och kunskaper som inget nationellt prov i världen kan testa och det är lärarnas skyldighet att ta hänsyn till dem också.

Därmed inte sagt att lärarna är perfekta.

Det största inneboende problemet ligger i läraryrkets dubbla natur. Å ena sidan ska man handleda eleverna, agera som deras mentor, hjälpa dem klara av skolan så bra som möjligt. Å andra sidan ska man betygsätta dem, bedöma dem, sätta en siffra på deras prestationer som kommer att följa dem resten av livet.

Denna dualism är kanske den viktigaste anledningen till att slutbetygen genomgående är högre, hellre än lägre, än resultaten på de nationella proven. Men det är bara en teori.

De sista veckorna av läsåret handlar bara om betyg och bedömning. Det är det enda elever, lärare och skolledning pratar om. Alla vet att man måste vara så rättvis och likvärdig som möjligt, men till syvende och sist så sitter man där ensam i sin lärarroll och måste plita ner en bokstav, eller två, eller tre, på ett papper som ska skickas hem till eleven om en till två veckor.

Så länge man kan försvara det för sig själv, för eleven, för elevens klasskamrater, för elevens föräldrar, för sina kollegor, för skolledningen, för granskande myndigheter och för massmedia, så kan man sätta vilket betyg man vill. Piece of cake, right?

Andra bloggar om: betyg, bedömning, nationella prov, skola

Mobbning är det svåraste problemet i skolvärlden. Inte bara för att det är en tragedi för den utsatte, utan också för att det är svårt att upptäcka, det är svårt att rapportera, och när man väl har upptäckt och rapporterat det, så är det svårt att göra något åt det. Som relativt nyutexaminerad lärare kan jag känna att jag inte fått tillräckligt med utbildning när det gäller mobbning. Jag vet emellertid att det inte finns några enkla lösningar.

Mobbning är inte ett växande problem. Det minskar tyvärr inte heller. Andelen mobbade elever har varit konstant under många år. Det är ingen ursäkt för apati - det är så det är.

När man läser om det senast uppmärksammade fallet i Bunkeflostrand utanför Malmö blir man upprörd. Mobbningen har pågått under en längre tid och det är inte förrän mobbarna har tejpat fast sitt offer vid ett träd, och media kallats in, som man får gehör. Man blir inte bara upprörd, man blir förbannad.

Tur då att vår gode skolminister, Jan Björklund, har enkla lösningar på problemet med mobbning. Jag har klankat mycket på honom på senaste tiden, men mannen har lika bra tajming som Montezumas hämnd.

Flytta mobbarna.

Det är hela lösningen. Flytta mobbarna. Klappat och klart.

Jag håller med honom. Om det är några som ska flyttas, så är det mobbarna. Problemet är, och detta är återkommande när det gäller Björklund, man har inte funderat på vad som ska hända sedan. Vart ska de ta vägen? Vilken skola ska ta emot dem? Vems blir ansvaret? Flyttar man inte bara problemet också? Ska lärare eller skolledning kunna agera åklagare, domare och jury när det gäller att utröna vem som är skyldig till mobbning?

Vi lärare försöker lära eleverna att det finns konsekvenser för deras handlande. När ska Björklund lära sig den läxan?

Andra bloggar om: Jan Björklund, mobbning, skola

I P1 anklagade Jan Björklund Lärarförbundet för att skönmåla skolan. Lärarförbundet anklagar Jan Björklund för att svartmåla skolan. Färgen stänker, men huset blir inte målat.

Jag tror inte att allt är väl med den svenska skolan - det finns inte en vettig person som påstår motsatsen - men samtidigt köper jag inte att problemen är så omfattande som Björklund och regeringen vill påskina. Det är också en tydlig skillnad mellan att försöka hitta konstruktiva lösningar på problemen, och att konstant göra populistiska felsatsningar för att smörja en dåligt insatt väljarkår.

Låt oss ställa frågor kring några av regeringens “lösningar”:

Inför ett ordningsomdöme i terminsbetygen.

Vilka problem ska detta lösa? När man väl fått ett ordningsomdöme, vad händer då?

Inför betyg från årskurs sex.

På vilket sätt blir undervisningen bättre av det? När man väl har numrerat eleverna med betyg, vad händer sedan?

Inför obligatoriska nationella prov i läsning, räkning och skrivning från årskurs tre.

När proven har genomförts, rättats och bokförts - vad gör man då?

Poängen med frågorna är att visa hur den förda skolpolitiken missriktar sin energi på att komma med enkla lösningar som egentligen inte löser någonting. Fler tester, betyg och omdömen gör ingen nytta om man inte kan följa upp dem. Det är som om regeringen tror att man kan bota en urinvägsinfektion genom att kissa på en pinne.

Vilka pedagogiska vinster gör man genom att sortera eleverna med hjälp av betyg, omdömen och prov? Vilka resurser kommer att stå till buds när man väl har diagnosticerat eleverna?

Skönmålning eller svartmålning - jag tror att det är här någonstans som den skolpolitiska debatten bör föras.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Lärarförbundet, skola, ordningsomdöme, betyg, nationella prov