Freon Blogg

Mats har skrivit om det. Anne-Marie har skrivit om det. Nu skriver jag om det.

För ett par dagar sedan skrev Tina Kindeberg, lektor i pedagogik, och Anders Sigrell, professor i retorik, en debattartikel i Sydsvenskan. Den handlar, kanske inte helt oväntat med tanke på skribenternas bakgrund, om vikten av pedagogisk retorik. Jag citerar helt fräckt stora delar av artikeln:

Varhelst en lärare står framför en grupp studerande är det genom lärarens talade uttryck som de möter lärarens yrkesskicklighet. Där framträder läraren som mer eller mindre trovärdig, ämnet som mer eller mindre intressant, lärandemiljön som trygg eller otrygg. I lärarpersonligheten som den visar sig i den muntliga relationen vilar förutsättningen för att de studerande väljer att uppfatta läraren som en förebild.

[...]

Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.

För att lärares gedigna ämneskunskaper framöver i högre utsträckning skall bli en resurs för elevernas och studenternas lärande behöver lärare utbildning i pedagogisk retorik.

Jag kan bara ta hatten i hand och buga. Bra gjort!

Vad vi har här är inget annat än en utgångspunkt för utformningen av en ny lärarutbildning. Varför inte inleda lärarutbildningen med kurser i pedagogisk retorik. Där bör man upptäcka ganska snabbt vilka som är mer eller mindre lämpade för yrket. Troligen kommer studenterna själva att göra upptäckten.

En annan sak som debattartikeln visar på, tycker jag, är att man har identifierat en del av läraryrket som till stor del går att lära sig. Visst spelar personlighet och lämplighet roll, men retorik är någonting man kan öva på och bli bra på. Ämneskunskaper tillsammans med pedagogisk retorik är ett jättebra grundrecept på en lärarutbildning.

Tack, Tina och Anders, för ett konstruktivt inlägg i skoldebatten. Välbehövligt i skyttegravarnas tid.

Uppdaterat: Retorikern Christer Hanefalk, tillsammans med retorikprofessorerna i Sverige, Anders Sigrell, Brigitte Mral och Lennart Hellspong gör ett utspel i DN där de vill ha retorik på schemat redan i grundskolan. Jättegod idé.

Andra bloggar om: Tina Kindeberg, pedagogik, retorik, lärarutbildning, skoldebatt, Christer Hanefalk, Brigitte Mral, Lennart Hellspong

Utbildningsminister Jan Björklund och Socialdemokraternas skoltaleskvinna Marie Granlund har träffats och samtalat om skolan. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har också varit med på ett hörn. Medierna börjar prata om blocköverskridande skolpolitik och långsiktiga lösningar. Man glömmer bort en viktig detalj.

De är alla politiker. Långsiktighet för dem är lika med fyra år. Och just nu är det bara två år kvar på mandatperioden.

Alla politiker skriver under på att skolan ska handla om kunskap, ordning och trygghet, men ändå kan de inte komma överens. Det beror på att de inte ska vara överens - det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Att förvänta sig att de ska komma överens om långsiktiga lösningar är som att förvänta sig att två fotbollslag ska bli överens om hur matchen ska gå.

Det enda sättet att få till stånd en långsiktig lösning för den svenska skolan - inte bara tio år, utan tjugo, trettio år - är att tillsätta en opolitisk skolkommission. Kan man göra det om digital-TV, så kan man göra det om skolan. Tillsätt ett antal experter utan politiskt kapital (och som inte behöver vinna nästa val) och låt de banka ut en lösning för skolan. Det måste bli ett slut på ensamutredningarna och det folkpartistiska skolmonopolet.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Marie Granlund, skola, skolpolitik, skolkommission

Sydsvenskan avslutar sin serie om Omkretsens skolor genom att ge utbildningsminister Jan Björklund sista ordet. Han börjar med att kommentera de låga resultaten i vissa av kommunerna:

Ska vi höja resultaten måste vi gå in med stödinsatser tidigare än vi gör idag.

Det håller jag med honom om. Frågan är hur.

Ministerns förslag är att utbilda fler speciallärare, ge mer pengar till lågstadiet, utbilda lågstadielärare istället för grundskolelärare och att införa nationella prov i årskurs tre för att identifiera de elever som inte har lärt sig att läsa och räkna.

Jag tror att de flesta elever som går i trean och inte kan läsa eller räkna redan är identifierade, och jag vet inte vilken nytta det finns med att återinföra låg-, mellan- och högstadierna. I övrigt är Björklunds förslag helt ok, även, tror jag, när han vill förstatliga skolan igen. Jag tror att det är viktigare att ha en hårdare statlig kontroll, men jag vet inte om det skulle bli bättre med statligt huvudmannaskap.

Björklund svarar också på tio snabba frågor:

Det är här det blir lite problematiskt. Låt mig ställa två frågor:

1. Ska bussningen av invandrarelever till svensktäta skolor kompletteras med bussning av svenska elever till invandrartäta skolor?
2. Hur ska man kunna ha mindre grupper när man inte ska ha fler lärare i skolan?

Som vanligt sjabblar Björklund bort de bra förslagen genom att också komma med förslag som ingen förstår sig på. Det är dags att Björklund slipper monopolet på skolfrågorna och att man tillsätter en opolitisk skolkommission. Långsiktighet, kvalitet och breda överenskommelser bör vara ledorden. Snabba fixar och enkla lösningar på komplexa problem bör undvikas.

Andra bloggar om: Jan Björklund, resultat, lärare, elever, skola, bussning

Jag är fullt medveten om att rubrikerna på de här posterna börjar bli mer än lovligt löjliga, men Sydsvenskans artikelserie om Omkretsens skolor är snart slut.

I fredagens tidning skrev de tre artiklar om två Centralskolor: Centralskolan i Staffanstorp och Centralskolan i Svedala.

Den första artikeln handlar om hur politikerna i de två kommunerna inte förstår varför resultaten i skolorna inte är bättre. Annica Carlstedt (m) i Staffanstorp säger:

Det är inte acceptabelt att det är först när man får betyg i åttan som man märker att eleverna inte har de förkunskaper som de borde ha.

Hon blandar, så som politiker ofta gör, ihop kunskapskontroller med betyg. Det börjar bli tröttsamt att påpeka att det finns väsentliga skillnader. Annica fortsätter:

Jag tror inte att det är pengarna som styr och det finns enligt forskningen ingen direkt koppling mellan hur mycket pengar man pumpar in och vilket resultat man får.

Om kopplingen inte är direkt, behöver man några resurser alls i skolan då?

Den andra artikeln intervjuar några elever i Svedala. En säger:

Om man fick betyg tidigare skulle man anstränga sig mer.

Vår utbildningsminister håller med. Flit ska löna sig och ansträngningar ska synas i betygen. Dagens betygsystem mäter kunskap, inte anträngning och flit. Jag undrar hur de nya betygskriterierna ska se ut…

Den tredje artikeln betonar ett gott samarbete mellan skolan och föräldrarna, men går också in på det här med resurser och resultat. Rektorn på Centralskolan i Staffanstorp, Monica Danielsson, säger:

Skolans organisation hjälper också eleverna att nå goda resultat. Vi har mycket små klasser med inte fler än 20 elever och de ordinarie lärarna hjälper till så mycket som möjligt.

En ökad lärartäthet och mindre grupper kanske inte förbättrar resultaten på kort sikt, men ju mindre grupper man har, desto synligare blir eleverna. När jag har över 30 elever i varje klass kan jag inte hålla alla i fokus - några blir tyvärr förbisedda. När grupperna börjar närma sig 20 blir det lättare att synliggöra eleverna och när man väl ser alla eleverna, tror jag att det kan börja ge resultat - på lång sikt. Givetvis beror resultaten på vilka resurser man har.

Det sista avsnittet i serien kommer inom kort. Då ska Jan Björklund få säga sitt - undrar om det kommer några överraskningar eller om han tuffar på som vanligt…

Andra bloggar om: skola, Staffanstorp, Svedala, resultat, betyg, resurser

Sydsvenskan har i min frånvaro fortsatt artikelserien om Omkretsens skolor. De fortsätter ge en ganska bra inblick i den svenska skolan.

I fredags skrev de en artikel om Korsbackaskolan i Kävlinge kommun. Resultaten där verkar peka uppåt. En lärare säger:

Det är skillnad. Jag är den samma. Betygskriterierna är de samma.

När nu betygskriterierna - och hela betygssystemet - ska förändras inom de närmaste åren så kan det vara på sin plats att ställa en fråga: Hur ska vi kunna veta att det nya betygssystemet är bättre än det gamla? Resultaten är kanske inte helt enkla att jämföra…

I tisdags publicerades två artiklar om Trelleborgs kommun. Den första handlar om Vannhögsskolan där en elev uttrycker det man kanske inte alltid tänker på i resultatdebatten:

Jag pluggar för min egen skull och inte för skolans rykte.

Översätt “skolans” med “landets” så kanske vi kan hitta en mer försonande ton i skoldebatten.

Den andra artikeln handlar om ett projekt där man försökte göra en skola till “spjutspets” genom att höja kraven. Det gick inte - och man har nu tvingats sänka kraven. En skolledare säger:

Vi spände bågen för högt, men nu har vi stämt av med de som är nära verksamheten.

Det brukar vara bra att göra - kanske redan innan man drar igång. Det man insåg i projektet var att det inte räcker med att höja kraven, utan lärarnas arbetssituation måste göras rimligare, lärartätheten måste öka, och lärarna måste ges utrymme för att sköta sin undervisning. Har du läst detta, Jan Björklund?

Andra bloggar om: Kävlinge, lärare, betyg, Trelleborg, resultat, skola, Jan Björklund

Sydsvenskan fortsätter sin artikelserie om omkretsens grundskolor med två artiklar om Vellinge (länk ett, länk två).

Vellinge kommun presterar sämre - betygsmässigt - än Lomma kommun trots en liknande befolkningsstruktur. Lärarna skyller på bristande resurser i skolan, medan politikerna skyller på brister hos lärarna. Det finns inget som stärker lärarprofessionen så mycket som att skylla skolans problem på, som Carina Larsson (m) säger:

ledarskap och utbildningsnivån hos lärarna.

Visst, Carina, det kan bara bero på det…

Andra bloggar om: Vellinge, betyg, skola

Reaktionerna på Ilmar Reepalus hjärnsläpp igår har inte låtit vänta på sig.

Lärarna vill knappt kommentera förslaget eftersom det är så dumt, men kontentan är:

De ser en risk med att det är den skojige läraren som släpper eleverna tidigare från lektionen som får högre betyg medan det gedigna, ibland lite tråkiga, skolarbetet får bottennapp.

En rektor säger:

Att man kallar det för betygssättning av lärare tror jag inte ger någon positiv efterklang. Jag tycker inte att man kan döma ut människor hur som helst. Det viktigaste är att det hela tiden finns en dialog mellan lärare och elever.

Ett av lärarfacken (Lärarnas Riksförbund) dömer ut förslaget helt. Ordföranden, Metta Fjelkner, speglar mina ord från igår:

Vad Ilmar Reepalu egentligen säger är att Sveriges kommuner inte klarar av att lönesätta lärare därför att de inte vet hur lärare fungerar. Betygssättning är en myndighetsutövning som man ska värna och vårda.

Av någon anledning hör Sydsvenskan inte av sig till det större lärarfacket, Lärarförbundet. De får dock en chans att uttala sig i Svenska Dagbladet, som också tar upp Reepalus förslag. Ordföranden, Eva-Lis Preisz säger:

Ett förenklat betygsystem utan tydliga kriterier skulle kunna leda till att lärare blir kränkta och i vissa fall även till vuxenmobbing.

Eleverna får också en chans att uttala sig i Sydsvenskan. En säger:

De är inte här för att vara schysta kompisar utan för att vara lärare.

Reepalus förslag sågas alltså i princip av alla som är verksamma inom skolan. Finns det en chans att han lär sig av detta?

Än en gång: Vad är det för fel på de utvärderingar vi gör idag?

Uppdaterat:

Även Mats Skogkär, en av Sydsvenskans mer rabiata ledarskribenter, väger in om Reepalus förslag, och han gör det utifrån Klass 9A. För en gångs skull håller jag med Mats Skogkär. Kors i taket.

Och apropå Klass 9A, kan jag passa på att länka till en krönika om dokumentärserien som Anna Larsdotter skrivit - också i Sydsvenskan. Intressant, även om jag inte kan hålla med om det här med läraryrket som ett “kall” - över huvud taget. Det är inget kall. Det är en profession.

Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, lärare, elever, betyg, betygssättning, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, skola, Klass 9A, Mats Skogkär, Anna Larsdotter

Efter att ha tittat på Klass 9A har nu Ilmar Reepalu, Malmös “starke man”, fått för sig att eleverna ska betygsätta lärarna. Frågorna hopar sig:

• Ska eleverna få betalt för det?
• Ska eleverna kompetensutvecklas i det?
• Vem ska utbilda eleverna i betygsättning?
• Ska eleverna även sätta lärarnas löner?
• Tittar Ilmar Reepalu för mycket på TV?

Mina elever gör kursutvärderingar varje år. Jag graderas inte efter någon betygsskala, men jag får en god fingervisning om vad jag är bra på och vad jag behöver förbättra. Utvärderingarna ligger sedan till grund för medarbetarsamtalen med min chef. Vad behöver förändras?

Ilmar Reepalu, precis som alldeles för många i skoldebatten, har svårt att se betygsättning som en myndighetsutövning som har rättsliga följder för de som betygsätts. Ett betyg är dessutom ett trubbigt instrument som är svårt att använda om man vill ha detaljerad information om en komplicerad verklighet. Ett betyg får inte förväxlas med resultatmätning eller, som i det här fallet, en utvärdering.

Det borde vara självklart att politikerna, som till syvende och sist har makten över skolan, vet vad de pratar om. Det verkar inte Reepalu göra.

Andra bloggar om: Klass 9A, Ilmar Reepalu, elever, betyg, betygsättning, skola

Sydsvenskan har nu publicerat två artiklar till i serien om Omkretsens skolor (länk ett, länk två). Turen har nu kommit till Vårboskolan i Arlöv, i Burlövs kommun, där betygsgenomsnitten är låga. Killar födda utomlands drar det korta strået, medan tjejer födda utomlands tillhör dem som presterar bäst.

Läs och begrunda. Den förra artikeln handlade om Bjärehovsskolan. Om man tittar på grafiken som följer med de nya artiklarna kan man kanske dra vissa slutsatser om varför resultaten skiljer sig.

Andra bloggar om: Burlöv, betygsgenomsnitt, skola, resultat

I dessa tider, då jag har sex kurser som skriver nationella prov i Engelska A och B eller slutprov i Historia A, har jag inte särskilt mycket tid att blogga om skolan (eller några andra aktiviteter heller, för den delen). Några saker har jag dock noterat:

Svenska Dagbladets ledarsida anser att Folkpartiets framgångar och uppgångar för tillfället beror på att de bekämpar det de kallar för “flumskolan”. “Skarpare krav i skolan ger goda ­resultat,” skojar de. Plötsligt inser jag att Jan Björklund inte vill ha ordning och reda i skolan för att skolan ska bli bättre - det är för att Folkpartiet ska få bättre opinionssiffror. Om han ville ha en bättre svensk skola borde han väl ha inrättat en oberoende skolkommission för länge sedan. Hur länge ska ett parti med 28 mandat i Riksdagen ha monopol på skolfrågorna?

Sydsvenskan har inlett en ny artikelserie med fokus på skolan. De väljer bort Malmö och Lund - de väljer att istället fokusera på kranskommunerna. Första artikeln handlar om Bjärehovsskolan, en grundskola i Bjärred, som ligger i Lomma kommun - ni vet: Sveriges bästa skolkommun 2007. Resultaten mäts inte helt oväntat i betygsgenomsnitt - något som i fallet Bjärehovsskolan bara är positivt. Kommentarerna till artikelns nätupplaga problematiserar bilden något…

Dokumentärserien Klass 9A visar nästa vecka sitt sista avsnitt. Förutom att jag tycker att skoldebatten har nyanserats något på grund av serien så har jag också fått en sak bekräftad: Alla lärare betyder något - Klass 9A fick nya “superpedagoger”. Parallellklassen 9B fick fler “gamla” lärare. Båda klasserna förbättrar sina resultat. Lärartätheten i skolan måste öka, och elevgrupperna måste bli mindre. Först då blir alla elever sedda. Man behöver dessutom inte vara “superpedagog” för att göra ett bra jobb.

Andra bloggar om: skola, Folkpartiet, flumskola, Lomma, Klass 9A