I januari i år fick min kära hustru ett papper i handen av en person som arbetade på Kulturkompaniet. Pappret visade att en man som arbetade som barn- och ungdomsproducent vid Konserthuset i Malmö vid tre tillfällen blivit dömd för sexuellt ofredande av unga flickor (den yngsta 14 år gammal). Rykten hade länge cirkulerat om producentens sexuella preferenser, men vi satt plötsligt inne med bevis. Underligt att ingen kände till detta, eller att, om de gjorde det, ingen agerade. En sak var dock säker: Hålla käften kunde vi inte.
Vi lämnade vidare en kopia av det offentliga dokumentet till en person som jobbade på Konserthuset. Några dagar senare blåste det upp till storm.
Artikel i Sydsvenskan och Expressen, reportage på P4, TV4:s text-tv; alla berättade samma historia: Konserthusets ledning hade låtit en person, dömd för sexuellt ofredande av unga flickor, arbeta som deras barn- och ungdomsproducent, med full vetskap om tidigare domar. Han hade tidigare arbetat som lärare i mellansverige och blivit av med jobbet (uppsagd, avskedad, eller slutat själv) på grund av domarna. Ledningen höll allt för sig själva. De tyckte inte att det fanns någon anledning att berätta det för facket eller andra parter som skulle kunna tänkas bli upprörda av detta.
Konserthusets vd, Lennart Stenkvist, berättade för Sydsvenskan (den 7:e februari) att:
Vi fick veta när vi tog referenser. Jag konfronterade honom och då berättade han sanningen. Men det rådde ingen tvekan om att han var mest kompetent.
Han fortsatte med att försvara anställningen genom att hävda att ärendet var ”passé.” Vi undrade mycket vilken ”sanningen” var som producenten berättade om för Konserthusets ledning. Det enda vi kunde komma fram till var att han på något sätt hade lyckats vrida skulden till tjejerna, eller på något annat sätt bagatelliserat det som hänt.
I en artikel dagen efter berättade Sydsvenskan om att facket inte informerades om producentens domar, trots att de satt med i rekryteringsgruppen som skulle besluta om hans anställning. Det luktade mörkläggning på hög nivå så fortfarande såg jag ingen möjlighet att hålla klaffen, så jag skrev följande insändare till Sydsvenskan:
Det är många saker som är stötande när det gäller MSO:s anställande av en barn- och ungdomsproducent som tidigare dömts för ofredande av tonårsflickor. Den anställdes upprepade brott är naturligtvis avskyvärda och även om man kan anse att de är passé, borde en sådan person inte få arbeta med barn och ungdomar. Och även om hans agerande är klandervärt så borde MSO:s vd, Lennart Stenkvist, och hela ledningen skämmas ögonen ur sig.
Att en ledning för en stor kulturinstitution med gott samvete kan anse att en dömd sexualbrottsling är bäst lämpad för deras barn- och ungdomsverksamhet är bortom fattningsförmåga. Anser de att hans domar är extra meriterande, eller avfärdas de bara som en bock i kanten i en annars felfri meritförteckning?
MSO:s avskrivande av sitt kollektiva agerande, som att ärendet inte anses vara så känsligt, eller att konsertverksamheten inte bör bli lidande, måste vara ett bevis på ledningens totala brist på respekt för människor, särskilt unga flickor. Hade personen i fråga dömts för att ha ofredat tonårspojkar hade han säkerligen inte fått jobbet.
När personen i fråga berättade ”sanningen” om sina brott godtogs svaren. Vad kan personen ha sagt för att ledningen ska kunna acceptera svaret? På något sätt måste den anställde fått det att se ut som att det varit flickornas fel, och ledningen för MSO har svalt det med hull och hår. Någon annan förklaring verkar otänkbar.
MSO:s verksamhet borde ta skada av detta. Ledningen borde framför allt ställas till svars för att de i sin blåögdhet anställt en man som de inte skulle våga anförtro sina egna tonårsdöttrar eller söner till. Och Lennart Stenkvist: avgå genast och sluta försvara avskyvärda handlingar.
Jag skickade in den via mail och ett par dagar gick utan att den publicerades, och jag var smått förbannad för jag tyckte att åsikterna behövde vädras och tidningen hade slutat skriva om det.
Plötsligt började den dömde producenten ringa till Kulturkompaniets chef och krävde att få tag på min frus telefonnummer. På något sätt hade hennes namn nått producentens öron, om att det var hon som hade lämnat pappren vidare till Konserthuset. Ett omedelbart problem uppstod: Om min insändare publicerades, under mitt riktiga namn, så skulle det inte vara svårt att lägga ihop ett och ett. Vårt gemensamma efternamn har en inte alltför vanlig stavning. Det finns bara två personer i Sverige med min frus namn, den ena är min fru, den andra är min farmor.
Jag kastade mig på telefon och försökte få tag på någon på Sydsvenskan som hade hand om insändarna för att antingen stoppa insändaren, eller ännu hellre, ändra mitt namn. Klockan var sex på kvällen och personen som hade hand om insändarna hade gått hem för dagen. Jag fick dock prata med en nattredaktör som berättade att insändaren inte skulle vara med i morgondagens (fredagen den 11:e februari) tidning. Däremot hade de låtit Konserthusets vd fått läsa min insändare och besvara den. Det stod klart att den skulle publiceras under helgen. Det var också tydligt att Konserthusets ledning visste vad jag hette. Nätet snärjdes åt.
På fredagen pratade jag med personen som hade hand om insändarna och fick förklarat för mig att visst, jag kunde stoppa insändaren, men jag kunde inte publicera den anonymt. Ett personligt påhopp måste man kunna stå för med sitt riktiga namn. Självklart, ansåg jag, men inte om det direkt eller indirekt drabbar min fru. Så antingen skulle mina åsikter, som jag tror delas av många, inte vädras, eller så skulle producenten förstå att vi tillsammans agerat tipsare. Jag bad om att få ringa tillbaka och fick en halvtimmes möjlighet till överläggningar.
Efter ett gemensamt beslut så lät vi insändaren publiceras under mitt riktiga namn. Uppriktigt sagt var vi väldigt nyfikna på vad Konserthusets vd skulle svara på det jag skrivit. Jag ringde tillbaka till Sydsvenskan och gav dem grönt ljus.
När tidningen damp ner på hallmattan klockan tio i fem på morgonen vaknade vi båda med ett ryck. Direkt läste vi vd:ns svar, som i princip försvarade allas beslut. Ledningen hade gjort rätt i att anställa mannen, eftersom han var mest kvalificerad. Ledningen hade också gjort rätt i att hålla tyst om domarna mot mannen, eftersom de ansåg att de var överspelade. Om man avtjänat sitt straff så har man sonat sina brott. I samma tidning, i en orelaterad artikel, skrev etikprofessorn Ann Heberlein om dagens häxjakter på pedofiler och att man inte får slänga sig med begreppet hur som helst.
Tvivlet satte in. Hade vi gjort rätt? Hade vi hängt ut en man som sonat sina brott? Hade vi rivit upp gamla sår som bäst hade läkt i fred? Hade vi åsamkat större skada än om vi hade hållt käften? Hade vi startat en häxjakt? Frågorna blev fler än svaren.
Vi gick igenom materialet igen. Vi tittade på domarna igen, som egentligen var strafföreläggande, det vill säga: brotten betraktades som ringa och gick aldrig till rättegång. De byggde på erkännanden. Sexuellt ofredande av en 14-årig flicka under ett års tid. Han hade tafsat på henne över hela hennes kropp. Sexuellt ofredande. En annan, lite äldre, flicka hade han tagit på brösten. En tredje likaså. Ofredande.
Enligt Brottsbalken, kapitel 6, så räknas sexuellt ofredande som icke-beröring; blottande eller smygtittande, exempelvis. Beröring är egentligen sexuella övergrepp, vilket producenten alltså gjort sig skyldig till. Brotten var felrubricerade, av vilket man kan härleda att domarna kanske varit för milda. Han kanske skulle blivit bestraffad hårdare än bara dagsböter. Brotten var inte ringa.
Vi tittade på Sydsvenskans artiklar igen. Ledningen för Konserthuset försökte skydda sina egna ryggar. De hade minsann inte begått några misstag. Till och med beslutet att utlämna fakta för facket, som också var med om beslutet att anställa mannen, försvarades. Konserthusets vd drog sig inte heller för att ljuga i svaret på min insändare:
Producentens uppgifter är att planera, organisera och genomföra konserter för barn- och ungdom. Uppgiften är att pedagogiskt gestalta program för dessa publikgrupper. […] Konserthusledningen har således inte utsatt några barn eller ungdomar för någon som helst risk att träffa den aktuelle medarbetaren.
I Konserthusets program för säsongen 2004-2005 så står producenten med. Dels står han som berättare på en uppsättning av Fantomen på Konserthuset. Dels står han som programvärd för luciafirandet. Hur kan man vara med som berättare utan att ha kontakt med uppsättningens barnskådespelare (en ung flicka)? Hur kan man vara programvärd för ett luciatåg utan att träffa barnen i tåget? Bevisen för att ledningen ljög för oss var överväldigande.
I fallet med Fantomen på Konserthuset så var både Kulturkompaniet och barnskådespelarens föräldrar informerade om domarna mot producenten. Enligt en överenskommelse dem emellan så skulle antingen en förälder vara med under varje repetition, eller så skulle Kulturkompaniet skicka en representant som skulle kunna hålla vakt. Allt på grund av att producenten varit dömd för sexuellt ofredande.
Lägg också märke till hur Konserthusets vd oroar sig för följderna av avslöjandena. I både artiklarna och insändarsvaret uttrycker han sin oro för hur Konserthusets verksamhet kommer att skadas. Ingenting om den mänskliga aspekten. Ett enda återfall för producenten hade varit ett för mycket.
Det var alltså många som höll klaffen, trots att oron var stor. På Kulturkompaniet hade de som visste om hur det låg till belagts med munkavle. Ingen fick tala med media. Ytterligare mörkläggning, alltså.
Tvivlen var som bortblåsta. Vi hade gjort rätt som vidarebefordrat pappren till Konserthuset.
Det som var mest stötande var att alla höll tyst. Inte ens efter det att nyheten kommit ut vågade folk prata öppet om det. Ingen verkade upprörd över det. Eller om de var upprörda så var de inte så förbannade att de vågade gå vidare med det.
Måndagen den 14:e februari skrev jag ett mail till reportern som hade skrivit de två artiklarna i Sydsvenskan:
Jag blev upprörd över hela affären med producenten på Konserthuset, något som kunde läsas i min insändare i lördags. Stenkvists svar på min insändare gjorde mig inte mindre upprörd. Men jag har tröttnat på att mötas av en mur av tystnad bland de personer som vetat om hur det har legat till. De håller varandra om ryggen och det är omöjligt att slå in en kil bland dem. Jag kommer inte att skriva fler insändare om saken, eftersom jag inte vill utsättas för fler av deras lögner.
Jag skriver detta som en sista chans att få fram sanningen, som jag känner ännu inte nått allmänheten. I Stenkvists svar skriver han att producenten inte arbetat i närheten av barn och ungdomar. Detta är fel. I Konserthusets program för säsongen (2004-2005) står han med som programvärd för luciafirandet, något som är svårt att genomföra utan att vara med på repetitionerna. Han står också med som berättare i uppsättningen av Fantomen på Konserthuset, och där har han helt säkert varit med vid repetitionerna. Hans namn ströks från annonserna efter det att nyheten kom ut, men inte förrän då. Ytterligare ett exempel är uppsättningen med elever från Djupadalsskolans musikinriktning, där producenten visst arbetat i närheten av barn. Stenkvist ljög om allt detta och det borde exponeras, men jag tänker inte vara den som synar honom.
Stenkvist skrev dessutom att man inte kan döma någon till yrkesförbud inom det yrke som personen är kompetent för. Vad jag förstår så arbetade egentligen producenten som lärare innan han kom till Konserthuset. Jag tror inte han någonsin kommer att få ett jobb som lärare igen. Dömda pedofiler och personer som begått sexuella ofredanden mot barn och ungdomar får inte arbeta som lärare, oavsett om straffet är avtjänat eller inte, vilket måste anses som yrkesförbud.
Jag kommer inte att tillföra mer till debatten och jag vill INTE ha mitt namn i tidningen mer, gällande detta. Jag vill inte vara skyldig till en häxjakt, något alla verkar tycka att detta är. Min personliga åsikt är att producenten med all rätt bör få leva i frid efter avtjänat straff, men han borde inte få arbeta med barn och ungdomar. Personer som anser att jag har fel i detta, försöker utmåla mig som jury, domare och bödel. Jag står fortfarande för åsikterna jag uttryckte i insändaren, men om ingen annan hjälper till att syna deras lögner, varför ska jag?
Jag har redan förlorat sömn över detta, men inte längre, efter detta mailet är jag färdig. Någon annan får ta vid och om det inte sker får det väl vara tyst. Jag tänker emellertid se till att jag inte skickar mina egna barn till vem som helst. Efter att ha sett hur det egentligen fungerar så tänker jag vara extra vaksam.
Reportern svarade på mitt mail:
Tack för ditt engagemang både i form av insändare och mail. Vi är inte färdiga med den här frågan ännu. Jag kommer givetvis att följa upp vad som har hänt med barnproducenten och i samband med det är all information av värde. I synnerhet uppgifterna om producentens samarbete med barn och unga.
Jag kommer att ta henne på orden och följa hennes uppföljningar noga.
Onsdagen den 16:e februari publicerades två insändare. Den ena höll med Konserthusets ledning och gick i polemik mot min insändare. Börje Lindblom hette han som skrev den, och han har varit verksam professor på utbildningsområdet sedan 60-talet (han är 81 år gammal). Han försvarade producentens agerande genom att kalla det för ”en dumhet”.
Jag är ledsen, Börje, men det är inte ”en dumhet” om man tafsar på en 14-årig flicka under ett års tid, det är sexuella övergrepp. Nu får Börje kanske förlåtas, eftersom han troligen inte sitter på fakta i fallet, men frågan är då: Borde han uttala sig i fallet utan att ha fakta på bordet? Den andra insändaren skrevs av Leif Larsson, som jag skulle tro inte är en professor (han använde ingen titel efter insändaren), men han höll i alla fall i stora drag med om vad jag hade skrivit.
För oss handlade det om en sak: att skydda barnen. Det kanske låter högtravande, men till syvende och sist agerade vi endast av den anledningen. Vi anser dock att om man dömts för sexuella brott och avtjänat sitt straff så bör det hela var utagerat, eller ”passé” om man vill. Men, och detta är viktigt, om man blivit dömd för sexuellt ofredande av minderårig bör man inte få arbeta med minderåriga. Punkt. Det gäller lärare och bör också gälla barn- och ungdomsproducenter vid Konserthuset.
I rädsla för att bli indragna djupare i härvan så kommer vi att tystna i den här debatten. Vi har helt enkelt tappat sugen. Vi har gjort det vi anser vara rätt och vi vill inte förlora en natts sömn till över något som egentligen borde uppröra en hel stad. Vi har beslutat oss för att vi är färdiga med detta. Inga fler insändare. Inget mera snack. Ingen mera oro. Vi ska hålla käften som alla andra. Människors tystnad kan vara förödande för viljan att kämpa och nu ansluter vi oss också till tystnaden. I alla fall om detta.
Sedan insändarna den 16:e februari har ingenting skrivits i fallet. Tystnaden råder.
/Fred