Freon Blogg

Utbildningsminister Jan Björklund och Socialdemokraternas skoltaleskvinna Marie Granlund har träffats och samtalat om skolan. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har också varit med på ett hörn. Medierna börjar prata om blocköverskridande skolpolitik och långsiktiga lösningar. Man glömmer bort en viktig detalj.

De är alla politiker. Långsiktighet för dem är lika med fyra år. Och just nu är det bara två år kvar på mandatperioden.

Alla politiker skriver under på att skolan ska handla om kunskap, ordning och trygghet, men ändå kan de inte komma överens. Det beror på att de inte ska vara överens – det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Att förvänta sig att de ska komma överens om långsiktiga lösningar är som att förvänta sig att två fotbollslag ska bli överens om hur matchen ska gå.

Det enda sättet att få till stånd en långsiktig lösning för den svenska skolan – inte bara tio år, utan tjugo, trettio år – är att tillsätta en opolitisk skolkommission. Kan man göra det om digital-TV, så kan man göra det om skolan. Tillsätt ett antal experter utan politiskt kapital (och som inte behöver vinna nästa val) och låt de banka ut en lösning för skolan. Det måste bli ett slut på ensamutredningarna och det folkpartistiska skolmonopolet.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Marie Granlund, skola, skolpolitik, skolkommission

Vanligtvis är jag ganska blygsam, men det är alltid trevligt när bloggen uppmärksammas på ett eller annat sätt.

Tillsammans med en massa andra bloggar som jag själv följer hamnade jag i Lärarnas riksförbunds tidning: Skolvärlden.

Och tydligen har bloggen uppmärksammats i nyhetsmagasinet Fokus i samband med skriverier om dokumentärserien Klass 9A.

Kul, tycker jag. Kanske kommer alla kvällarna, då jag hellre suttit och skrivit om jobbet än sysslat med någon annan hobby, att göra någon nytta till slut. Fan, nu sitter jag här igen…

Jag blev utmanad av Magistern att lägga ut ett filmklipp från en film som börjar på bokstaven “i”. Här kommer en lång trailer från en film jag fick i julklapp av min bror, INGLORIOUS BASTARDS. Det är en spaghetti-krigsfilm med göteborgaren Bo Svenson i en av huvudrollerna. Taskigt skådespeleri och i princip en nedvattnad version av THE DIRTY DOZEN, men samtidigt jäkligt kul:

Här kan jag inte låta bli att göra en utvikning.

Bo Svenson har en intressant karriär som B-skådis. Han har spelat med i massor med TV-serier (MAGNUM P.I., KUNG FU), men mest blivit berömd under 80-talet för att spela med i ett flertal rip-offs som försökte efterlikna dåtida blockbusters. Ofta tillsammans med Fred Williamson. Här är ett klipp från en SMOKEY AND THE BANDIT-rip-off, DEADLY IMPACT. Lägg märke till den oslagbart distraherande filmmusiken:

Ett ofantligt roligt klipp från DEEP SPACE, som kom ett år efter ALIENS:

Bo Svenson är fortfarande aktiv i Hollywood och det är väl snart dags för en rejäl comeback. Kanske i Quentin Tarantinos remake på INGLORIOUS BASTARDS som har sagts vara på gång under många år?

Utmaningen går vidare till två bloggkollektiv, Metabolism och Svensklärarna, att lägga ut filmklipp på en film som börjar på bokstaven “j”.

Till alla som tillverkar virus, trojaner, maskar, spyware, malware, spamkommentarer och spammail:

Det räcker nu. Ni har bevisat att ni vet mer om datorer än vissa av oss. Det är dags att klättra upp ur era mödrars källare, gå ut och se att världen är större än några rader programkod. Ställ ner bröstmjölken (av märket Jolt) och inse att finns viktigare saker att göra i världen än att förstöra för andra. Släpp era sönderonanerade tangentbord, raka av de fjun ni har och skaffa ett riktigt jobb istället för att stjäla vår tid och våra pengar. Kan ni inte förbättra världen, så har ni kanske inget här att göra.

Tack för er meningslösa tid.

Anledningen till mina måttfulla ord är att min dator de senaste två veckorna varit utsatt för diverse attacker och att det hela kulminerade i att mitt bredbandsbolag stängde av mig inför risken för fortsatt spridning. Större delen av min fritid har gått åt till att försöka rensa datorn från hur mycket skit som helst, vilket har varit lättare sagt än gjort eftersom internet inte varit tillgängligt. Den är nu renare än när jag fick den, helt utan hjälp från dem som omfattas av de inledande raderna.

Däremot har jag fått ovärderlig hjälp från andra nördar, och här använder jag ordet i dess allra mest positiva bemärkelse. Även om de skulle bo i sina mödrars källare och dricka Jolt så är de mina största hjältar idag.

Ett stort tack till hjältenördarna på Alwil Avast Anti-Virus, Lavasoft Ad-Aware, Safer Networking Spybot Search & Destroy, Ewido AVG Anti-Spyware, Comodo Firewall, Virus Total, SmitRem, VundoFix, Hijack This, Kaspersky Online Scanner och Panda Active Scan. Alla har spelat en roll i min dators konvalescens. Ett särskilt stort tack går till Trogan på Lavasoft Support, som har guidat mig rätt genom datordjungeln.

Krisen är över för tillfället. Nu kanske man snart orkar blogga ordentligt igen…

Systembolaget har sprungit vänsterns ärenden och märkt koschervin från Golanhöjderna med att det kommer från "Israelockuperat syriskt område".

Och nu har Systembolaget backat och springer därmed högerns ärenden. Lögnarna och historierevisionisterna har vunnit. Den störste lögnaren och historierevisionisten av de alla – Dick Erixon - är nöjd.

Systembolagets kategorisering av koschervinet med ursprung i Golanhöjderna som "Israelockuperat syriskt område" är nämligen helt korrekt. 

Golanhöjderna erövrades av Israel från Syrien under sex-dagarskriget 1967 och annekterades 1981. Syrien gör fortfarande anspråk på Golanhöjderna och det internationella samfundet – varken FN eller något enskilt land – har någonsin erkänt Israels annektering av området.

Golan Heights is Israeli-occupied
[CIA - World Factbook]

Golan Heights, occupied by Israel since 1967
[Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights]

Apropå att vissa tidningar i USA lyft fram både Al Gore och John Kerry som möjliga come-backer inför presidentvalet 2008, skriver Dick Erixon:

Jösses. Är vänstern så desperat i USA? Gore och Kerry. Tråkigare personer är svårt att finna.

Men en frälst helnykterist som inte ens vågat göra lumpen (George W. Bush, för icke insatta) – det låter som en spännande och rolig prick, det – minst lika rolig som en före detta sjukvårdspolitiker för Centerpartiet som har en otroligt spännande ekonomutbildning i bagaget. Eller hur, Dick?

För att få till stånd en förändring av svenska vapenlagar vänder sig Dick Erixon till en auktoritet på området, Bruce Willis. Willis sa i helgen följande:

If you take guns away from legal gun owners then the only people who would have guns would be the bad guys.

Vilket fick Dick att utbrista i följande:

Det ligger ju en uppenbar och stark logik i Willis ord. Om de grova brotten blir fler, som i Sverige, då tycker jag det finns skäl att liberalisera vapenlagarna. Vi medborgare måste kunna försvara oss mot kriminella om polisen inte gör det.

Så när vapenbrotten blir fler och grövre har Dick kommit på en bra lösning – låt fler ha vapen.

Enligt samma logik minskar kärnvapenanvändandet i världen om fler nationer får tillgång till kärnvapen. Jag trodde Dick var emot att Iran skaffar kärnvapen. Uppenbarligen hade jag fel.

Högerlekstugan Timbro har nyligen kommit ut med en rapport, som citerats av högernördarna Dibbuk och Dick Erixon. Rapporten gör en jämförelse mellan hur mycket stålar som LO la ner på Socialdemokraternas valrörelse 2002 och hur mycket George W. Bush spenderade under 2004 års presidentval. Tabellen nedan har räknat om detta i kronor per invånare:

Bush spenderade ungefär 9 kronor och 50 öre per amerikan under presidentvalskampanjen 2004 (totalt 360 miljoner dollar / 290 miljoner invånare – omräknat i kronor). LO spenderade 57 kronor per svensk på det socialdemokratiska partiet under valkampanjen 2002 (cirka en halv miljard kronor / drygt nio miljoner invånare). En sådan jämförelse är nästan för bra för att vara sann.

Det är den också. De jämför äpplen med päron.

57 kronor per svensk? 

Timbros siffra över LO:s pengar, 57 kr/inv, kommer delvis från folkpartisten Carl B. Hamilton och innefattar även arbetskraft omräknat till pengar (vilket tydligt framgår av den finstilta fotnoten (1) i Timbros rapport). Stödet i reda pengar uppgick till 80 miljoner kronor. Hur Bushs siffror räknats fram redovisas varken i Timbros rapport eller i referenserna. Med eller utan arbetskraft?

Siffran är ytterligare missvisande genom att Timbro delar 2002 års pengar med dagens svenska befolkningsmängd (9.047.752), inte 2002 års befolkningsmängd (8.940.788).

Om Bushs siffror inte räknar med arbetskraften (vilket jag antar inte sker, med tanke på att majoriteten av valarbetet i USA är frivilligt) landar den slutliga jämförbara siffran för LO på 80.000.000 / 8.940.788 = 8 kronor och 95 öre per svensk.

9.50 kronor per amerikan?

Här räknar Timbro på dagens växelkurs (7.80 kronor/dollar enligt rapportens referenser), inte 2004 års växelkurs, som vid tiden för presidentvalet låg närmre 7-kronors-strecket. Åter igen, kanske inga större summor, men till och med vinklade siffror bör vara korrekta.

Det största (medvetna?) felet som Timbro gör, är att de jämför hela den socialdemokratiska valapparaten 2002 och LO:s stöd därav, med enmansshowen Bush 2004. Om jämförelsen över huvud taget ska vara relevant måste hela det republikanska maskineriet räknas in. Förutom presidentvalet (Bush/Kerry) ska alltså senatsvalen och kongressvalen läggas till. Och med tanke på att LO:s stöd gäller även på lokal nivå blir jämförelsen inte korrekt förrän man också lagt in de republikanska siffrorna för valen till delstatskongresserna, guvernörerna, kommunal(county)valen, samt valen till olika lokala poster som exempelvis borgmästare och sheriffer.

För valen i USA har jag inte lyckats får fram några summor, ni kan själva försöka på Timbros referenssajt Open Secrets, men jag antar att det republikanska partiet spenderar mer än de 360 miljoner dollar som Timbro räknat på. Gå in på de enskilda staterna och titta.

Missvisande på gränsen till lögn? Skulle tro det.

Spelar det någon roll?

Nja. Den falska matematiken från Timbros sida är övertydlig och bör påpekas. Generellt sett är det emellertid fel att särintressen av olika slag (organisationer, privatpersoner, et.c.) ska ha möjlighet att påverka politiken på det viset som sker i både Sverige och USA. Att Timbro är avundsjuka på att sossarna får ta emot mycket pengar från LO, kan man väl förstå. Och rapportens frågor om makt, pengar och påverkan är viktiga att ställa. Här är några frågor till:

Vem ger pengar till Timbro och vad får de för dem?

Vem ger Timbro pengar till och vad får de för dem? 

Det är omöjligt att peka på alla fel som Dick Erixons blogg innehåller, det hade inneburit ett heltidsjobb, men ibland blir de för gigantiska för att man ska kunna hålla klaffen.

En vänsterskribent skrev en artikel i New York Times Magazine som förespråkade en mer diplomatisk amerikansk utrikespolitik – modellerad efter Harry Trumans Marshallplan. Enligt skribenten, Peter Beinart, skulle en sådan inställning utgöra Demokraternas plattform gentemot Republikanernas krigshökeri. Dick tycker att det är bra idé, men sågar den sedan vid fotknölarna:

Allt detta låter bra – i teorin. Det är när man går över till praktiken som svårigheterna uppstår. Ett problem är att det sönderbombade Europa stod på Amerikas sida i andra världskriget. Några sådana band att bygga på gentemot den muslimska världen, exempelvis Iran, finns inte.

Det finns fanns band att bygga på i den muslimska världen och det krävs mycket hårt arbete för att finna dem igen, men det går om man vill. Dick vill inte – precis som Bush. Citatet från Dick innehåller emellertid ett väldigt grovt faktafel som gränsar till revisionism:

Marshallplanen gav bistånd till i princip hela västra Europa, sönderbombat eller inte. Hjälpen inkluderade Frankrike, där Vichy-regimen inte stod på Amerikas sida. Italien fick också en hel del, och de var definitivt inte på Amerikas sida förrän i slutet av kriget. Västtyskland tog emot massor av hjälp under Marshallplanen, och Tyskland var absolut inte på Amerikas sida i Andra världskriget. Sverige tog också emot Marshallhjälp, utan att ha bombats.

Det går att bygga band med sina fiender, men att bomba dem tillbaka till stenåldern räknas inte som hjälp. Marshallplanen fick den eftersträvade effekten: Den skapade ett välmående och demokratiskt västeuropa som var ganska välvilligt gentemot USA under större delen av efterkrigstiden.

JämO, Claes Borgström vill att Sverige ska bojkotta fotbolls-VM genom att dra sig ur turneringen. Anledningen är att Tüskland rustar för invasion av svenska män som bara måste lätta på trycket i någon av de tyska bordellerna när de inte pallar titta på fotboll. Tyska bordeller köper och säljer kvinnor som slavar – och JämO tycker inte att svenska män bryr sig tillräckligt. Hans förslag provocerar fram en reaktion.

Stollhögern, med slavhandelsförespråkaren Dick Erixon i spetsen, tycker naturligtvis att man ska lägga ner JämO:

Det är till tokgalna utfall som dessa som våra skattepengar går. Vi avlönar tusentals åsiktspoliser i politisk korrekthet. Läg [sic!] ner hela bunden [sic!]!

Dick tycker alltså att det är fel att kritisera slavhandel svenska skattepengar. Han tycker också att det är helt okej att tjejer importeras till Tyskland för att suga av svenska fotbollssupportrar för en billig peng. Är man en Dick, så är man…

Sen kan jag tycka att det kanske är att ta i för det svenska landslaget att inte spela i VM i Tyskland. Det vore bättre om de svenska männen bojkottade bordellerna, vilket antagligen är vad Borgström egentligen vill med sin provokation. Om bara en Dick kunde tänka så långt.