Efter de senaste veckornas stress, migrän och överdimensionerade arbetsbörda, är jag på väg till sydligare breddgrader för en veckas semester. Jag begränsar kommentarerna och lämnar er med en hint om vart jag begett mig:
Jag har precis sett det första avsnittet av SVT:s nya dokumentärserie, Klass 9A. Det hade smygpremiär på Doc Lounge, en klubb på Inkonst i Malmö, och flera av de medverkande var där - producenter, skolledare, elever, lärare.
Jag är kluven.
Den största behållningen med Klass 9A är skolungdomarna. Det verkar vara en fantastisk klass med flera blivande stjärnor. I första avsnittet sticker Ala ut, som en idrottsskygg elev som behärskar fler skånska dialekter än Sten Broman. Ett klassrum med hans sinne för humor hade varit en fröjd att arbeta i.
På grund av eleverna fungerar serien bra. Man får en varm inblick i skolans värld, från elevernas perspektiv. Det som gör mig kluven är lärarna.
Lärarna som handplockats för att lyfta klassens resultat från ganska ok till mycket ok är alla prisbelönta och har visat sig vara engagerade pedagoger som känner lärarens kall. Jag har inget emot dem, även om jag tycker att Stavros, matteläraren, fjäskar lite väl mycket för eleverna. De är alla goda förebilder för oss andra lärare.
Serien ger dock en falsk bild av läraryrket.
“Stjärnlärarna” som kallats in för att förbättra resultaten i klass 9A är 8 stycken. De har fått en klass på 20 elever att ta hand om. De har inte haft hand om några andra klasser på skolan. De har inte varit med på ämneskonferenser, arbetslagskonferenser, skolkonferenser, och bara en av dem har haft utvecklingssamtal med elever och föräldrar. De har med andra ord plockat russinen ur kakan.
Det är inte svårt att vara pigg, engagerad och trollbindande om man bara har en enda klass under några lektioner i veckan. Det är lätt att se alla eleverna om man i ett arbetslag på 8 lärare har hand om 20 elever. Men det är inte så vardagen för verklighetens lärare ser ut. Jag bara hoppas att TV-publiken förstår det.
Skolpolitiskt sett finns det också en hel del att säga om serien, men det får jag nog återkomma till.
Jag kommer definitivt att följa Klass 9A, men inte för lärarnas skull, inte för skolpolitikens skull, utan för elevernas. Det är samma anledning som jag gav för att bli lärare från första början. Inte illa, med andra ord.
Imorgon, tisdag, sänds det första avsnittet på SVT. Därefter kommer det att kunna hittas här.
Uppdaterat 080212: Sydsvenskans Heidi Avellan skriver om att det är lärarnas fel här. Sydsvenskan har också ett reportage från premiären här.
Uppdaterat 080213: Sydsvenskans Patrik Svensson har sunda åsikter i Sydsvenskan.
Regeringens “effektivaste” minister, Jan Björklund, tuffar vidare med sin inslagna skolpolitik, oavsett vad lärarna, eleverna, föräldrarna, fackförbunden, oppositionen, eller befolkningen tycker. Nu har direktiven för de nya betygen kommit. Och det är bara att konstatera att Björklund är flummigare än vanligt. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Men vad bryr sig väl en skolminister om det…
Redan sedan tidigare har det varit klart att betygsstegen ska bli fler och ha värdena A till F, där A är det högsta, medan F är underkänt. Man ska dessutom kunna bli extra underkänd genom ett streck.
Björklund erkänner att implementeringen av fler betygssteg inte är helt enkel:
Med varje mer steg med kritierer blir det svårare att specificera ner vad det är som krävs för att uppnå det. Och till slut hamnar man på en detaljstyrningsnivår som inte är önskvärd.
Han verkar ha förstått att ju fler betygssteg man har, desto svårare blir det att skilja dem åt. Det kräver glasklar tydlighet i kriterierna som kan innebära problem om man inte är tillräckligt tydligt. Vilken lösning har Björklund på problemet?
Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.
Vi tar det en gång till.
Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.
Egentligen betyder detta att vi har kvar det nuvarande betygssystemet, men att man sätter bokstaven B på MVG- och VG+ och bokstaven D på VG- och G+.
Att försvara B och D för eleverna blir svårt, men som lärare är det lättare att sätta ett betyg som inte har några kriterier. Min gissning är att B och D kommer att bli skolans vanligaste betyg.
Det som är svårast att förstå av Björklunds förslag är hur en man som låtsas vara emot “flumskolan” kan komma undan med att vara så flummig. Han till och med får beröm för att otydliggöra betygssystemet.
Snart är det slut med ordningen och redan i skolan…
Andra bloggar om: Jan Björklund, skolpolitik, betyg, flumskola, skola