Freon Blogg

Jan Walther besvarar i SvD den tidigare kritiken av sin friskola, vilken jag skrev om här. Inte helt oväntat håller han inte med. I stort sett kommer han med goda argument från sin horisont, men han väljer att inte gå in på hur mycket av skolans kommunala medel hamnar i hans ficka.

Ett stycke reagerar jag på:

Walthers tror på att resurs- utnyttjandet och resultatet blir bäst med konkurrens och vinstintresse. Vi anser att det bevisats många gånger inom olika områden av samhället.

Jag har väldigt svårt att hålla med om det här - även om jag inte riktigt är säker på varför. Jag tror på en fri konkurrens och att kapitalismen är det enda fungerande ekonomiska systemet. Men betyder det att konkurrens, kapitalism och företagande måste genomsyra varenda vrå av samhället?

Visst, konkurrens kan vara bra när man ska pressa priser, men är det verkligen pressade priser på utbildning som vi vill ha? Vinstintressen är företagens motsvarighet till organismernas överlevnadsinstinkt, men om en skola går med vinst, är det inte relevant vart vinsten tar vägen? Ytterligare frågor tränger sig på: Är det ok med skattebetalarna att deras medel går till att marknadsföra och positionera de kommunala skolorna i en konkurrenssituation? Är det ok att köra med lockvaror, typ bärbara datorer, gratis körkort eller högre betyg?

Som synes är jag inte riktig klar med mina tankegångar - work in progress - men de går i princip ut på att det borde få finnas områden som är fredade. Inte från konkurrens, nödvändigtvis, utan från ett företagsekonomiskt tänkande. De ekonomiska termerna har redan smugit sig på, men vi har inte nått därhän ännu att vi står och levererar kunskapsprodukter till elevkonsumenterna. Skolvärlden har inte riktigt blivit så kall. Låt oss slippa det.

Andra bloggar om: friskola, skola, konkurrens, kapitalism, företagsekonomi

På Svenska Dagbladets Brännpunkt skrev ett gäng före detta lärare vid Walthers gymnasium om sina erfarenheter av att arbeta på en friskola. Deras kritik är inte nådig:

De börjar med den statistiska verkligheten: Andelen lärare med högskoleexamen är lägre i friskolorna än i de kommunala och det går fler elever per lärare inom de privata skolorna.

När kritiken kommer in på specifika detaljer inom Walthers gymnasium hårdnar den: Skolan har gått med 20-procentig vinst - och detta trots att inkomsterna endast kommer från kommunala bidrag. Pengarna har inte gått tillbaka in i verksamheten - utan gått direkt ner i fickan på företagets två aktieägare, Jan Walther och Pär Lindvall, i storleksordningen 13,5 miljoner kronor.

Författarna till debattartikeln tar ingen generell ställning för eller emot friskolor. De kräver endast att etiska regler även ska gälla ägarna till dem.

Skolor och aktörer som faktiskt tar sitt utbildningsansvar på allvar [bör] ges företräde och utrymme.

Jag är väldigt kluven när det gäller friskolor.

Konkurrens skolor emellan kan vara bra. I en konkurrenssituation skärper alla sig - även elever och lärare - och försöker göra sin skola till den mest attraktiva. Vem vill inte söka sig till den bästa undervisningen som går att hitta?

Problemet är att kommunala skolor inte kan konkurrera på lika villkor. Sponsring kan inte användas i samma utsträckning, framför allt för att det finns strikta lagar om offentlig upphandling. Det finns inte heller någon möjlighet att marknadsföra sig på samma sätt som friskolorna - skattebetalarna anser troligen inte att deras pengar förvaltas väl om de används för att trycka upp klistermärken.

Den mest uppenbara negativa aspekten är att om vinst prioriteras upp i en skola, då måste andra saker, som undervisning, lärartäthet eller läromedel, prioriteras ner. I Walthers gymnasiums fall är det etiska brottet uppenbart - de lever endast på skattepengar som definitivt inte ska gå till att köpa skolcheferna bostadsrätter i centrala Stockholm. Det bör dock sägas att det finns många friskolor som klarar balansgången mellan vinst och anständig undervisning galant genom just sponsring.

Om det ska finnas friskolor, och det ska det väl, så måste reglerna kring dem skärpas. Walthers gymnasium utgör en skamfläck, men det finns ingen anledning att dra alla över en kam. Tillsynen måste emellertid bli bättre. Skattepengar får inte användas till att berika några få företagsledare, särskilt inte på elevernas bekostnad.

Fri konkurrens, javisst! Men Laissez faire är lika död som dronten.

Andra bloggar om: friskolor, konkurrens, skola

Arbetsgivarna tittar inte särskilt mycket på betygen. Istället spelar referenserna, samarbetsförmågan och initiativförmågan roll. Dessa föga häpnadsväckande påståenden kommer från en rapport som gemensamt satts ihop av Lärarförbundet, TCO och Sveriges förenade studentkårer.

Om nu betygen hamnar i pappersåtervinningen istället för att utgöra ett urval inför ett framtida arbete - till vilken nytta har vi ett betygssystem?

Andra bloggar om: betyg, referenser

Klippt från en debattartikel i Aftonblaskan:

SVT:s vallokalsundersökning visar att sd:s väljare i hög grad är insatta i partiets politik och att man delar partiets prioriteringar. Bilden av sd-väljaren som okunnig proteströstare stämmer alltså inte.

Inte helt oväntat kommer dagens mest absurda slutledning ifrån Sverigedemokraternas Dumb & Dumber: Jimmie Åkesson och Björn Söder.

De rätta sambanden, mina inskränkta herrar, är: Om man är insatt i Sd:s politik - och ändå röstar på dem - då är man en okunnig proteströstare.

Anledningarna till att debattartikeln dyker upp just nu är två:

1. Alliansen har lyft frågan om kommuner och landsting ska kunna genomföra extraval, något som sägs missgynna mindre partier.
2. Sd fick 3,7 % av väljarsympatierna i SIFO:s senaste mätning. Stödet för partiet är ännu större i Skåne.

Om den första anledningen skriver Sd:s Gøg & Gokke:

Framför allt visar [förslaget] på en mycket tveksam demokratisyn hos regeringspartierna.

Ironin i det de skriver går nog inte hem hos dem själva…

En sak måste jag dock hålla med Sd:s Abbott & Costello om:

I en demokrati vinner man val genom att övertyga väljarna om att de egna ståndpunkterna är de rätta.

Sd lyckas ganska väl med att övertyga okunniga proteströstare, men deras politiska grund är enfald (motsatsen till mångfald) och det är inte svårt att smula sönder deras argument. De etablerade partierna - gärna unisont - måste våga klä av Sverigedemokraterna deras kejserliga kläder.

Att fibbla med lagstiftningen för att undvika att ta debatten bara spär på Sd:s martyrskap, som är ett mycket användbart verktyg för att vinna över okunniga väljare. Sverigedemokraternas brunspräckliga politiska plattform måste bekämpas med hjälp av upplysning, förnuft och demokratiska spelregler. Annars har de redan vunnit.

Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Björn Söder, Sd

Sigbrit Franke heter regeringens nya utredare som har fått i uppdrag att lämna förslag till en ny lärarutbildning.

Hon funderar bland annat på att återinföra särskilda examina för förskole-, lågstadie-, mellanstadie-, högstadie-, och gymnasielärare. Exakt vad jag tycker om detta vet jag inte, men regeringens linje ligger tydligt utlagd: Så länge vi har förkastat det förr i tiden, så är det säkert bra för framtiden.

Regeringen ger dessutom bonuspoäng om det råkar vara en socialdemokratisk reform som städas bort. Allt sossarna har gjort med skolan de senaste 75 åren ska bort, bort, bort. Stadiereformen råkar vara en sosse-reform, så inga bonuspoäng här inte.

Jag tror mycket väl att Sigbrit Franke kan göra bra ifrån sig. Men när har bakåtsträvande varit en väg framåt? När har gamla idéer blivit bättre genom att lansera dem som nya?

Snart har vi väl bara Filosofi på schemat…

Andra bloggar om: Sigbrit Franke, lärarutbildning, skola

Skolmajor Jan Björklund har i alla fall en bra åsikt: Han vill skärpa reglerna för religiösa friskolor. Anledningarna till detta är ganska konkreta - skolor ska inte få lov att skilja sig från omvärlden på religiösa grunder, och tendenserna till religiös extremism måste bekämpas. Detta är bra.

Resten av det han säger, i en artikel i Sydsvenskan, är inte riktigt klokt. Några lågpunkter:

Sverige har mest resurser i världen till skolan. Men resultatet är mediokert.

Det första är en lögn. Både Mexico och Storbritannien satsar större andelar av sin BNP på skolan - något jag skrivit om tidigare. Frågan är: Är det egentligen någon som tror att Sverige, ett niomiljonersland i den norra utkanten av Europa, hade varit så framgångsrikt när det gäller företagande, kultur och internationella relationer, om inte mycket resurser hade satsats på en skola för folket?

Det andra är en överdrift. Sverige ligger bra till i de flesta internationella jämförelser. Urvalet man måste göra för att få fram mediokra resultat är väldigt snävt. Björklund gör här endast en politisk poäng med en kort soundbite. Förankringen i verkligheten är det sämre med.

Antag att man ska lära sig hoppa höjd. Är det svårare eller lättare om man har en ribba?

Det är en retorisk fråga ställd för att locka lite skratt när det gäller den svenska (läs, den socialdemokratiska) kravlösa flumskolan. Liknelsen håller givetvis inte alls. Det är lätt att sätta undervisningsribban på vilken höjd som helst, det är svårare att coacha eleverna att faktiskt klara av hela hoppet - från ansats, via upphopp och landning, till segergest. En billig politisk poäng som inte betyder någonting. Jag hoppade mitt första höjdhopp över ett gummiband.

Tänk om det inte fanns disciplin och regler i en fotbollsmatch. Om en spelare som sparkade en annan i skrevet inte blev utvisad. Skulle det skapa trygghet på plan?

Skolministern fortsätter med sina retoriska idrottsmetaforer. Jag undrar när han kommer till bowlingen: Vad hade skolan varit utan ett stort lärarklot som ska rulla över eleverna med sina välvaxade regler och skruvade krav på disciplin?

Om du får gå gratis i skolan är det något samhället ger dig. Då är du skyldig att anstränga sig.

Hela uttalandet faller på två saker: Skolan betalas av skattemedel, den är inte gratis. Sverige har skolplikt, du är alltså skyldig att gå dit. Mannen som gör uttalandet är Sveriges skolminister.

Sydsvenskans artikel skrevs med anledning av ännu ett av Jan Björklunds besök i Landskrona (jag har skrivit om ett tidigare besök här). Utifrån liknelserna och de retoriska hjälpmedlen är det tydligt att skolministern iscensätter en välregisserad show. Han förenklar och generaliserar för att driva hem politiska poänger. Det enda som kan rädda den påstått snabbt sjunkande svenska skolan är tydligen högre krav och mer disciplin.

Visst, Björklund, vill du bli en bättre höjdhoppare så är det klart att du höjer ribban, eller?

Andra bloggar om: Jan Björklund, religiösa friskolor, skola

Nu kommer alarmerande siffror från Skolverket igen. DN tar naturligvis upp det, SvD blåser upp det ännu mer. Det är kris i den svenska skolan! Rädda oss, Jan Björklund!

Skolverket rapporterar att när höstterminen börjar så står 11,4 % av landets sextonåringar utanför gymnasiets ordinarie program. Det är den högsta siffran sedan det nya betygssystemet infördes.

Kris?

Enligt Skolverket var siffran 8,6 % läsåret 1997/98. Det är en ökning med 2,8 procentenheter. På tio år.

Skolmajoren Jan Björklunds parti, Folkpartiet, har minskat i opinonssiffrorna med mer än 3,2 % sedan oktober ifjol. Borde inte deras kris vara större?

SvD rapporterar om ett par saker man bör ha i åtanke:

Siffrorna är preliminära, de slutgiltiga siffrorna - de man bör använda när man gör jämförelserna bakåt i tiden - kommer också att ta med de elever som läser in sina betyg nu i sommar. Det är alltså nästan garanterat att siffran kommer att sjunka.

I våras fördes en ganska stor betygsdebatt i landet. I rädsla för att ytterligare öka på betygsinflationen är det inte helt omöjligt att landets lärare har satt något hårdare betyg.

Siffrorna bör tas på allvar. Det är oroande att mer än en tiondel av sextonåringarna inte kommer in på gymnasiet. Men siffrorna är inte så alarmerande som de först verkar. Och den stora frågan om vad man bör göra åt det är ännu inte besvarad. Jag tror inte att tidigare betyg, ordningsbetyg eller fler prov kommer att vända trenden. Jag tror inte heller att ett svartmålande av skolan kommer att göra någon nytta.

Fan, terminen har inte ens börjat, och jag är redan förbannad. Hur ska det här gå?

Andra bloggar om: Skolverket, betyg, Jan Björklund, skola

Omfattande skolk ska ses som lika allvarligt som grov kriminalitet och tungt drogmissbruk

Jan Jönsson, DN Debatt, 070813

Det enda som hjälper är alltså fängelsestraff och metadonbehandling…

Jönsson drar lite väl stora växlar av skolkandets samband med kriminalitet, men i stort sett är hans slutsatser korrekta: Det behövs mer forskning om hur man bäst bekämpar skolk; Familjerna behöver stödjas för att se till så att barnen går i skolan; Informationen från skolans håll måste bli bättre.

Skolk är ett tecken på att inte allt står rätt till - i skolan, i hemmet, eller på fritiden. Det är viktigt att man inte ytterligare stigmatiserar de skolkande eleverna - via ett eventuellt ordningsbetyg eller en stämpel i betygsdokumentet. Självklart bör tiden tas igen, men det bör inte ske i form av bestraffning.

Andra bloggar om: skolk, kriminalitet, skola

Jag hade ett beroende en gång i tiden - ett beroende som gjorde att jag startade den här bloggen. Nu när TV8 inte längre sänder mitt beroende har jag bara enstaka återfall på internet. Fullt tillräckligt för att ge mig en kick.

Det gäller naturligtvis The Faux News Channel - The Fox Noise Channel - The Fox News Channel.

Den enda anledningen till att jag sörjer att kanalen inte längre går att se ocensurerad på svenska breddgrader, är att jag saknar adrenalinkicken man får av att bli fullständigt ursinnig. Jag anser mig själv vara en ganska sansad person - men inget får igång min stenåldriga vrede som ett avsnitt av The O’Reilly Factor på The Fox News Channel. Programledaren, Bill O’Reilly, saknar varje gnutta vett, fason, rim och reson.

Ett exempel, som ganska tydligt beskriver programmet, är när BillO försöker skrika sönder Geraldo Rivera, en kollega från Fox News. Den enda skillnaden mot vanliga gäster i programmet är att Geraldo faktiskt kan skrika tillbaka.

Under juli månad har Bill O’Really försökt få till stånd en massrörelse i protest mot Daily Kos, en vänsterliberal sajt. Han upprördes av anti-Bush-känslorna på sajten så till den milda grad att ha försökte få JetBlue att avsäga sig allt sponsorskap för Daily Kos årliga konvent Yearly Kos. Det lyckades, och nu går han efter alla som försöker framträda på konventet. Här läxar han upp en folkvald senator, Chris Dodd (lägg märke till Göran Perssons framträdande roll i inslaget):

Det finns få ljuspunkter här. Bill O’Rally kommer att fortsätta spy galla över alla som inte håller med honom ett bra tag till. Det verkar dock som om han håller på att spåra ur. Han börjar likna en konspirationsteoretiker som har druckit för djupt i Ding Ding Värld-brunnen. Och nu har operan om hans sexuella trakasserier kommit, också. Bill O’Reillys verklighet liknar inte vår - på något sätt.

Är det konstigt att man trillar dit emellanåt?