Freon Blogg

Dick Erixon lyckades äntligen hitta en opinionsundersökning som visade ett bättre resultat än det jag nämnde i förra posten. Enligt Rasmussen tycker 41 % av amerikanerna att Bush gör ett bra eller ok jobb. 58 % tycker att han gör ett dåligt jobb. Dick är extatisk:

Temo har kommit med ny mätning om partiledarnas förtroende: statsminister Göran Persson har förtroende hos 33 procent av svenska folket. Detta kan jämföras med president Bush som har förtroende hos 41 procent av amerikanska väljarna. Ändå heter det ideligen i svenska medier att Bush har lågt förtroende.

Dick glömmer att nämna att Buffeln Perssons siffror är på uppgång. I december i fjol hade han 28 %. Bush är stadigt på nedgång.
Vi är alla skyldiga till selektivitet. När det gäller amerikanska opinionsmätningar är dock Real Clear Politics bäst. De väger samman ett flertal mätningar till ett medelvärde. Just nu har George W. Bush

vilket är högre än 33 % men lägre än 41 %. Siffrorna kan inte med någon måttstock benämnas som bra. Dicken har ingen måttstock. Han är för oinskränkt tryck- och yttrandefrihet och benämner de som inte vågat publicera Muhammed-teckningarna som fega. Han har själv inte vågat publicera dem. Dicken är också positivt inställd till att fängsla människor i koncentrationsläger utan möjlighet till rättegång. Och så kysser han Bushröv.

Jag hävdar att Dick Erixon är en symbol för exakt det som är fel med att rösta på något borgerligt parti till hösten. Att rösta på den borgerliga alliansen ger elitistiska meritokrater som Dick legitimitet. Tyvärr. Alternativet är att rösta på folkmordsförsvarande kommunister, yrande miljöpartister, eller maktfullkomliga socialdemokrater. Valet 2006 står mellan pest och kolera. Dick är råttan som bär på pesten.

I vanliga fall brukar bushkramaren Dick Erixon nämna president Bushs ofattbart fantastiska opinionssiffror varje gång det kommer en ny opinionsundersökning. Superlativen brukar hagla över USA:s bäste president sedan skivat bröd, egentligen oavsett hur låga siffror Dubya visar upp. Just nu är det märkligt tyst på Dicken (på den fronten i alla fall - hans tangentfingrar tjatar vidare om annat).

En anledning till att Dick är så tyst om Bushs opinionssiffror kan vara att de för tillfället befinner sig på 33 % och därför kanske inte är så lätta att blåsa upp.

Siffran ovan kommer från The Pew Research Center och de undersökte även vilket ord man mest förknippar USA:s president med. Ordet som det amerikanska folket mest förknippar med

är (kanske inte helt oväntat):

Här är hela listan:

Lite förvånande är det kanske att ganska få ansåg honom vara kristen. Det kanske beror på att det är handlingarna som räknas och inte hur många gånger om dagen man knäpper händerna och hoppas för det bästa.

Det amerikanska folket har talat, eller hur Dick?

talar för sig själv.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder yrade igår följande om den svenska skolan:

Det är ju rena slöseriet att ge massor av pengar till landets sämsta skolor; de ska förstås gå till de bästa skolorna. Speciellt om man med “bäst” menar bäst i förhållande till de sociala förutsättningarna.

Han fortsätter:

Det är det som fungerar väl som ska ha mer pengar och kunna utvecklas - så att fler elever får chans att ta del av den goda undervisningen. Ett samhälle som lägger alla extraresurser på det som fungerar sämst kommer knappst att bli speciellt framgångsrikt. Det som fungerar riktigt uselt är nog bäst att lägga ned - så att man kan bygga nytt från grunden.

Linder menar alltså att det skulle vara slöseri med att försöka förbättra landets sämsta skolor med hjälp av extra resurser. Istället vill han lägga ner de skolorna och bygga nytt från grunden. Med samma tankesätt skulle det alltså vara mindre slöseri med pengar att köpa en ny bil, istället för att försöka laga den gamla. Jag trodde PJAL var utbildad i ekonomi, men detta visar tydligen på motsatsen.

Istället vill Linder satsa på landets bästa skolor, göra dem bättre och skapa bättre morötter för de duktiga eleverna. De som går på de sämsta skolorna får skylla sig själva och några pengar ska de inte heller ha. Det är helt enkelt ett slöseri att satsa på de mest usla eleverna, de kommer aldrig att bli särskilt framgångsrika i alla fall.

Hmm… Han är kanske ekonom ändå. Humanist är han i alla fall inte.

"Senast det var en spontan demonstration i Teheran var när vi hade en snöstorm i Arizona."

John McCain på The Late Show om Irans och Syriens durkdrivna målmedvetenhet för att utnyttja ilskan i Mellanöstern mot Jyllands-Postens satirteckningar.

Roland PM citerar John McCain och verkar tycka att det var bra sagt.

En sak bara:

Det betyder att det var en spontan demonstration i Teheran den 14:e mars ifjol (då det var snöstorm i Flagstaff, Arizona). Vad handlade den demonstrationen om?

Nu bryr sig inte Dick Erixon om att spinna siffrorna till sin egen åsikts fördel längre. Nu hittar han på helt egna:

Nu ökar presidentens popularitet. Från ett stöd på 40 procent till 45 procent i opinonsmätning för New York Times/CBS (två av de mest vänstervridna medierna).

Som man kan läsa i opinionsmätningen så har presidentens stöd ökat från 35 procent till 40 procent. Det är möjligt att Dicken begått ett misstag och i så fall förväntar jag mig att siffrorna på hans blogg ändras. Men det är kanske inte underligt att siffrorna skulle misstolkas just på det hållet. Dick brukar nämligen mest syssla med att spinna siffror och argument till Bushs fördel, något jag skrivit om här, här och här. Dessa Bushkramare…

Jag vet att rubrikerna på de här posterna börjar likna dåliga uppföljare, men när Dick Erixon, en av Sveriges mest lästa bloggare, fortsätter att ljuga måste det följas upp. Precis som i det senaste avsnittet handlar det om Dicks selektiva läsande av opinionsundersökningar.

Dick tände på en ny opinionsundersökning där New Yorks förre borgmästare, Rudy Giuliani, skulle krossa förre presidentens fru, Hillary Clinton, vid ett eventuellt val dem emellan, med siffrorna 54 % mot 38 %. Dick tolkar:

Det är ytterligare ett tecken på hur extremt svagt demokratiska partiet är sedan dess vänsterflygel med Michael Moore & Co fått sätta antikrigsdagordningen.

Zing! Vilken däng han fick in, eller hur? Hans tolkning stämmer, i alla fall om man bortser från verkligheten och de övriga siffrorna i opinionsundersökningen.

Först och främst så är urvalet i opinionsundersökningen ovanligt litet för att vara amerikansk: 455 personer. Av dem skulle alltså 246 personer rösta på Rudy Giuliani och 173 personer på Hillary Clinton. En vinstmarginal på 73 personer. En förkrossande vinst, eller hur Dick?

Om man läser vidare i opinionsundersökningen, som ni kan hitta i sin helhet här, så kan man utläsa många siffror som Dick inte använder sig av. Här är ett vinklat urval:

USA går i rätt riktning

• Ja - 27 %
• Nej - 63 %

Välvillig syn på president Bush

• Ja - 42 %
• Nej - 55%

Dick skriver att Demokraterna inte kunnat kapitalisera på Bushs problem i Irak och annorstädes. Det är delvis sant. Men det går absolut inte att utläsa från den här opinionsundersökningen. Hillary Clinton stödjer nämligen kriget i Irak, så när hon får låga siffror kan det lika gärna bero på att människor vill avsluta kriget så fort som möjligt. Några siffror till:

Hur länge USA ska stanna i Irak

• Så länge det behövs - 42 %
• Vill ha en tidtabell - 51 %

Betyg på Bushadministrationens sätt att föra kriget i Irak (A, B, C, D eller F) 

• A - 11 %
• F - 35 %

Dick, hur länge orkar du missleda? Hur långt kan du gå i Bushs ledband? Vilken trovärdighet tror du att du har kvar? Svara gärna. Till skillnad från dig har jag fortfarande kommentarfunktionen igång.

Om det är någon högerbloggare som tror att han vet hur man ska spinna siffror så är det Dick Erixon. Problemet är att vilken kritisk bloggläsare som helst, som inte stått i ett skafferi de senaste 75 åren, kan dekonstruera siffrorna tills de inte betyder någonting.

Idag skriver han om president Bushs opinionssiffror. Enligt en undersökning, som Dick spinner på, så är 36 % av de amerikanska väljarna nöjda med Bushs insats. En väldigt låg siffra. Detta jämför han med att 33 % är nöjda med Demokraternas insats i Kongressen. En lägre siffra.

Det här är en sida av verkligheten som svenska medier nogsamt undviker när man rapporterar om presidentens låga stöd i opinionen. Men i bloggen får du veta hela sanningen.

Hela sanningen? Säger du det, Dick? Ska vi titta närmre på undersökningen? Eller vågar du inte?

Undersökningen är gjord på 900 registrerade väljare, på kvällstid, och via telefon. Inget konstigt där, även om man kan ha tveksamheter när det gäller metoden. Många amerikaner, framför allt den yngre generationen, har ingen fast telefon, som är den enda sorten väljarundersökningar ringer till. Att det dessutom är Fox News som gjort undersökningen, ställer ganska tunga tendentiösa frågetecken.

Om man tittar på siffrorna som Dick nämner så kan man bara konstatera att han har rätt. Den kritiske tänkaren borde dock fundera på vilka siffror det är som Dick inte nämner. I undersökningen så är 34 % av väljarna nöjda med Republikanernas insatser i Kongressen. En nästan lika låg siffra som för Demokraterna. Om Dick hade varit ett dugg intresserad av hela sanningen, verkar inte det vara en ganska relevant siffra? Dick nämner inte heller att 36 % är Bushs lägsta siffra någonsin - i Fox News undersökningar.

Om skulle ta och spela samma vinklade spel som Dick spelar, kan man välja att ta fram fråga 10 i undersökningen:

Thinking about Congress these days, would you say you are more fed up with Democrats or Republicans on Capitol Hill?

Bara 30 % är trötta på Demokraterna medan hela 34 % är trötta på Republikanerna.

Eller fråga 11:

Regardless of how you usually vote, which political party do you think has the most ideas for solving the country’s problems right now?

Endast 30 % anser att Republikanerna har bra idéer som kan lösa landets många problem, medan massiva 35 % tycker att Demokraterna har lysande planer för USA:s framtid.

Du ser, Dick, det är inte bara du som selektivt kan utnyttja väljarundersökningar för att föra fram din egna vinklade och tendentiösa ståndpunkt. Konceptet är barnsligt enkelt. Välj och blås upp siffrorna som passar dig. Tona ner, eller uteslut, siffrorna som inte passar dig. Enkelt!

Bara ett problem, Dick. Gör man anspråk på att berätta hela sanningen, så går inte hissen till översta våningen. Tror man att man är allvetande, så ror man inte med båda årorna. Anser man att man kan allt, så är motorn igång, men där är ingen bakom ratten. Tycker man att man sitter inne med all kunskap, så är lyset tänt, men där är ingen hemma. Välj vilken metafor som passar dig bäst, Dick. Att vara selektiv, det vet vi att du kan vara.

Undersökningen Dick spinner siffror ifrån kan ni hitta här.

Utifrån en kolumn om barnvagnar drar neocon-bloggaren Dick Erixon underliga växlar. Kolumnen handlar om bristen på artighet på stadsbussarna när en barnvagn uppenbarar sig. Kolumnisten, Marie Söderqvist, menar att svenska stadsbor blivit ett oartigt folk som vägrar ge upp sina sittplatser till "halta och lytta, gamla och stelbenta, gravida och småbarnssläpande föräldrar." Detta, menar hon, frångår civilisationstanken.

När Dick Erixon idag skriver om kolumnen handlar det om ideologier:

Varken socialism eller liberalism har något att säga om detta. Socialisten hänvisar till statens bidrag och liberalen har inget alls att säga. Däremot kan den konservative hänvisa till att ett gott samarbete mellan personerna i en trång buss är ett exempel på civilisationsgrad. Människor har en plikt och skyldighet att ställa upp på varandra. Och en gravid kvinna med barnvagn, och även en småbarnspappa med barnvagn, ska vi visa respekt för, eftersom det är en god tradition. Inte därför att det har någon total samhällsnytta (socialisten) eller för att det ger mig själv någonting tillbaka (liberalen), utan därför att det är sunt förnuft, det är artigt och det är civiliserat.

Förutom att han hittar en absurd ideologisk vinkling på vanlig artighet så nämner han småbarnspappor med barnvagnar och god konservativ tradition i samma mening. Om vi hade levt efter konservativa traditioner hade en pappa aldrig synts med en barnvagn på stan.

Att resa sig för barnvagnssläpande föräldrar, att ge upp sin plats för äldre och att ge halta och lytta större utrymme, är inte bara god tradition och ren artighet. Det ökar också den totala samhällsnyttan, eftersom det leder till ett snällare och mer solidariskt samhälle, och det ger en själv tillfredsställelse, vilket är en belöning i sig. Att vara snäll har inte med ideologi att göra - det är allmängiltigt.

Att Marie klagar på den bristande artigheten i storstaden har nog snarare att göra med det faktum att hon bor i Stockholm. Och att Dick försöker ideologisera artigheten beror antagligen på att han är fullkomligt insnöad.

Nu några dagar efter åtalet mot I. Lewis "Scooter" Libby, så ser högerstollarna till att debatten inte längre handlar om sakfrågorna. Läget är alltså precis som vanligt.

När det gäller Scooter så tonas hans betydelse för Bush-administrationen ner. Också hans åtalspunkter är detaljer som inte spelar någon roll för det större perspektivet. Så här skriver den svenske högerstollen Dick Erixon:

Denne Libby är en för de flesta okänd medarbetare i Vita huset. Han åtalas inte för att ha läckt säkerhetsklassad information, utan för att han ljugit inför åklagarna om att han inte känt till uppgifter han bevisligen har känt till.

Dick kallar det hela en amerikansk bagatell som blåsts upp i svenska medier. Det må så vara. Men Dick drar också paralleller:

Men det är den klart minsta skandal som drabbat en omvald president på länge. Bill Clinton blev personligen ställd inför riksrätt. Ronald Reagans medarbetare ställde till med Iran-Contras-skandalen som handlade om olaglig hantering av statliga medel.

Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick…

Varför blev Clinton ställd inför riksrätt? Han hamnade där för att han ljög om Monica Lewinsky. Han dömdes för exakt samma punkter som Libby nu åtalas för: mened, falska vittnesmål, och "obstruction of justice". Clinton ljög om en avsugning. Libby ljög om att ha outat en hemlig CIA-agent i ett försök att svärta en kritiker till administrationens beslut att sätta amerikanska soldaters liv på spel genom att gå i krig mot Irak. Vilket är bagatellen?

När det gäller jämförelser med både Iran-Contras och Watergate kan jag förstå att Plamegate ser ut som en bagatell. Undersökningen är dock inte slut ännu. Både Rove och Cheney kan fortfarande få lite speltid i eventuella rättegångar.

Det jag inte förstår, Dick, är varför du också måste förvränga sanningen. Att säga att Iran-Contras-skandalen "handlade om om olaglig hantering av statliga medel" är som att säga att GULAG handlade om att skicka människor på kollo. Är det för att Reagan hänger på din vägg som du inte vill komma med sanningen?

1985 satt flera amerikaner gisslan i Beirut, Libanon. Den 30 augusti, det året, skickades en amerikansk vapenlast från Israel till Iran. Två veckor senare släpps gisslan. Reagan kallade det för ett vapen-för-gisslan-avtal, en lösning som användes flera gånger, men det hölls hemligt från kongressen och det amerikanska folket. Vapenhandeln fick inte bara loss gisslan, den gick med vinst också. Den dåvarande rådgivaren, Oliver North (numera korre på Fox News), kom med lösningen: Överskottet skulle gå till Contras, en gerillagrupp i Nicaragua som Reagan enligt kongressen var förbjuden att hjälpa. Genom att använda pengar som egentligen inte fanns, kunde man alltså ge hjälp som inte fick ges.

Att du inte nämner Nixon, Dick. Beror det kanske på att du anser att Watergate är en mindre skandal än Libbys falska vittnesmål? Sitter Nixon på samma vägg som Reagan?

Debatten rasar vidare. Inte om sakfrågorna. Det finns mycket mindre viktiga ting man kan diskutera som om de vore viktigare än livet självt. Eller hur, Dick? 

De svenska neocon-reaktionärerna spinner för högvarv just nu. När svenska medier kritiserar USA måste det spinnas medan garnet är kardat.

Tydligen är det så att det svenska vänsteretablissemanget har full kontroll över media. När USA trampar i klaveret så sätter vänstermedia igång och bashar Bush under antiamerikansk och antikapitalistisk flagg, menar högersnubbarna. Enligt dem är tidningar och tevekanaler just nu skadeglada och helnöjda över att räddningen av hundratusentals människor har gått lite så där.

Förutom SVT så ägs majoriteten av svensk media av Stenbecksfären eller familjen Bonnier och det gäller också TT, Tidningarnas Telegrambyrå, som i princip har telegrammonopol i Sverige. Stenbeck och Bonnier - ni vet, de där ultrasocialisterna som politiskt står till vänster om Lenin.

I måndagens Expressen skrev neocon-stollen Roland Poirier Martinsson en debattartikel som i princip är ett stridsrop mot hela den svenska journalistkåren. Han benämner den svenska rapporteringen som “en av de värsta propagandakampanjer som landet skådat.” Han fortsätter artikeln med att redogöra för massmediernas vinkling av katastrofen.

Ingen berättar att alla erbjöds evakuering. Eller att vita områden drabbades värst. Eller att Louisiana är rikare än Sverige. Eller att fattigdomsgränsen i staten ligger högre än medelinkomsten i Borås.

Vi tar itu med var och ett av Roland PM:s fakta som han påstår att svenska medier har utelämnat:

Detta är också ett erbjudande: “Vi erbjuder dig en möjlighet att gå ut ur ditt brinnande hus. Kan du inte gå? Ok, stanna då, men erbjudandet kvarstår.” Ett erbjudande om en evakuering är ingen de facto evakuering.

Bara om man tänker i materiella skador kan man påstå att vita områden drabbades värst. Antalet döda är inte fastställt än, men en kvalificerad gissning är att majoriteten är fattiga svarta. De vitas områden har kanske drabbats svårast, till ytan, men det är de svartas liv som har gått åt, under ytan.

Louisiana är rikare än Sverige. Det är Norge också. I båda fallen beror det på olja. Louisiana har 30 % av USA:s oljeproduktion och en ännu större andel av raffinaderierna. Relevans?

Och så var det det här med Rolands jämförelse mellan Louisiana och Borås. Äpplen och päron, någon?

Roland anser att han har pondus i USA-debatten eftersom han bor större delen i av året i Kalifornien. I staden han bor i är 2 % av invånarna svarta. Den nationella siffran är 12 %.

Roland är inte ensam på stollekanten. Dick Erixon heter en annan reaktionär neocon-typ som på sin blogg skriver så här:

Orkanen drog in över land under måndagen, men inte direkt över New Orleans. Tisdagens tidningar hade rubriker på temat: New Orleans klarade sig (New Orleans ducked the bullet).

Men på natten till tisdagen bröts vallarna mot sjön Pontchartrain sönder och satte därmed stopp för den räddningsplan som startade så fort vindarna mojnat något på måndagkvällen. Inrikesministern fick på tisdag förmiddag meddelandet: sjön är på väg in i stan.

Det är alltså tisdagen som ska räknas som startdag för den nya översvämningskatastrofen, en dag då massmedierna sa att faran var över! Samma massmedier som nu är hysteriska över regeringens senfärdighet och inkompetens… Är medierna rätt aktörer att gapa och skrika om inkompetens?

Det kan vara massmedierna som, genom sina felaktiga rapporter, fått människorna i New Orleans att stanna och inte evakuera. Massmedierna kan vara skyldiga till tusentals människors död.

Dick Erixon har tydligen aldrig hört talas om deadlines och att det faktiskt tar tid från det att artiklarna skrivs och rubrikerna sätts, tills det att tidningen faktiskt landar på hallmattan.

Om man går in på Roland PM:s och Dick Erixons bloggar, vilket jag gör dagligen av någon masochistisk anledning, kan man utläsa att de gärna inte diskuterar sakfrågorna. Istället kritiserar de kritikerna. Det är enklast så. Om man bara producerar åsikter kan man aldrig motbevisas.

Deras åsikt är kort sagt att det amerikanska räddningsarbetet gått som på räls och det är enbart orkanens fel att människor dog. Inte ens Bush håller med dem. När svenska neocon-debattörer inte ens kan få den amerikanska presidentens medhåll så är de ute och cyklar i motvind. Det var min åsikt. Motbevisa den om ni kan.

/Fred