Freon Blogg

De lokala kurserna och inriktningarna försvinner. Utbudet och valfriheten minskar. Möjligheterna att få specialutformade eller reducerade program reduceras. Medierna rapporterar om gymnasieutredningen från regeringen.

Skolminister Jan Björklund vill framför allt bli av med avarterna, hobbykurserna, och han exemplifierar det med Vinkunskap och Skidakrobatik. Den förstnämnda kursen kanske är bra för blivande kockar, den andra kursen kanske för framtida skidinstruktörer, men om skolministern bedömer dem som avarter så är det säkert så.

Lokala kurser kommer i framtiden endast få starta, under en två års prövoperiod, om det finns ett dokumenterat behov från det lokala näringslivet. Gymnasieskolan ska bli lönsam och endast tillgodose den lokala industrin.

Möjligheten att utforma kurser lokalt har kanske gått över styr, vad vet jag, men nog verkar det som om gymnasieutredningen klappar gymnasieeleverna lite nedlåtande på huvudet. Valfriheten ska minska för att annars väljer eleverna bara kurser som är slappa och inte ger någon samhällsekonomisk fördel. Eleverna är inte kapabla att ta så viktiga beslut och om de kan så försöker de överlista systemet av betygstaktiska skäl.

Jag tycker nog att valfriheten inte alltid är till godo, men mest för att valfriheten stressar eleverna till att välja kurser som kan ge dem fördelar på högskolan - ofta ganska krävande kurser som gör att de inte kan lägga det tyngsta krutet på de kurser som faktiskt krävs för att komma in.

När valfriheten på gymnasiet minskar, ökar trycket på eleverna att välja rätt program från början. När möjligheterna till individuella, specialutformade eller reducerade program dessutom tas bort, minskar felmarginalerna ytterligare. Yrkesvalet kommer tidigare och tidigare. Jag tror inte det är en positiv utveckling. Men vad vet jag - jag visste inte vad jag ville bli förrän jag var 27 år gammal.

Andra bloggar om: gymnasieutredningen, Jan Björklund, skola, elever, gymnasiet

På måndag presenterar regeringen en utredning om hur framtidens gymnasieskola ska se ut. Enligt söndagens DN och SvD så kommer kraven för att komma in på gymnasieskolan att skärpas. Samtidigt avskaffas det Individuella programmet för dem som inte klarar behörighetskraven. Istället införs en möjlighet att gå ett tionde år i grundskolan.

Jag ser inget direkt negativt med att skärpa kraven. Det vore bra om eleverna har godkänt i ämnena som de senare ska läsa på gymnasiet. Men jag är mer ambivalent när det gäller avskaffande av det individuella programmet.

Det finns en oerhörd risk med att det tionde året i grundskolan ses som ett års kvarsittning. Enligt en rapport från Barnombudsmannen (som söndagens DN Debatt handlar om), och som också kommer ut på måndag, ökar stressen bland eleverna. Stressen i nionde klass lär inte direkt minska om man riskerar ett års kvarsittning.

Egentligen rör det sig dessutom om en ganska kosmetisk förändring. Eleverna som inte kommer in på något nationellt program, hamnar alla i grundskolans tionde år - som man skulle kunna beskriva som ett individuellt program, fast på grundskolan. Skillnaden gör kanske att grundskolan tar hand om grundskolans problem, vilket kanske skapar en rättvisare fördelning av resurser mellan kommunerna och skolorna. Men om man gör det på elevernas bekostnad så är det inte värt det. Fördelen med ett individuellt program är att eleverna som inte klarat kraven ändå kan gå vidare med sina jämnåriga, till nya miljöer och nya lärare. Det behöver inte nödvändigtvis vara en sämre lösning.

Barnombudsmannens årsrapport innehåller också annat:

När eleverna fick skriva två saker som är bra i skolan hamnade lärare och annan personal överst, följda av kompisar och skolämnen. Om de fick bestämma i skolan skulle de framför allt ändra på skolmaten och skolmatsalen, arbetstiderna, den fysiska miljön, lärarnas pedagogiska hjälp, planeringen och ordningsreglerna.

Som elev är det viktigt att detta uppmärksammas - att ens röst blir hörd. Som skolpolitiker bör rapporten ge en indiktaion på vad som behöver förändras (och om det individuella programmets avskaffande hör dit). Som lärare får man en lite kaka till söndagskaffet genom att man hamnar bland det som är bra med skolan. Den smakar lite bittert, men i alla fall.

Andra bloggar om: skola, gymnasieskola, grundskola, elever, lärare, skolpolitiker

Hans-Åke Scherp, som tidigare i veckan skrev i SvD (och som jag kortfattat skrev om här), har fått två svar på sin debattartikel.

Det första svaret är skrivet av en barnhabiliteringsläkare, Elisabeth Fernell, och hon håller med Scherp om att skolpolitiken bör vara grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Hon utvecklar:

Den evidensbaserade kunskap vi i dag har om barns olika kognitiva förutsättningar måste få starkare fäste i pedagogiken och i den pedagogiska forskningen - och i skolpolitiken.

Jag kan inget annat än att hålla med henne. Forskningen måste in i skolpolitiken, vare sig det gäller den pedagogiska forskningen eller vilken annan vetenskap som helst. Och skolpolitikerna måste lyssna på forskarna, samtidigt som de tar hänsyn till lärare, elever och föräldrar. Bara då kan vi kanske nå de politiska kompromisser som är så nödvändiga för att skolan ska kunna arbeta långsiktigt.

Det andra svaret är skrivet av en politiker, Peter Naess (m), och är inte helt oväntat ett försvarstal för den förda skolpolitiken. Det blir således en attack mot Scherp:

Forskares arbete kan lätt ge intryck av institutionellt navelskåderi. Sedan må utövarna kalla det vetenskap. Utomstående tvivlare kan möjligen gissa att dessa forskare gör egna utvärderingar av sina undersökningar för att därefter kunna rättfärdiga sina egna teser.

Det är många hypoteser som Naess inte underbygger. Vaga formuleringar som “intryck”, “må” och “kan möjligen gissa” gör att hans resonemang inte är något annat än en ren gissning. De här tre meningarna väcker ett stort antal frågor: Vad i Scherps forskning är navelskåderi? Vad i forskningen är inte vetenskapligt? Vilka är tvivlarna? Vilka forskare, förutom Scherp, rör det sig om? Vilka forskare, eller politiker, försöker inte rättfärdiga sina egna teser?

Naess är inte klar:

Vi som inte delar Hans-Åke Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser. Vi anser att sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet kan vara bra ledstjärnor i livet - även när man utvärderar egna forsknings­resultat.

Jag kan inget annat än att fråga: Vad menar karln? Om ni inte förstår eller accepterar slutsatserna, hur kan ni över huvud taget bedöma huruvida ni delar dem eller inte? Och “sunt förnuft”, är inte det taget ur Ny Demokratis partibok?

Jag blir beklämd när det “sunda förnuftet” tillåts ta högsätet över forskning och vetenskap. Att “känna” och att “tro” blir då viktigare än att veta, och då sluttar planet oroväckande mycket.

Jag blir också beklämd av att debatten om skolan går vidare på det här viset. Nu har vi hört från en docent i pedagogik, en barnhabiliteringsläkare (och samtidigt docent), och en moderat kommunalpolitiker. När kommer lärarna, eleverna eller föräldrarna in?

Andra bloggar om: Hans-Åke Scherp, Elisabeth Fernell, Peter Naess, vetenskap, skola

Vad tevetittarna inte får se är ju att vi parallellt gjorde samma sak, men med 9B. Vi fick exempelvis arbeta två mattelärare tillsammans - det gjorde en enorm skillnad, både för eleverna och för oss. Vi fick mer tid för pedagogisk debatt och utveckling och tid att inspirera varandra. Faktum är att 9B höjde sina betyg mer än 9A.

En lärare på Johannesskolan i Malmö uttalar sig om SVT:s dokumentärserie Klass 9A i Personalavin, ett månatligt informationsblad till Malmö stads anställda.

Så var det med Superpedagogerna. Om man satsar på mindre grupper, högre lärartäthet och mer resurser så förbättras resultaten. Jag är inte förvånad.

Jag har följt Klass 9A varje vecka och med stort intresse. Det är två saker som har gjort att intresset har hållts vid liv: Eleverna och skildringen av staden jag bor i, Malmö. Invändningarna har dock funnits kvar - behandlingen av de “gamla” lärarna tycker inte jag har varit schysst och betoningen på läraryrket som ett kall, och inte en profession, har inte tilltalat mig alls.

Man behöver inte vara en prisbelönt och omskriven lärare för att kunna visa upp goda resultat. Det verkar räcka med att man är utbildad, engagerad och professionell. Och klass 9B verkar visa att resultaten blir ännu bättre om lärartätheten ökar.

Skönt. Då kan man lägga sin tilltufsade heder åt sidan och än en gång glädjas över att vara lärare. Och hoppas på fler kollegor.

Andra bloggar om: elever, skola, Klass 9A, lärare

Jag har fortfarande inte beslutat mig när det gäller tidigare betyg eller inte. En undersökning från Sifo visar emellertid att 71 % av svenska folket vill ha tidigare betyg (enligt Rapport) och då är jag villig att böja mig för majoriteten. Men jag vill gärna veta varför folk vill ha betyg.

Enligt ett par elever i inslaget skulle tidigare betyg leda till att man vet var man ligger och att man vet vad man behöver jobba på. Den graderande och värderande funktionen av betygen förstår jag. Man mäter kunskapsnivån som en elev har uppnått efter en avslutad uppgift/kurs och sätter en siffra eller en bokstav på det. Detta är moroten - man vill upp till högre nivåer, därför jobbar man hårdare. Som lärare är detta den lätta biten - man håller i MVG:t, prispokalen, lockar med det, och det finns inget mer tillfredställande i yrkesrollen än att få sätta ett högt betyg på en elev man vet har arbetat hårt för att uppnå sina kunskaper. Här förstår jag de 71 procenten.

Men samtidigt finns det inget svårare än att sätta låga betyg. En elev i inslaget uttrycker rädsla för att tidigare betyg skulle leda till större press. Inte bara på eleverna kan jag tillägga. Det är hjärtslitande att sätta ett IG. Det spelar egentligen ingen roll hur gammal eleven är, på ett papper står det nu att elevens kunskapsnivå inte är godkänd. H*n når inte upp till grundläggande krav i ett ämne, och bedömningen går inte att överklaga. För vissa elever är en låg kunskapsnivå samma sak som ett lägre människovärde. Detta är piskan, och precis som sin bildliga motsvarighet så skadar ett lågt betyg eleven - det är jag fullständigt övertygad om. Ett lågt betyg är inte stigmatiserande i alla fall, men om det bara är så i några få fall, så är det några få fall för mycket. Här förstår jag inte de 71 procenten.

Eleverna jag arbetar med har bara en sak i sikte när det gäller betygen - att komma in på rätt utbildning på högskolan. Då är betygen både en morot och en piska - men framför allt är de ett urvalsinstrument. Och jag är inte helt säker på att en betygspoäng bäst reflekterar vem som är lämplig att gå på vissa högskoleutbildningar.

Morot. Piska. Urvalsinstrument. Likvärdig bedömning av kunskap. Är någon av de anledningarna egentligen en bra orsak till att ha betyg över huvud taget? Enligt Sifo vill 71 procent ha tidigare betyg, men undersökningen besvarar inte frågan: Varför?

Så länge vi har ett betygssystem så kommer jag att arbeta efter det, men jag kommer inte alltid att veta varför. Det är väldigt synd på något som är så livsavgörande för många av våra elever.

Andra bloggar om: betyg, tidigare betyg, elever, lärare, skola

Sverige har allt att vinna på att skolan utformas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav, hårda tag och sanktioner leder till skolutveckling, lärande och fördjupade kunskaper.

Hans-Åke Scherp, docent i Pedagogik, i söndagens SvD

Äntligen någon som vet vad han pratar om och som vågar spela ut det vetenskapliga kortet mot Jan Björklunds populistiska skolpolitik. Nu börjar skoldebatten likna något.

Se FredrikBloggen för en mer utförlig analys.

Andra bloggar om: skola, skolutveckling, Hans-Åke Scherp, Jan Björklund, skolpolitik, skoldebatt

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin flyger till Antarktis i påsk.

Är det där Blåkulla ligger?

De fula gubbarna på Sydsvenskans ledarredaktion tycker tydligen fortfarande att det är ok att kalla en kvinna för häxa när man inte hyser samma åsikter. Det har nästan gått två veckor sedan Internationella kvinnodagen och Sydsvenskan framlägger överväldigande bevis på att de andra 365 dagarna, detta skottår 2008, klart och tydligt tillhör männen. Fy fan.

Citatet finns klokt nog inte på nätet, men väl i Skärtorsdagens A-del, sidan 5.

Andra bloggar om: Sydsvenskan, häxa

Alliansens skolpolitik har jag inte haft något större förtroende för. Den har genomsyrats av enkla lösningar på komplexa problem och har därför varit mer synkad med populism än med realism. Därför blir man förvånad när Alliansen presenterar saker som faktiskt verkar kunna fungera.

När de på DN Debatt presenterar sin politik för förskolan så innehåller den givetvis eftergifter för våra egna fundamentalister, Kristdemokraterna, i vårdnadsbidragets form, och underligheter som jämställdhetsbonusen, men den innehåller också en del bra grejor:

Det är de högskoleutbildade förskollärarna som ska ha ansvaret för att det pedagogiska arbetet inriktas mot målen i förskolans läroplan.

[...]

Förskolan kommer också att bli en egen skolform i den nya skollag som regeringen lägger fram senare i år. I lagens mening blir därmed förskolan en frivillig skolform som lyder under liknande tillsynsbestämmelser som övriga skolväsendet.

[...]

Det övergripande ansvaret för förskolan ska ligga på en förskolechef, som i den nya skollagen i många avseenden jämställs med rektorer i skolan.

Detta är ett sätt att stärka förskollärarna till att jämställas med andra lärare. Jag tror att det är nyttigt. Vi arbetar alla inom samma bransch, mot samma mål, och förskollärarna har länge fått spela andrafiol. Förskollärarna är också professionella - bara för att man arbetar med yngre barn behöver inte betyda att man ska ha mindre lön, kortare utbildning, eller lägre status. Alliansens förslag har potential att rätta till de felaktigheterna.

Även om jag tror att vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus kan motverka delar av förslaget så innehåller det tillräckligt med förnuftigheter för att kunna göra nytta. Om de nu bara hade kunnat myndigförklara lärarna för de äldre barnen också…

Andra bloggar om: skolpolitik, förskola, skola

Hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar skriver på söndagens DN Debatt om hur skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar. Det är ett mycket ideologiskt färgat debattinlägg.

Inledningsvis går han Jan Björklunds ärenden där dagens skola endast är en förlängning av den socialdemokratiska partiapparaten. Många av argumenten för att den svenska skolan är kass verkar tagna direkt ur den folkpartistiska partiboken, med all den skrämselpropaganda den innehåller. Några highlights:

• “världens dyraste skola”
• “inte världens bästa skola”
• “flummig central dogmatik”
• “en tydligt medioker plats i [...] internationella jämförelser”
• “Indien och Sydostasien stormar fram”

Detta är en tolkning som snarast borde förpassas till historiens skräphög. Dagens skola är en följd av breda politiska överenskommelser. Hur mycket man än vill skylla på både Mona Sahlin och Göran Persson så kan man inte bortse från att socialdemokratin inte utformat skolpolitiken ensamt.

Martin Ingvar fortsätter dock med att komplicera bilden av skolpolitiken:

• “Vankelmodig populism har präglat flera partiers hållning”
• “[Betygssystemet] diskriminerar entydigt pojkar från arbetarklass”
• “Antingen gör man om betygen så att de fungerar eller så bör de tas bort i sin helhet.”

Jag kan inte lista ut vilken ideologi som Ingvar skriver under på (även om jag har mina blåa misstankar). Egentligen borde detta vara bra, eftersom det antyder att politik inte har med skolans utformning att göra, men Ingvars artikel kommer att få motsatt effekt. Folkpartiet kommer att få vatten på sin kvarn genom bredsidan Ingvar levererar mot den tidigare socialdemokratiska skolpolitiken. Samtidigt kommer Socialdemokraterna att få bekräftat att Jan Björklund är inne på fel linje när han vill betygsätta 12-åringar. Syftet med debattartikeln verkar därför vara förverkat.

Hjärnforskare är välkomna i skoldebatten, men jag tycker att de borde kunna leverera annat än ideologiskt kanonfoder. Varför inte rikta in sig mer på forskningsrön? Varför inte komma med förslag på politiskt ofärgade lösningar? Konkreta förslag eller exempel lyser med sin frånvaro i Ingvars artikel - och det är väl ändå ganska flummigt…

Andra bloggar om: Martin Ingvar, Jan Björklund, skola, Mona Sahlin, politik, skolpolitik, skoldebatt

Vanligtvis är jag ganska blygsam, men det är alltid trevligt när bloggen uppmärksammas på ett eller annat sätt.

Tillsammans med en massa andra bloggar som jag själv följer hamnade jag i Lärarnas riksförbunds tidning: Skolvärlden.

Och tydligen har bloggen uppmärksammats i nyhetsmagasinet Fokus i samband med skriverier om dokumentärserien Klass 9A.

Kul, tycker jag. Kanske kommer alla kvällarna, då jag hellre suttit och skrivit om jobbet än sysslat med någon annan hobby, att göra någon nytta till slut. Fan, nu sitter jag här igen…