Freon Blogg

Regelverket kring ansökningarna till högskolan är ganska komplicerade, och med införandet av meritvärden från år 2010 kommer processen bli ännu mer så. I stort sett innebär förändringarna att man bör välja högskoleutbildning redan när man går i femte klass.

Låt mig förklara:

Betygssystemet fungerar så att när man söker till högskolan räknas de gymnasiala bokstavsbetygen (IG, G, VG, MVG) om till siffror (0, 10, 15, 20) och sedan söker man på sitt genomsnittsbetyg. Till vissa utbildningar krävs 20.0 i snitt för att få lov att lottas in.

Tanken med meritvärden är att man ska gynna fördjupningar i vissa kurser, framför allt språk och matematik. Engelska B, exempelvis, ger 0.5 meritvärdespoäng, och Engelska C ger ytterligare 0.5 meritvärdespoäng. Om man har läst båda de kurserna kan man alltså få ett poäng till vid sin ansökan till högskoleutbildningarna. Om man från början har MVG i alla sina kurser (20.0 i snitt) får man således 21.0 - en inte helt oäven siffra att söka med.

Om ens högskoleutbildning, vilket inte är helt ovanligt, skulle kräva Engelska B som särskild behörighet, får man emellertid ingen halvpoäng för den kursen. Då står man där med 20.5 i snitt (halv poäng för EnC), vilket givetvis inte är lika bra ur konkurrenssynpunkt.

Det finns dock fler sätt att tjäna meritpoäng på:

• Godkänt betyg från Moderna språk - steg 4 - ger 1.0 meritpoäng.
• Godkänt betyg från Moderna språk - steg 5 - ger ytterligare 0.5 meritpoäng.
• Godkänt betyg från Moderna språk - steg 2 - ger ytterligare 0.5 meritpoäng (om man redan har Godkänt betyg från ett annat modernt språk - steg 4, dock ej steg 5).

Moderna språk (ett språk upp t.o.m. steg 5, eller två språk upp t.o.m. steg 4 resp. t.o.m. steg 2) kan maximalt ge 1.5 meritpoäng.

För matematik kan man få upp till 1.0 meritpoäng om man har läst två kurser mer än vad som krävs i behörighetskraven. Detta kommer att missgynna alla tekniska högskoleutbildningarna eftersom de redan kräver Matematik E, vilket är den högsta nationella kursen man kan gå på gymnasiet. Inga meritpoäng för extra mattekurser för blivande civilingenjörer, alltså.

Man inför också något som heter områdeskurser och här blir det riktigt komplicerat, men i korthet kan man få extra meritpoäng för andra kurser än språk och matematik. Om utbildningen kräver Kemi A, kan man få meritpoäng för Kemi B.

Sammanlagt kan man totalt få 2.5 meritpoäng.

Syftet med förändringen är givetvis att man slippa det taktiska väljandet av lättare nybörjarkurser under gymnasietiden och samtidigt gynna språk och matematik. Problemet är att det skapar helt nya taktiker som går så långt tillbaka i tiden som till femte klass, då eleverna väljer ett modernt språk till sjätte klass.

I femte klass måste barnen välja rätt språk - om man väljer fel, och tvingas byta till ett annat språk på gymnasiet, kan man inte få maximalt med meritpoäng inför sökandet till högskolan. Jo, kanske om man istället får de maximala poängen genom Engelska och Matematik istället. men då gäller det att man inte vill bli civilingenjör - då står man där kanske med sina 1.0 i meritpoäng och konkurrerar med dem som valde rätt språk i femman och som på det viset har 2.5 i meritpoäng.

Som ni kanske förstår så anser jag att förändringen suger döda trastar ur kloaken. Men det värsta är nog att man inte kan få meritpoäng för sitt hemspråk. Det anses kanske inte lika fint att kunna ett språk som man har lärt sig innan man började lära sig svenska…

Förändringen träder i kraft redan 2010, vilket innebär att de som går i ettan på gymnasiet kommer att råka ut för meritvärdena. För dem, tillsammans med dem som går i sexan, sjuan, åttan och nian, är det redan kört. Det är bara att hoppas att de valde rätt språk i femman. Lycka till!

PS: 2010 råkar också vara året då gymnasieskolan reformeras utifrån Alliansens riktlinjer, med allt vad det innebär av nya betygssystem och säkerligen nya meritvärdessystem. Förändringen som träder i kraft det året, kommer alltså att vara gammalt redan från start. DS.

Andra bloggar om: högskolan, meritvärde, betyg, gymnasiet, skola

Skoldebatten rasar vidare på alla fronter. Politiker skriker så att de spricker för att bli hörda och de har god tillgång till pulpeterna. Lärarna syns i marginalerna av debatten. Eleverna är osynliga. Just nu verkar bollen ligga på vänsterkanten:

Lars Ohly skriver i en debattartikel i DN om Vänsterns syn på skolpolitiken - både regeringens förda och partiets egna. Av borgerliga skribenter kommer detta att tolkas som en avbön (och hur många kommer inte att använda klichén “sen ska syndaren vakna”). Av vänsterskribenter kommer detta att tolkas som en omvärdering och ett nytänk. Det är varken eller. I stort sett har Ohly en sund syn på vad den svenska skolan bör fokusera på, men en viss DDR-romantik sätter in när han diskuterar friskolor. Varken avbön eller nytänk, men ett välkommet inlägg i debatten.

Om Vänsterpartiet väljer opposition, så väljer Socialdemokraterna att böja sig för Alliansen. Som rapporterats i media, väljer Mona Sahlin att på sitt partis framtidsdagar låta precis som Jan Björklund:

• Tidigare betyg
• Fler nationella prov
• Längre skoldagar

Som Björklund själv säger:

De vill ingenting själva utan förhåller sig bara till ett antal reformer som vi planerar.

Socialdemokraterna visar i alla fall vilja till kompromiss - ett av det svenska språkets vackraste ord - även om de väljer att kompromissa på Alliansens villkor. Alliansen, å sin sida, väljer att inte vika en tum på sin inslagna linje, som skulle kunna beskrivas som dogmatisk - ett inte lika vackert ord.

Om den svenska skolan någonsin ska bli kvitt sina problem (verkliga och inbillade) måste det ske en bred överenskommelse om hur den ska se ut. Det går inte att ha en ny skolreform vart fjärde år. Det går inte att ha en skolreform som knappt hälften av svenska folket ställer sig bakom. Det går inte att ha en skolreform på ett marginaliserat partis villkor.

Ge oss kompromisser! Ge oss överenskommelser! Ge oss samförstånd! Ge oss en skola som kan tåla tidens tand.

Andra bloggar om: Skoldebatt, Lars Ohly, skolpolitik, skola, Mona Sahlin, Jan Björklund

Spanskprofessorn Inger Enkvist skriver i en debattartikel i SvD:

Sedan slutet av sextiotalet förekommer en starkt antiauktoritär strömning i skolan, som hävdar att föräldrar och lärare utövar förtryck när de leder ungas utveckling.

De vuxna antas istället vara de ungas kamrater och ska bara finnas tills hands i bakgrunden. Den nya pedagogiken vill sätta “eleven i centrum”. Tidigare var tanken att elevens skoltid var en förberedelse för vuxenlivet.

Nu heter det att elever bara kan lära sig om de tycker att det är ­roligt i skolan. En lärare anses därför inte behöva så mycket ämneskunskaper, men däremot trevliga metoder. Utvärderingen läggs hos eleven själv, eftersom denne är expert på vad han eller hon tycker om.

Eleven uppmanas att själv “söka information”.

Vi har återinfört självstudier och gjort våra elever till autodidakter fast de flesta vuxna vet att det går snabbare och bättre att lära sig av en kunnig person.

Inger, Inger, Inger: Har du ens läst en läroplan, kursplan eller en lokal arbetsplan? Har du besökt en skola på sistone? Har du läst något annat än tidningsrubriker den senaste tiden?

Ni andra: Tro inte på ett ord hon säger. Pedagogiken hon försöker beskriva utifrån allmänna, svepande och generaliserande ordalag finns inte. Sambanden hon senare i artikeln försöker skapa mellan “flumpedagogiken” och samhällets nedsjunkande i laglöshet är hämtade ur luften (eller ur Enkvists livfulla fantasi).

Hela debattartikeln är ett långt resonerande utfrån axiom utan stöd i fakta, annan forskning eller ens i verkligheten. Det är hennes artiklar (och böcker) som är flummiga. Trots detta kommer Inger Enkvist att fortsätta hyllas av folk som inte sett insidan av ett klassrum på mycket länge. Kören sjunger lika falskt som Inger själv.

Andra bloggar om: Inger Enkvist, skola, lärare, elever, Pedagogik, flumpedagogik