Freon Blogg

Landets fjärde största morgontidning, Sydsvenskan, fortsätter sin artikelserie om skolan i Staffanstorp. Den tredje delen heter “Så kan en fis få tyst på Beethoven” och handlar om ordning och reda. (Om de andra delarna här.) Jag undrar om Jan Björklund läser den. Jag tror det knappt, för innehållet i artikeln visar på skolministerns ihåliga ordningsbegrepp.

Lärarna i artikeln anser inte att kepsar, mobiltelefoner och mp3-spelare är ett problem i klassrummen. En av lärarna säger att “det kanske är en generationsfråga. Men jag kan inte riktigt se problemet med mössorna.” En annan säger: “Mobiltelefoner. Det är en sådan där symbolgrej för politiker. Men egentligen är de inget stort bekymmer i dagens skola.” Om mp3-spelare säger en tredje lärare att “det är okej att de lyssnar medan de räknar. Vissa koncentrerar sig bättre då.” Och ändå används de sakerna flitigt i skoldebatten för att visa vilken oreda som råder i den svenska skolan.

Inte helt oväntat har skolledningen på skolan en avvikande åsikt. Så här uttrycker sig en av rektorerna:

En del lärare klarar att prata lite om fotboll under lektionen, och hämta tillbaka respekten igen och gå tillbaka till SO:n eller vad det nu var. Andra lärare klarar inte det. Och då är det bättre att ingen lärare pratar fotboll eller tillåter mössor på.

Kan någon stava till inkommensurabilitet?

Jag kan förstå att skolan måste ha gemensamma regler, men varför ska de vara väsensskilda från reglerna som gäller i samhället i stort? Varför måste kepsdiskussioner inleda varje läsår/termin/lektion när de inte på något sätt hämmar inlärningen? Varför kan man inte utnyttja mobiltelefonerna istället för att stänga dem? Varför får inte mp3-spelare användas, när de bevisligen stödjer vissa elevers inlärning? Eller måste alla elever vara likadana? Och har skolan i Staffanstorp verkligen en regel som begränsar fotbollssnacket i klassrummet?

I klassrummen råder lugn och ro, trots alla skräckscenarior, mycket tack vare att skolan infört ett “klasstak” på max 20 elever per klass. För mig låter det som en dröm. Tänk vilken elevkontakt man hade haft. Ingen elev hade varit osynlig. Men det är dyrt och långsiktigt och då är det ingen lösning för fyraårstänkande politiker som håller hårt i plånboken. Det man är ute efter är snabba och billiga lösningar som kan vara allmängiltiga och som kan ge omedelbar verkan. Och då passar kepsförbud, mobilförbud och mp3-spelarförbud bra, gärna tillsammans med ordningsbetyg. Billigt och publikfriande.

I korridorerna, å andra sidan, råder kaos, enligt artikeln - hårda ord och brottningslekar som lätt spårar ur - och det är här det blir intressant. Självklart ska det råda lugn och ro även i korridorerna, men vilket ansvar ligger på lärarna? Ligger det i lärarnas uppdrag att agera vakter och poliser? En lärare berättar: “Man ska orka också. Vissa dagar undviker man de hörn där det brukar bli bråk. Det borde inte vara så, men det händer.” En aspekt är arbetstiden. Om man på en arbetsdag ska gå rastvakt, äta pedagogisk lunch (vara lunchvakt), hålla i en hel dags lektioner, planera, rätta och delta i konferenser - när har man paus?

Så där. Några frågor att tänka på när vår skolminister kommer dragandes med enkla populärlösningar på egentligen ganska komplexa problem.

Gott nytt!

Andra bloggar om: Sydsvenskan, skola, Jan Björklund, ordning, lärare, elever

Det är jullov just nu för lärare och elever. När man är ledig vill man inte riktigt tänka på jobb, men det är nästan alltid ofrånkomligt - särskilt om man har dåligt samvete för orättade uppsatser och olästa böcker. Och räcker inte det dåliga samvetet kan man lita på att media och diverse politiker låter piskan vina så här i mellandagarna. Det är underligt att skoldebatten tar fart under loven när varken lärare eller elever egentligen vill tänka på jobb. Jag tänker inte låta råttorna dansa på bordet, så här är mina två cent om de senaste utspelen i skoldebatten:

Sydsvenskan har i mellandagarna introducerat en artikelserie om en skola i Staffanstorp. Man har fått följa en klass och dess lärare och skolledare under några helt vanliga skoldagar. Syftet med artikelserien är, enligt Niklas Orrenius, en av journalisterna bakom serien: “Att undersöka vad de frågor och termer som används i den skolpolitiska debatten betyder på en vanlig skola i en vanlig kommun.”

Den första artikeln, “Lärarna längtar efter betyg”, innehåller, rubriken till trots, motstridiga åsikter när det gäller betygens vara eller inte vara. En lärare använder sig av de gamla sifferbetygen (1-5), en annan lärare vill helst att man ska tillbaka till de ännu äldre bokstavsbetygen (A, a, ab osv), medan två av lärarna helst vill avskaffa betygen helt och hållet. Personen som har satt rubriken vilseleder allmänheten till att tro att alla lärare älskar betyg, gärna den sort som Jan Björklund föreskriver. Varför gör Sydsvenskan på det viset?

Den andra artikeln, “Slappa eller jobba - Marilyn Monroe eller Strindberg?”, försöker utreda begreppet “flumskola“, ett begrepp som definieras så här:

I fp:s retorik har ordet blivit synonymt med socialdemokratisk skolpolitik de senaste åren. Exempel på flum är då betygs- och läxmotstånd, kravlöshet, experimentell pedagogik och friare undervisningsformer.

Den första riktiga termen i svensk skoldebatt som ska undersökas är alltså en term som i princip används av den borgerliga kanten för att beskriva det de uppfattar som vänsterkantens skolpolitik. Det är svårt att tänka sig en hårdare politisk vinkling av en artikel än att använda sig av den ena sidans begreppsvärld. Varför inte utreda “sorteringsskola”, “ordningsskola” eller “disciplinskola” - begrepp som är minst lika reella som “flumskola”?

Flum för mig är flytande mål och vaga distinktioner. Visst är exempelvis dagens betygsystem något flummigt med den definitionen, men att avfärda hela skolsystemet som flummigt är nonsens. Att anlägga ett demokratiskt arbetssätt är inte flummigt. Att träna kommunikativ förmåga, att arbeta med värdegrund, eller att fostra demokratiska samhällsmedborgare, är inte flummigt. Att vara emot att betyg ger en helhetsbedömning av individer är inte att vara flummig. Man behöver inte ett betygssystem för att ställa krav. Basta!

I den andra artikeln tar skolledarna mer plats. Så här uttrycker Lennart Rosell, en biträdande rektor, sin åsikt om vad flumskola innebär för honom:

För mig är flumskola när man likställer all kunskap.

[...]

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.

- Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Varför skulle Carlssons öde vara mer matnyttigt än Marilyn Monroes öde? Skulle verkligen “Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” skapa mer och bättre diskussioner än “Hollywood’s a place where they’ll pay you a thousand dollars for a kiss, and fifty cents for your soul. I know, because I turned down the first offer often enough and held out for the fifty cents.“? För dagens ungdomar, för dagens samhälle , och för framtiden, tror jag att vi har mer att lära oss av Monroe än av August Strindbergs karaktärer. Inte på något sätt kan jag se det som flummigt. Istället ifrågasätter jag Rosells urvalsgrunder och tror att han hamnar i ett väldigt flummigt definitionsträsk om han ska redogöra för vilket som är viktigast.

Som om Sydsvenskans vinklade artiklar inte räcker, så här på semestern, så gör Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Marie Granlund i spetsen, och lärarfacken, Eva-Lis Preisz (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), ett utspel på Dagens Nyheters debattsida. De kräver, än en gång, en bred uppgörelse om skolan.

För att få till stånd en bred uppgörelse tar sossarna och fackförbunden och går Jan Björklund till mötes på alla punkter. Det enda de kräver i gengäld är att Björklund slopar de tidiga betygsliknande omdömena. Som vanligt möts utspelet från borgerlig kant med den ofantligt trötta frasen “sent ska (s)yndaren vakna”. Och som vanligt kommer Björklund att slå dövörat till - vad finns det för incitament för honom att lyssna på sossarna? Han är inte ute efter en bred uppgörelse, han är ute efter ordning, reda och betyg på fredag. Givetvis använder han sig också flitigt av det odefinierade ordet “flumskola” och ställer det i kontrast med det lika odefinierade ordet “kunskapsresultat“. Björklund förutsätter att prefixen “flum-” och “kunskap-” är oföränderliga. Mannen vet alltså inte vad han pratar om, och det är väl ändå ganska flummigt.

En brett förd skoldebatt är bra och viktigt. Den bör föras när alla är med i spelet så att den blir så nyanserad som möjligt. Just nu har dock lärare och elever ledigt. Borde inte de få komma till tals? Eller ens få ta del av debatten?

Tillbaka till ledigheten… Gott slut!

Andra bloggar om: lärare, elever, skoldebatt, skola, skolledare, betyg, Jan Björklund, flumskola, Lennart Rosell, Marilyn Monroe, August Strindberg, Mona Sahlin, Marie Granlund, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, kunskapsresultat

Nyligen fick rikspolischefen Stefan Strömberg sparken. Enligt Sydsvenskan beror det på kritik inifrån de egna leden.

Kritiken gick ut på att rikspolischefen krävt allt för mycket mätbara mål av de regionala myndigheterna - och att han varit dålig på att ge beröm.

Så här skrev vår skolminister, Jan Björklund för ett år sedan i DN Debatt:

Den nya regeringen är fast besluten att förändra svensk skolpolitik [...]. Kunskapsmål och kunskapskrav ska uttryckas tydligt och utan stora tolkningsutrymmen. Nationella prov ska utvärdera att målen nås.

Han kräver alltså mätbara mål. Och när gav han den svenska skolan beröm senast?

Nu väntar vi med spänning: När ska regeringen sparka Jan Björklund?

Andra bloggar om: Stefan Strömberg, Jan Björklund, skola

På många håll accepteras i dag en allmän oreda där elever får vara respektlösa mot varandra, lärare och skolan som institution. Många grundskolor dras med en ovärdig fysisk miljö. Bråk och stök ses som något normalt och lärarna har krympt till rädda åskådare som undviker stökiga elever och av rädsla blundar för problem. Så ska det naturligtvis inte vara. Lärarens auktoritet måste återupprättas och yrkets status höjas.

Ledare i GöteborgsPosten försöker hitta felen med den svenska skolan utifrån den senaste PISA-rapporten. Behjärtansvärt.

Finland skiljer sig fördelaktigt från Sverige i fråga om skolornas självständighet, lärarens status och tidiga betyg, i vissa skolor redan från första klass. Så, där någonstans har den svenska skolministern sneglat åt rätt håll.

PISA och Finland, igen. Det väcker lite frågor:

Är Finland verkligen fullt jämförbart med Sverige? Beror de finska resultaten i PISA-undersökningarna verkligen på det finländska skolsystemet? Kan det finnas en annan förklaring? Är OECD:s PISA-rapporter helt opolitiska och helt pålitiliga? Vad utgår PISA ifrån när de graderar och värderar olika länder (och i detta fallet nedgraderar och nedvärderar Sverige)?

På Åbo universitet (i Finland) har pedagogikprofessorn Michael Uljens gjort ett försök till att förklara den finska framgången. Detta har han gjort genom att analysera, inte bara resultaten, utan också själva PISA-processen. Vilken vetenskaplighet kan rapporterna tillmätas? Vilken hänsyn tas till de nationella läroplanerna? Vilken roll spelar det faktum att PISA är en del av OECD, en organisation som vill gynna ekonomisk utveckling?

Uljens väcker en hel del tankar om vilken betydelse som PISA egentligen ha. Ibland verkar det som om den svenske skolministern, Jan Björklund, stirrar sig blind på PISA-rapporterna och ser domedagen annalkas när Sverige tappar placeringar i de många tabellerna som PISA-rapporterna består av. Björklund får naturligtvis vatten på sin kvarn när GP (liberal) menar att han sneglar på rätt håll.

Något att tänka på när PISA-rapporterna kommer på tal (enligt Uljens):

• PISA kommer inte med en enda förklaring till varför resultaten mellan länderna skiljer sig åt.
• Inlärning och kognition ingår i kulturella kontexter. Att därför mäta “samma sak” i två länder blir inte helt oproblematiskt.
• PISA-undersökningarna sägs bygga på en vetenskaplig grund, men har ingen begreppsmodell eller teoretisk förklaring till varför skolor “lyckas”.
• Det står inte klart hur elevernas resultat kan relateras till det pedagogiska handlandet.
• PISA tar inte hänsyn till de nationella läroplanerna, dvs de dokument som styr lärarnas arbete.
• PISA verkar leda till en likriktning av utbildningssystemen. Större harmoni inom utbildningarna leder till större mobilitet på arbetsmarknaden - ett uttalat mål för OECD.
• PISA skapar konkurrens mellan länderna, vilket leder till större osäkerhet, vilket i sin tur leder till att man vill höja sin prestation utan någon som helst möjlighet att känna sig tillfreds.
• Undersökningarna leder till en marknadsekonomisk syn på utbildning. Begrepp som prestationsmätning, effektivitetssökning, valfrihet och decentralisering blir bärande.
• PISA leder till fler nationella prov. Fler nationella prov leder inte till mer likvärdiga skolor, utan leder till en konkurrenssituation.

Något att tänka på när Finlands tätposition kommer på tal (också enligt Uljens):

• Finland har aldrig deklarerat intentionen att ha “världens bästa skola”.
• Finlandssvenskar har i allmänhet sämre resultat.
• De finska resultaten visar inte på att Finland har en utpräglad “pluggskola” - även på problemlösning är de finska ungdomarna bra.
• Den finska läroplanen stämmer väl överens med PISA:s mätningsområden, särskilt inom matematik.
• Finska 7-8-åringar går 540 timmar i skola om året. Genomsnittet är över 600. Enligt OECD:s mätningar verkar det som om ju färre timmar man går i skolan, desto bättre blir resultaten.
• Lärarutbildningen för klasslärare i de lägre årskurserna i Finland är på 5 år, varav hälften (2,5 år) är pedagogik.
• Lärarutbildningen för ämneslärare (åk 7-9 & gymnasiet) är lika lång, men där består pedagogiken av endast ett år.
• I Sverige förstärker man ämneskunskaperna för klasslärare, medan man förstärker de pedagogiska kunskaperna för ämneslärare.
• Finland har en invandrad befolkning på 0,1 %.

Och när vi har tänkt färdigt på Finland och hur OECD vill utforma världens utbildningar, så kan vi kanske ägna oss åt väsentligare saker. Som, till exempel, hur vi ska göra den svenska skolan bättre.

Andra bloggar om: skola, PISA, Finland, Sverige, OECD, Michael Uljens, Jan Björklund

I en artikel i Sydsvenskan frågar reportern:

Har inte lärarna redan mer ledighet än andra grupper på arbetsmarknaden?

Suck. När ska den myten avlivas?

Det som följer är ett försök till en förklaring, som kan förstås av en lekman utan en massa avtalstext. Det är också baserat på en ferietjänst, dvs en lärartjänst som verkar ha ledigt mer än andra, till skillnad från en semestertjänst, en lärartjänst som har 40 timmars arbetsvecka och 5 veckors semester. Jodå, de finns också.

Here it goes:

Den sammanlagda årsarbetstiden för lärare är 1767 timmar, exklusive semester - precis som för vilken heltidsarbetande grupp på arbetsmarknaden som helst.

Det finns två anledningar till att det verkar som om lärare är lediga mer än andra:

1. Lärare arbetar när eleverna arbetar - och är således i stort sett lediga när eleverna är lediga. För att det ändå ska gå ihop läggs arbetstiden ut så att lärarna arbetar 45.5 timmar i veckan. Det som verkar vara några extra semesterveckor som tas ut under loven är alltså egentligen en inarbetad övertid på 5.5 timmar i veckan. Den får inte tas ut i pengar och den får inte tas ut när som helst - den måste tas ut i ledighet under elevernas lov så att den inte inkräktar på någon av de 194 dagarna på året som räknas som elevernas läsår. Den får inte ens heta semester, den heter ferie. Lägg märke till att arbetstiden fortfarande är den samma, 1767 timmar.
2. Lärare har något som heter förtroendearbetstid. I stora drag innebär det att lärarna själva får förfoga över 10.5 timmar i veckan (407 h/år), medan arbetsgivaren förfogar över de andra 35 (1360 h/år). Under förtroendetiden sker för- och efterarbete till undervisningen, spontana elev- och föräldrakontakter (allt utom utvecklingssamtal), och egen utveckling. Det här med förtroendetid är inget konstigt, utan det har införts på många arbetsplatser för att öka flexibiliteten - det är resultatet av arbetet som räknas, inte var arbetet sker.

Intrycket att lärare är lediga mer än andra är alltså falskt. Den flexibilitet de vinner genom förtroendetiden, jämnas ut av att ledigheten bara kan tas ut då eleverna också är lediga (tider som alltid brukar sammanfalla med de dyraste flygresorna och de dyraste hotellnätterna, världen över).

Artikeln i Sydsvenskan handlar om ett förslag om att lärare i Trelleborg över 55 års ålder ska få lov att ta ut en extra semestervecka. Skolpolitikern Lars Hemzelius (fp) säger, med fullt förakt för lärarnas arbete:

Totalt sätt kommer en lärare inte att undervisa mindre tid, däremot ska undervisningstiden planeras så att det skapas fem dagars ledighet.

[...]

Kvaliteten på undervisningen kan kanske bli lite lidande, men vi hoppas ändå klara förändringen utan att verksamheten försämras.

Den extra semesterveckan för äldre anställda finns inom många yrkesgrupper, och att Trelleborg vill införa den även för lärare är ett tecken på framåtanda. Men sättet den införs på visar på ett tankesätt som inte respekterar lärarnas arbetstid alls. Arbetslagen ska täcka upp för den lediga kollegan, dvs arbeta mer utan att få kompensation för det i tid eller pengar. Och som synes på citatet ovan så är det helt ok med Hemzelius att undervisningen blir lidande. Hur verksamheten (undervisningen) inte alls kan försämras av detta, framgår inte. Uttalandet ligger dock i linje med föraktet och avskyn som utbildningsminister Jan Björklund (också fp) känner för läraryrket.

Visst ska lärare också kunna få vara lediga mer efter 55 års ålder, men det ska inte behöva gå ut över kollegorna eller eleverna.

Oavsett vilket, kan vi väl börja med att ta myten om att lärare har mer ledighet än andra yrkesgrupper och vrida nacken av den…

Andra bloggar om: ledighet, semester, lärare, förtroendearbetstid, förtroendetid