Freon Blogg

Sverigedemokraterna (Sd) har fått sitt rampljus. Jag tillhör dem som anser att det var rätt av Mona Sahlin att ta debatten, men att hon kanske borde ha läst på lite bättre och kommit med starkare argument. Helst borde Sd:s partiledare möta en historieprofessor som kan läsa lusen av deras partiprogram.

Sd har fått breda ut sig ytterligare genom ett söndagsporträtt i Sydsvenskan. Där kom partiledaren Jimmie Åkessons historiesyn till förgrunden och visar på vilket ignorant och okunnigt parti han leder. Artikeln ledde dock till mer frågor än svar.

Saxat ur Sydsvenskan (070422):

Partiet vill [...] förbjuda slakt och import av halal- och kosherkött.
– Vi har judiska medlemmar, de har opponerat sig mot kosherförbudet. Men djurrätt är en central fråga. Det är symboliskt också: man får välja vad som kommer först – religionen eller Sverige, säger Jimmie Åkesson.
– Den som säger att han i första hand är muslim och i andra hand svensk, han är ingen riktig svensk.
Och den som säger att han i första hand är kristen, i andra hand svensk?
– Det är inte samma problem. Kristendomen är en del av Sverige. Det blir inte samma krock.

Religiöst sett borde partiet inte ha något som helst problem med utövning av fornordisk religion. Mer “svensk” än så kan ingen religion bli, vad jag vet. Men det blir nog en rejäl krock med Sd:s centrala djurrättsfråga eftersom djuroffer, och kanske till och med människooffer borde tillåtas för att få utöva den svenskaste av religioner.

Sydsvenskan saxar ur Sd:s partiprogram:

Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet.

Jimmie Åkesson är från Sölvesborg. Tillhör Gustav Vasa hans nationella identitet, trots att Sölvesborg bara varit svenskt i 350 år? Vad menas med en “gemensam nationell identitet”? Varför kan inte minareter vara en del av identiteten när kåldolmar (maträtt från Turkiet) kan vara det?

Jimmie Åkesson vill att svenska dagisbarns känsla för det fosterländska ska stärkas och att det ska sättas upp fler kungastatyer på torgen.
– När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut… det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige.

Som dagisfröken blir Åkesson riktigt skrämmande. Hur vill Sd stärka dagisbarnens fosterländska känsla? Vad i hela friden är en fosterländsk känsla? Och hur ska detta gå till utan att ta till Tredje rikets Jugend-fasoner?

Åkessons fascination för statyer är minst sagt underlig. Blir jag stolt som svensk av att se Karl X Gustav på Stortorget i Malmö, eller mår jag illa som skåning av att se samma staty? Och hur kan någon bli stolt som svensk över Karl XII? Mannen spenderade större delen av sitt liv utomlands och lyckades dessutom förlora stora arealer av landet, vilket gjorde att Sverige gick ifrån att vara en stormakt till att bli ett litet kungadöme i Europas utkant. Bravo!?

Hans reflektion över statyn i Kungsträdgården blir absurd. Hur skulle lille Jimmie känna någon som helst samhörighet med 1700-talets Karoliner? Har han ens gjort lumpen? Kan han historia? “Blod och svett för Sverige”? Det är ett mirakel att han råkar undvika att säga “Blut und Boden” istället, även om det antagligen är det han menar…

Sedan får Åkesson prata lite Zlatan också:

Jimmie Åkesson är fotbollsintresserad och fanns på läktaren i Portugal när Zlatan gjorde sitt mytomspunna klackmål mot Italien i EM 2004. Han jublade och kände lycka när bollen gick in, säger han.
Just då var Zlatan svensk för dig?
– Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte, det vet jag inte.

Legosoldat? Ungefär som krigarkungarnas arméer…

Just nu har Sd problem med att hitta en fristad i Sverige där de kan hålla sina partidagar. Till och med Danmark säger nej. Å ena sidan är det en härlig ironi att de svenskaste av svenska inte är välkomna någonstans i Sverige, och att de inte kan hålla sina främlingsfientliga tal ens i vårt annars så främlingfientliga grannland är mest bara kul. Å andra sidan är det precis det de vill - bli utmålade som martyrer - som små stackare som tvingas till marginalerna av det stora, hemska och mångkulturella Sverige.

Deras idioti borde exponeras av kloka personer som vågar ta debatten. Sverigedemokraterna bör bekämpas med argument som bestrider deras floskelfyllda retorik som hämtats ur 1800-talets nationalistiska rörelse och 1930-talets nazistiska propaganda. Jag är inte den personen som kan ta den debatten, och uppenbarligen är inte Mona Sahlin det heller. Och Fredrik Reinfeldt vågar vill inte. Kom igen nu! Vem ställer upp?

Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, Sd, Jimmie Åkesson, historia, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt

När jag berättar för släkt och vänner om det här tror de inte mig. Jag förstår dem. Men nu vill jag överbevisa dem.

Så här när juletid närmar sig kan man i Katalonien hitta massor med julkrubbor. Större och mindre utställningar av scenen som omgärdade Jesu födelse syns överallt på gator, torg och i kyrkor och katedraler. Det fullkomligt dräller av Josefar, Marior, Jesusbarn, herdar, vise män, änglar, får, åsnor och andra kreatur som hör hemma i dessa heliga displayer. Så är det i hela norra Medelhavsområdet, och i något mindre utsträckning på våra breddgrader, men i Katalonien finns det en markant avvikelse:

El Caganer.

På ren svenska: Bajsaren.

I de katalanska julkrubborna sitter det nästan alltid en pojke, iklädd en lokal katalansk folkdräkt, och bajsar. Ofta lite i skymundan, i ett hörn eller så, men ändå mitt i den heligaste av heliga avbildningar, sitter en liten kille med neddragna byxor och klämmer en rejäl stock.

Exakt varför El Caganer befinner sig strax bakom Guds nyfödde son är det ingen som vet. Vissa anser att det är en fruktbarhetssymbol genom att han gödslar marken, medan andra tycker att han finns med för att det är en rolig lek för barn att lista ut var Bajsaren finns. Man vet att han inte fanns med i julkrubborna före 1800-talet, men när, var, hur och varför bajspojken finns med senare är alltså okänt.

En möjlig teori går ut på att det är en utveckling av El Tió de Nadal, Julstocken, som också är en särskild katalansk tradition. Även om El Tió är besläktad med engelskans Yule Log, i sin tur ett fornnordiskt midvinterpåhitt, så är den katalanska stocken föga förvånande något mer inriktad på exkrementer.

Med början den 8:e december ställer man fram en stockliknande figur i katalanska hem som man sedan matar varje dag fram till Julafton. På Julafton sjunger man följande visa:

caga tió                                     bajsa, stock

caga turró                                  bajsa turrónes (en slags godsaker)

avellanes i mató                         hasselnötter och ost

si no cagues bé                          om du inte bajsar bra

et daré un cop de bastó               ger jag dig ett slag med pinnen

caga tió                                      bajsa, stock

Man börjar med att slå lite lätt på stocken med pinnen, men efter ett tag slår man hårdare och hårdare. Till slut "bajsar" stocken ut godsaker.

El Caganer kan vara en utveckling av detta, men jag tror inte att man någonsin har slagit små folkdräktsklädda pojkar för att få dem att bajsa godsaker. Den troligaste förklaringen är nog att det helt enkelt är ett skämt som har blivit tradition.

På senare tid har hela Caganer-kulten växt till att innefatta politiker och idrottsmän som också avbildas som små bajsande pojkar. Inte särskilt smickrande, kanske, men det är ju ändå jul och då kan man väl ta ett traditionellt skämt med en nypa salt. Jag vet dock inte om Ronaldinho eller Eto'o har dykt upp i en julkrubba utanför La Seu ännu.

Tror ni mig nu?

Eftersom det är den fjärde torsdagen i november idag så firas Thanksgiving i USA.

Familjen samlas kring en välgrillad kalkon, kanske med lite hjälp från Marge på Butterballs heta kalkonlinje, och på TV:n rullar Macys parad i New York. Det är inte alltid lätt att komma ihåg varför de säger "tack":

Tacka Squanto och hans Wampanoag - och glöm dem aldrig.

Trent Lott har blivit vald till Minority Whip - den föga smickrande titeln på personen som försöker ena Republikanerna i kongressen i de olika omröstningarna. Det finns en fruktansvärt komisk ironi i det. Mer fruktansvärd än komisk, egentligen…

På Strom Thurmonds 100-årsdag 2003 höll Trent Lott tal:

When Strom Thurmond ran for president, we voted for him. We’re proud of it. And if the rest of the country had followed our lead, we wouldn’t have had all these problems over the years, either.

Strom Thurmond, som satt i kongressen mellan 1954 och 2003, är en legend inom amerikansk politik på många sätt. Förutom att han hållit den längsta filibustern någonsin, 24 timmar och 18 minuter, så har han också tillhört flera partier. Han var demokratisk guvernör i South Carolina mellan 1947 och 1948. Han försökte bli president under partinamnet the Dixiecrat Party 1948. Därefter var han tillbaka hos Demokraterna fram till 1964 då han gick över till Republikanerna.

Det var Thurmonds kampanj 1948 som Lott refererade till under sitt födelsedagstal. Under den kampanjen gjorde Thurmond följande uttalande:

I wanna tell you, ladies and gentlemen, that there's not enough troops in the army to force the Southern people to break down segregation and admit the Negro [låter som Nigra eller Nigger] race into our theaters, into our swimming pools, into our homes, and into our churches. 

Det hör alltså till saken att Thurmond var en hängiven Jim Crow-anhängare och att den amerikanska södern, enligt honom, borde förblivit segregerad i tid och evighet. Hans rekordlånga filibuster iscensattes för att förhindra 1957 års Civil Rights Act, som skulle garantera de svartas rösträtt i sydstaterna. När Demokraterna 1964 lyckades få igenom en mer banbrytande Civil Rights Act, som förbjöd all diskriminering baserad på ras, hudfärg, kön, religion eller nationellt ursprung, protesterade Thurmond så till den milda grad att han lämnade partiet. Han gick över till Republikanerna, något som måste ha burit honom emot. Republikanerna var ju trots allt Abraham Lincolns parti. Och Lincoln, som vi alla vet, befriade ju slavarna med 1863 års Emancipation Proclamation.

Trent Lott hyllade alltså Strom Thurmond på hans 100-årsdag. Thurmond som gärna hade återgått till tiden före 1863 - en tid då det inte var helt ovanligt att vita plantageägare piskade sina svarta slavar. Jag undrar om Trent Lott ser ironin i sammanhanget mellan sin hyllning av den gamle dixiekraten och sin nya roll som Minority Whip.

Andra bloggar om: Trent Lott, Strom Thurmond

Ett av MSNBC:s mer sevärda program är The Countdown med Keith Olbermann. Han är för vänstern och intelligensen vad Bill O'Reilly är för högern och vansinnet - och inte så sällan går Olbermann rätt så hårt åt Mr. Falafel (ett av O'Reillys välförtjänta smeknamn).

Nu i veckan exponerade Olbermann O'Reilly för den lögnare han är.

O'Reilly har vid flera tillfällen liknat massakern i Haditha, Irak, med massakern i Malmédy i december 1944 då amerikanska soldater sköt ner obeväpnade tyska soldater som gett upp. Mr. Falafel menar att sånt händer, även i de mer försvarbara krigen. Ett problem, bara: det är inte sant.

Det som hände i Malmédy, Belgien, i december 1944 var att 84 obeväpnade amerikanska soldater sköts ner av tyska SS soldater.

Eftersom Falafel hellre är högljudd än fel, lär vi aldrig få höra någon ursäkt. Istället försökte han täcka över problemet genom att fullständigt missleda folk i transkriptionerna av veckans program.

Så när högerstollar vill ha en svensk motsvarighet till Fox News blir jag lite fundersam. Vem skulle kunna vara Sveriges motsvarighet till O'Reilly? 

Gymnasieskolan reformeras från och med hösten 2007 vare sig någon vill eller inte. Skolverket arbetar för högtryck, detta trots att de hela tiden saknar direktiv från politikerna att arbeta från. Politikerna verkar inte veta exakt vad de ska göra med reformen, men reformeras ska det och det är detta Skolverket sysslar med just nu - i blindo.

Att Skolverket arbetar utan mål märks när vi nu börjar få de första rännilarna av hur den framtida gymnasieskolan ska se ut.

Gymnasieeleverna ska i framtiden få ämnesbetyg. Idag har de kursbetyg. Ämnesbetyg är lite grann en återgång till de gamla ämnena - från tiden innan 90-talets reformer. Men man har samtidigt bestämt sig för att behålla kurserna. Detta skapar ganska unika problem.

Om vi tar ämnet Historia som exempel så kompliceras bilden ytterligare av att det även kommer att bli ett kärnämne.

Ämnet Historia kommer att bestå av fyra kurser:

Historia 1 - kärnämneskursen som alla gymnasieelever måste läsa.

Historia 2 - en knapp modifiering av gamla Historia A, finns som karaktärsämne på de flesta program, dock inte alla, bygger på Historia 1.

Historia 3 - gamla Historia B som finns som karaktärsämne eller inriktningsämne på vissa program, men långt ifrån alla, bygger på Historia 2.

Historia 4 - gamla Historia C finns som valbar kurs på vissa program, bygger på Historia 3.

Nu fungerar det så att eleverna får ett betyg på varje kurs de läser. Från och med 2007 ska eleverna ha ett betyg i varje ämne, oavsett hur många kurser de läser.

Eftersom Historia blir ett kärnämne får alla elever ett betyg i ämnet Historia. På de flesta program läser man också Historia 2. Det är en annan kurs, troligen med en annan lärare, men fortfarande bara ett betyg i ämnet Historia. En del kan välja Historia 3 också. Ny kurs, ny lärare, fortfarande ett betyg. Och så vidare.

Det största problemet med ämnesbetyg i en kursutformad skola är att det inte lockar till att fördjupa sig i ämnena. En elev med MVG i Historia efter att ha läst de två första kurserna, Historia 1 och Historia 2, vill troligen inte riskera att bara få ett VG i ämnet genom att läsa den tredje, svårare, kursen Historia 3.

Att Skolverket är helt ute och snurrar står klart efter att man fått se några overheads som publicerats på deras sajt. Här försöker de förklara:

Det är upp till oss lärare att tolka amöban bilden. Men den skapar onekligen fler frågor än den besvarar. Varför ser den ut som en amöba? Varför är Kunskapsproduktion större än Ämnets roll? Varför angränsar Innehåll till Tillämpningar, men inte med Kunskapsproduktion? Varför separerar Innehåll Tillämpningar och Ämnets roll?

Det blir kanske klarare med nästa bild:

Innebär detta att vi inte ska bedöma elevens kunskaper i Begrepp och teorier? Fortfarande är frågorna fler än svaren.

Ett par bilder försöker förklara hur bedömningsgrunderna förändras efter varje kurs:

Det kan vara svårt att se, men grunden för bedömning ökar på alla områden, utom, av någon anledning, på Innehåll. På Tillämpningar är storleken den samma, men gränsdragningarna är lite annorlunda.

Vad har vi lärt oss?

Att Skolverket tycker om att rita amöbor.
Att Skolverket tycker om att dela upp amöbor på ett godtyckligt sätt och sätta slumpmässiga etiketter på dem.
Att Skolverket har alldeles för mycket tid att göra overheads.
Att Skolverket ännu inte fått direktiv från politikerna att arbeta efter.
Att politikerna egentligen inte vet vad de vill göra med framtidens gymnasieskola, men också att de absolut inte vill kompromissa om det de inte vet de vill göra.

Tack för det, Skolverket.

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i Aftonbladet:

Tala klarspråk om ockupationen. Sverige ska kräva att USA lämnar Irak och protestera mot USA:s hot mot Iran och länder i Latinamerika. Nu krävs en svensk utrikespolitik som talar klarspråk om ockupationen och protesterar mot en världsordning där USA tar sig rätten att sätta sig över folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell lag.

Detta kommer från en kommunist som vägrar göra avbön. Visst, han vågar inte kalla sig kommunist längre, men han säger sig ha kvar värderingarna.

Dessa kommunistiska värderingar som under nästan ett århundrade satte sig över folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell lag.

Lars Ohly, och alla andra som någonsin kallat sig för kommunister, verkar inte förstå att historien fortfarande minns. Historien minns Förintelsen. Historien minns USA:s stöd till Saddam Hussein och Usama bin Laden under 80-talet. Historien minns också Lenin, Stalin, GULAG, KGB, Afghanistan, Ungern och Tjeckoslovakien. Minnet sträcker sig även till Kulturrevolutionen i Kina och Fidel Castros övergrepp på den kubanska befolkningen.

Så länge Ohly inte kan tala klarspråk om sitt och sitt partis förgångna kan inte han komma med några som helst krav på hur Sverige ska sköta sin utrikespolitik. Ohly må ha ett kort minne, men historien har det inte.

En dag i oktober 1966 hade parlamentsledamoten Chia Thye Poh fått nog. Den singaporeanska regeringen hade ännu en gång agerat odemokratiskt. Han och hans parti, Barisan Sosialis, bojkottade parlamentet. Han ledde också en grupp partianhängare till regeringskansliet och överlämnade ett papper där de krävde allmänna val, att alla politiska fångar skulle släppas, och att de odemokratiska lagarna skulle hävas. Den singaporeanska regeringen gjorde det enda rätta: De fängslade Poh, utan rättegång.

Mellan 1966 och 1989 satt Poh i fängelse innan han släpptes. Hans frigivning kom dock med två väldigt strikta villkor: Han fick inte engagera sig politiskt, och han fick inte lämna ön Sentosa - en ö som ligger 500 meter från Singapores sydkust.

Mellan 1989 och 1992 var Poh Sentosas ende faste invånare. Om han fortfarande hade haft husarrest där hade jag rekommenderat 4D Magix, en biograf som visar tredimensionella filmer där man lägger till vatten och vind. Eller varför inte Undervattensmuséet? Tycker man om golf, så finns det en av Singapores bästa 18-håls-banor på Sentosa. Ön är nämligen inget annat än en nöjespark. Importerad sand till konstgjorda stränder, ett utsiktstorn som sponsras av Carlsberg och en fejkad ruinstad. Och mellan 89 och 92 kunde man alltså gå och titta på Chia Thye Poh också. Av någon anledning går det inte att hitta honom på Sentosas officiella hemsida.

Poh fick lämna Sentosa 92 men hade fortsatt husarrest till 1998 då alla restriktioner på honom hävdes.

Sentosa är en trevlig dagsutflykt från Singapore, men utsikten från stränderna är inte särskilt inbjudande (klicka på bilden för förstoring) och attraktionerna är för få. 4D-biografen var dock värt inträdet. Att få titta på Poh hade nog inte varit det…

Jaha, då står julen inför dörren igen. Förra året skrev jag en längre post om att vi egentligen borde fira Jesu födelse i september eller oktober - och varför inte? Han är ju ändå bortglömd i december.

Istället jagar vi rundor efter de sista dyra julklapparna som ingen vill ha och som man inte ens vill köpa för sina surt förvärvade slantar. På Julafton kommer många pappor huttrande att stå utklädda på verandan och undra hur i helvete de kunde luras till att agera jultomte i år också. Otacksamma ungjävlar kommer hellre att leka med en pappkartong än med den senaste monstrositeten från Puttinuttiga Rosa Prinsesslott eller Massivt Stora Leksaksvapen AB. Till råga på allt måste man tacka för något man inte tycker om.

Det är dags att ta itu med tomten och ofoget med klappar:

Vår jovialiske jultomte har, i likhet med kåldolmen, sitt ursprung i Turkiet där Sankt Nikolaus föddes ca 280 e.vtb nära Myra. S:t Nikolaus blev munk och gjorde sig känd för att ge bort alla sina prylar till barn och fattiga. Han blev senare biskop i Myra och dog stillsamt den 6 december 347. Sexhundra år senare helgonförklaras han och hans grav i Myra blir vallfärdsort som kom att bringa in stora pengar till patriarkatet i Konstantinopel.

Detta såg inte påven i Rom på med blida ögon - pengar är trots allt pengar. 1087 gjorde utsända från Rom en räd mot Nikolaus grav och de lyckades få med sig alla hans kvarlevor - utom käkbenet och ett av hans strålben. Påven gravsatte majoriteten av Nikolaus kvarlevor i Bari och kunde på så sätt få lite avkastning på dem. Patriarken i Konstantinopel kunde också göra sig en liten vinst, eftersom de fortfarande hade två benbitar kvar.

Under Medeltiden firades Nikolausdagen, den 6 december - dagen för hans död, genom att någon klädde ut sig till honom - full biskopsmundering - och delade ut godis och presenter till snälla barn. Nikolaus hade alltid en följeslagare - med horn i pannan och iklädd päls och med riset i högsta hugg - tänkt att dela ut rapp till de mindre snälla barnen. I biskop Nikolaus kan man se begynnelsen av jultomten, medan man i hans följeslagare kan se en del av förarbetet till julbocken. Följeslagaren gick under namnet Svarte Petter.

Några hundra år senare, när Reformationen gjort sin verkan, blev det omodernt att dyrka helgon. Men S:t Nikolaus behöll ett gott rykte, särskilt i Holland där han var känd som Sinter Klaas. Det var härifrån han på sent 1700-tal exporterades till USA och fick namnet Santa Claus.

1822 skrev författaren Clement Clarke Moore en dikt vid namn An Account on a visit from St. Nicholas, som beskrev en stor och glad gammal älva som kunde ta sig ner genom skorstenar och som hade åtta namngivna renar som drog hans släde - dock ingen vid namn Rudolf.

1881 ritade den politiske skämttecknaren Thomas Nast (som jag skrivit om tidigare) en rad bilder för Harper’s Magazine som beskrev Santa Claus som en glad, tjock typ med röda kläder med vita pälsmuffar och en stor säck med leksaker på ryggen. Han gav också tomten ett hem: Nordpolen - och en fru: Mrs. Claus.

1939 satt Robert L. May och försökte komma på en juldikt för att öka kundtillströmningen till sitt varuhus. Han skrev slutligen en dikt som baserades på Moores, men han lade till en ren som var lite utstött på grund av sin röda näsa - Rudolf.

Myten om att Coca Cola skulle ha uppfunnit Santa Claus, med röda kläder och allt, är helt falsk. På 30-talet ritade Haddon Sundblom en serie reklamskyltar med en cola-drickande jultomte, men som vi sett drog han sin inspiration från Moore och Nast, snarare än från flaskornas etiketter. Däremot kan man antagligen fastställa att bilden av Santa Claus cementerades och blev allmänt vedertagen i och med reklamkampanjen.

Den svenska jultomten av idag är en hybrid av den amerikanska Santa Claus, gårdstomten (som har fornnordiskt ursprung) och julbocken. Gårdstomten var inte mer förknippad med julen än att man varje julafton satte ut gröt till honom som tack för allt som han hade stått till tjänst med under året. Julbocken har också ett fornnordiskt ursprung - det var två bockar som drog Tors vagn - och fram till 1800-talet klädde ungdomar ut sig till bockar vid juletid och sjöng visor och framförde skådespel. I slutet på 1800-talet började julbockarna dela ut julklappar till barnen. Att julbocken skulle gå från att dra vagnar till att dela ut julklappar beror nog på en viss inblandning av både S:t Nicolaus och hans följeslagare Svarte Petter.

Ordet julklapp har sitt ursprung i att man förr vid juletid klappade på varandras dörrar och kastade in skämtgåvor (vedträn eller halmfigurer, exempelvis) med fästade verser på. Sedan sprang man därifrån i ett försök i att inte bli igenkänd. Blev man fasttagen blev man bjuden på mat och dricka, något som kunde bli pinsamt om man hade skrivit ett elakt julrim på julklappen.

Numera sysslar Handelns utredningsinstitut med att utse årets julklapp, en "tradition" som började 1988 med den oöverträffade succén - bakmaskinen. Andra "storsäljare" är woken (1990), det elektroniska husdjuret (1997) och mössan (2003). I år är det pokersetet. Man kan undra om man jobbar heltid på Handelns utredningsinstitut.

Det var några saker att tänka på när man springer benen av sig för att få tag på den där speciella julklappen. Julen handlar kanske inte om att handla så mycket som möjligt. Julen handlar kanske mer om att umgås med familj och vänner, att äta och dricka gott, eller att på annat sätt pigga upp sig under den kallaste och mörkaste delen av året.

God Jul! 

Demokraterna i den amerikanska senaten visar just nu mer cojones än de vågat göra på mycket länge. Förutom att de fått Republikanerna på defensiven när det gäller underrättelserna som ledde till kriget i Irak, så höjer de rösterna om Bushs nominering av Samuel Alito till Högsta domstolen.

1985, när Alito arbetade inom Reagans administration, skrev han ett brev där han förklarade sin starka konservativa ställning i frågor som abort, positiv särbehandling och delstaternas rättigheter. Brevets innehåll har fått USA:s liberala grupper att gå samman och försöka skjuta Alito i sank med hjälp av reklamspottar. Onekligen kommer spottarna att innehålla vissa överdrifter.

Som svar på den liberala attacken mot Alito släpper den konservativa gruppen Committee for Justice ett antal reklamspottar som attackerar de liberala grupperna. Skrämseltaktiken, som de alltså inte är ensamma om, går ut på att måla upp ett liberalt USA som innehåller gifta bögar och flator, där den amerikanska flaggan används för att tända brasor, och där Pledge of Allegiance inte innhåller orden under God.

Löftet att vara lojal till den amerikanska flaggan har en intressant historia:

The Pledge of allegiance skrevs 1892 av pastorn Francis Bellamy. Han skrev eden för en tidning vid namn Youth’s Companion som en del i en reklamkampanj. Som av en lycklig slump sålde nämligen ägarna till Youth’s Companion också amerikanska flaggor till landets skolor. Bellamys reklamslogan lät så här:

I pledge allegiance to my Flag and to the Republic for which it stands: one Nation indivisible, with Liberty and Justice for all.

1923 ändrades eden till:

I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands: one Nation indivisible, with Liberty and Justice for all.

Man specificerade alltså vilken flagga man svor sin ed för. Detta för att de många invandrarna inte skulle bli konfunderade.

1954 blev det viktigt att skilja det goda och moraliska USA från det onda och gudlösa imperiet Sovjetunionen. På inrådan från gruppen the Roman Catholic Knights of Columbus, ett namn som låter som en underavdelning till KKK, ändrades eden igen:

I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands: one Nation under God, indivisible, with Liberty and Justice for all.

Således var eden nu komplett med Gud och allt. Så från att ursprungligen ha varit en reklamslogan för att kränga flaggor, har den nu blivit en amerikansk institution som absolut inte får ändras. Att orden under God tillkom för att skilja det fria och religiösa USA från det kommunistiska och ateistiska Sovjetunionen, har en ironisk twist: Francis Bellamy var socialist.

Så när de konservativa kämpar för att få behålla orden under God i Pledge of Allegiance vill de alltså behålla en reklamslogan som ändrades för att visa moralisk stake gentemot ett land som inte längre existerar - en reklamslogan som dessutom skrevs för att sälja färgade tygstycken - av en commie. Ibland undrar jag om de vet det.