Freon Blogg

Mäta resultat – sätta betyg.

Det är en skillnad mellan de två sakerna. I måndagens DN Debatt verkar Haninge kommun blanda ihop dem:

Vi har i Haninge fått flera intressanta erfarenheter av att genomföra kunskapskontroller för barn och elever i yngre åldrar. Dessa erfarenheter visar att proven tydliggör uppdraget för lärarna. De påverkar hur lärarna lägger upp sin undervisning. De påverkar vad lärarna undervisar om. De påverkar hur lärarna samarbetar med varandra. De ger motiv för utveckling och förändring. Det är på detta sätt som prov och betyg kan leda till att eleverna lär sig mer.

Det är en sak för skolan att mäta kunskapsnivån med hjälp av prov eller kontroller. Det är en helt annan att sätta betyg, som är en myndighetsutövning som kan få rättsverkningar för eleven vad gäller framtida utbildning och arbete.

Jag förringar inte på något sätt de fantastiska resultat som Haninge kommun har uppnått genom sina kunskapskontroller, men det är inte betygssättning de sysslar med. I debattartikeln framgår också att de inte alls har “betygsliknande tester” (vad nu det är för något…), utan de testar kunskapsnivåerna på eleverna och sätter in resurser där det behövs. Vem skulle få för sig att ifrågasätta något sådant?

Det är viktigt, både i den allmänna skoldebatten och i den specifika betygsdebatten, att man inte blandar ihop kunskapsmätning med betygssättning. Det är när en lågstadieelevs kunskapsnivå bedöms som icke godkänd som stridigheterna sätter in. Haninge kommun vill presentera sin del av verkligheten, men på DN Debatt blir det till ett avbränt vådaskott.

Huka er i skolbänkarna!

Andra bloggar om: resultat, betyg, Haninge kommun, skola, kunskapskontroll, betygssättning, elever, skoldebatt, betygsdebatt

Sverige har allt att vinna på att skolan utformas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav, hårda tag och sanktioner leder till skolutveckling, lärande och fördjupade kunskaper.

Hans-Åke Scherp, docent i Pedagogik, i söndagens SvD

Äntligen någon som vet vad han pratar om och som vågar spela ut det vetenskapliga kortet mot Jan Björklunds populistiska skolpolitik. Nu börjar skoldebatten likna något.

Se FredrikBloggen för en mer utförlig analys.

Andra bloggar om: skola, skolutveckling, Hans-Åke Scherp, Jan Björklund, skolpolitik, skoldebatt

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin flyger till Antarktis i påsk.

Är det där Blåkulla ligger?

De fula gubbarna på Sydsvenskans ledarredaktion tycker tydligen fortfarande att det är ok att kalla en kvinna för häxa när man inte hyser samma åsikter. Det har nästan gått två veckor sedan Internationella kvinnodagen och Sydsvenskan framlägger överväldigande bevis på att de andra 365 dagarna, detta skottår 2008, klart och tydligt tillhör männen. Fy fan.

Citatet finns klokt nog inte på nätet, men väl i Skärtorsdagens A-del, sidan 5.

Andra bloggar om: Sydsvenskan, häxa

Vanligtvis är jag ganska blygsam, men det är alltid trevligt när bloggen uppmärksammas på ett eller annat sätt.

Tillsammans med en massa andra bloggar som jag själv följer hamnade jag i Lärarnas riksförbunds tidning: Skolvärlden.

Och tydligen har bloggen uppmärksammats i nyhetsmagasinet Fokus i samband med skriverier om dokumentärserien Klass 9A.

Kul, tycker jag. Kanske kommer alla kvällarna, då jag hellre suttit och skrivit om jobbet än sysslat med någon annan hobby, att göra någon nytta till slut. Fan, nu sitter jag här igen…

Ibland vill man bara skrika åt alla tokstollar som kommenterar artiklarna på SvD:s och Sydsvenskans hemsidor – nu senast med anledning av att man som föräldraledig lärare har möjlighet att återgå i tjänst under sin ferietid. Man inser dock att tokstollarna kanske vill skrika tillbaka så därför försöker man hålla en sansad ton. Varför inte försöka “utbilda” tokstollarna?

Lärare har en årlig arbetstid som är fördelad på 194 dagar. På de 194 dagarna ska de utföra ett arbete som “vanliga” arbetstagare tar 220 dagar på sig att utföra. Dessa 194 dagar är utplacerade så att de infaller på terminerna – vilket är praktiskt eftersom arbetet som lärare underlättas om eleverna är på plats ungefär samtidigt. För att det inte ska bli orättvist så arbetar lärare 45,5 timmar i veckan, vilket kompenserar för de 26 arbetsdagarna som skiljer lärare från “vanliga” arbetstagare.

Lösningen innebär att lärare inte kan ta semester – de går på ferie istället. Medan de “vanliga” arbetstagarna får ta ledigt på nästan vilka av de 220 dagarna som helst, får lärare inte ta ledigt på de 194 dagarna – de måste vara lediga på jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och höstlov. Om man vill vara ledig på någon av de 194 dagarna måste man ta ut tjänstledighet – med löneavdrag som följd. Det som på pappret ser ut som mer ledighet är egentligen lika mycket ledighet, fast med mindre flexibilitet.

Arbetsgivarna (oftast kommunala skolledare) får inte lov att lägga ut arbetsuppgifter på lärarnas ferietid, lika lite som “vanliga” arbetsgivare får lov att lägga arbetsuppgifter på “vanliga” arbetstagares semester. Alla har rätt till ledighet, även lärare.

När det gäller lärares möjlighet att förlänga föräldraledigheten genom att gå i tjänst på ferien så är det inget som är olagligt eller bryter mot några avtal. Finns det någon “vanlig” arbetstagare som tar ut föräldraledighet under sin semester?

Skulle inte tro det.

För övrigt är jag väldigt besviken på både Sydsvenskan och Svenska Dagbladet för att de satt “jobbar” inom citationstecken i sina rubriker. Man skulle kunna tro att de snott rubrikerna – ja, hela artiklarna egentligen – från en artikel i DN för drygt tre år sedan. Men journalisterna jobbar kanske inte, de “jobbar” kanske bara…

Andra bloggar om: arbetstid, lärare, semester, ferie, föräldraledighet

Jag har precis sett det första avsnittet av SVT:s nya dokumentärserie, Klass 9A. Det hade smygpremiär på Doc Lounge, en klubb på Inkonst i Malmö, och flera av de medverkande var där – producenter, skolledare, elever, lärare.

Jag är kluven.

Den största behållningen med Klass 9A är skolungdomarna. Det verkar vara en fantastisk klass med flera blivande stjärnor. I första avsnittet sticker Ala ut, som en idrottsskygg elev som behärskar fler skånska dialekter än Sten Broman. Ett klassrum med hans sinne för humor hade varit en fröjd att arbeta i.

På grund av eleverna fungerar serien bra. Man får en varm inblick i skolans värld, från elevernas perspektiv. Det som gör mig kluven är lärarna.

Lärarna som handplockats för att lyfta klassens resultat från ganska ok till mycket ok är alla prisbelönta och har visat sig vara engagerade pedagoger som känner lärarens kall. Jag har inget emot dem, även om jag tycker att Stavros, matteläraren, fjäskar lite väl mycket för eleverna. De är alla goda förebilder för oss andra lärare.

Serien ger dock en falsk bild av läraryrket.

“Stjärnlärarna” som kallats in för att förbättra resultaten i klass 9A är 8 stycken. De har fått en klass på 20 elever att ta hand om. De har inte haft hand om några andra klasser på skolan. De har inte varit med på ämneskonferenser, arbetslagskonferenser, skolkonferenser, och bara en av dem har haft utvecklingssamtal med elever och föräldrar. De har med andra ord plockat russinen ur kakan.

Det är inte svårt att vara pigg, engagerad och trollbindande om man bara har en enda klass under några lektioner i veckan. Det är lätt att se alla eleverna om man i ett arbetslag på 8 lärare har hand om 20 elever. Men det är inte så vardagen för verklighetens lärare ser ut. Jag bara hoppas att TV-publiken förstår det.

Skolpolitiskt sett finns det också en hel del att säga om serien, men det får jag nog återkomma till.

Jag kommer definitivt att följa Klass 9A, men inte för lärarnas skull, inte för skolpolitikens skull, utan för elevernas. Det är samma anledning som jag gav för att bli lärare från första början. Inte illa, med andra ord.

Imorgon, tisdag, sänds det första avsnittet på SVT. Därefter kommer det att kunna hittas här.

Uppdaterat 080212: Sydsvenskans Heidi Avellan skriver om att det är lärarnas fel här. Sydsvenskan har också ett reportage från premiären här.

Uppdaterat 080213: Sydsvenskans Patrik Svensson har sunda åsikter i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: Klass 9A, skola, lärare, elever

Landets fjärde största morgontidning, Sydsvenskan, fortsätter sin artikelserie om skolan i Staffanstorp. Den tredje delen heter “Så kan en fis få tyst på Beethoven” och handlar om ordning och reda. (Om de andra delarna här.) Jag undrar om Jan Björklund läser den. Jag tror det knappt, för innehållet i artikeln visar på skolministerns ihåliga ordningsbegrepp.

Lärarna i artikeln anser inte att kepsar, mobiltelefoner och mp3-spelare är ett problem i klassrummen. En av lärarna säger att “det kanske är en generationsfråga. Men jag kan inte riktigt se problemet med mössorna.” En annan säger: “Mobiltelefoner. Det är en sådan där symbolgrej för politiker. Men egentligen är de inget stort bekymmer i dagens skola.” Om mp3-spelare säger en tredje lärare att “det är okej att de lyssnar medan de räknar. Vissa koncentrerar sig bättre då.” Och ändå används de sakerna flitigt i skoldebatten för att visa vilken oreda som råder i den svenska skolan.

Inte helt oväntat har skolledningen på skolan en avvikande åsikt. Så här uttrycker sig en av rektorerna:

En del lärare klarar att prata lite om fotboll under lektionen, och hämta tillbaka respekten igen och gå tillbaka till SO:n eller vad det nu var. Andra lärare klarar inte det. Och då är det bättre att ingen lärare pratar fotboll eller tillåter mössor på.

Kan någon stava till inkommensurabilitet?

Jag kan förstå att skolan måste ha gemensamma regler, men varför ska de vara väsensskilda från reglerna som gäller i samhället i stort? Varför måste kepsdiskussioner inleda varje läsår/termin/lektion när de inte på något sätt hämmar inlärningen? Varför kan man inte utnyttja mobiltelefonerna istället för att stänga dem? Varför får inte mp3-spelare användas, när de bevisligen stödjer vissa elevers inlärning? Eller måste alla elever vara likadana? Och har skolan i Staffanstorp verkligen en regel som begränsar fotbollssnacket i klassrummet?

I klassrummen råder lugn och ro, trots alla skräckscenarior, mycket tack vare att skolan infört ett “klasstak” på max 20 elever per klass. För mig låter det som en dröm. Tänk vilken elevkontakt man hade haft. Ingen elev hade varit osynlig. Men det är dyrt och långsiktigt och då är det ingen lösning för fyraårstänkande politiker som håller hårt i plånboken. Det man är ute efter är snabba och billiga lösningar som kan vara allmängiltiga och som kan ge omedelbar verkan. Och då passar kepsförbud, mobilförbud och mp3-spelarförbud bra, gärna tillsammans med ordningsbetyg. Billigt och publikfriande.

I korridorerna, å andra sidan, råder kaos, enligt artikeln – hårda ord och brottningslekar som lätt spårar ur – och det är här det blir intressant. Självklart ska det råda lugn och ro även i korridorerna, men vilket ansvar ligger på lärarna? Ligger det i lärarnas uppdrag att agera vakter och poliser? En lärare berättar: “Man ska orka också. Vissa dagar undviker man de hörn där det brukar bli bråk. Det borde inte vara så, men det händer.” En aspekt är arbetstiden. Om man på en arbetsdag ska gå rastvakt, äta pedagogisk lunch (vara lunchvakt), hålla i en hel dags lektioner, planera, rätta och delta i konferenser – när har man paus?

Så där. Några frågor att tänka på när vår skolminister kommer dragandes med enkla populärlösningar på egentligen ganska komplexa problem.

Gott nytt!

Andra bloggar om: Sydsvenskan, skola, Jan Björklund, ordning, lärare, elever

Det är jullov just nu för lärare och elever. När man är ledig vill man inte riktigt tänka på jobb, men det är nästan alltid ofrånkomligt – särskilt om man har dåligt samvete för orättade uppsatser och olästa böcker. Och räcker inte det dåliga samvetet kan man lita på att media och diverse politiker låter piskan vina så här i mellandagarna. Det är underligt att skoldebatten tar fart under loven när varken lärare eller elever egentligen vill tänka på jobb. Jag tänker inte låta råttorna dansa på bordet, så här är mina två cent om de senaste utspelen i skoldebatten:

Sydsvenskan har i mellandagarna introducerat en artikelserie om en skola i Staffanstorp. Man har fått följa en klass och dess lärare och skolledare under några helt vanliga skoldagar. Syftet med artikelserien är, enligt Niklas Orrenius, en av journalisterna bakom serien: “Att undersöka vad de frågor och termer som används i den skolpolitiska debatten betyder på en vanlig skola i en vanlig kommun.”

Den första artikeln, “Lärarna längtar efter betyg”, innehåller, rubriken till trots, motstridiga åsikter när det gäller betygens vara eller inte vara. En lärare använder sig av de gamla sifferbetygen (1-5), en annan lärare vill helst att man ska tillbaka till de ännu äldre bokstavsbetygen (A, a, ab osv), medan två av lärarna helst vill avskaffa betygen helt och hållet. Personen som har satt rubriken vilseleder allmänheten till att tro att alla lärare älskar betyg, gärna den sort som Jan Björklund föreskriver. Varför gör Sydsvenskan på det viset?

Den andra artikeln, “Slappa eller jobba – Marilyn Monroe eller Strindberg?”, försöker utreda begreppet “flumskola“, ett begrepp som definieras så här:

I fp:s retorik har ordet blivit synonymt med socialdemokratisk skolpolitik de senaste åren. Exempel på flum är då betygs- och läxmotstånd, kravlöshet, experimentell pedagogik och friare undervisningsformer.

Den första riktiga termen i svensk skoldebatt som ska undersökas är alltså en term som i princip används av den borgerliga kanten för att beskriva det de uppfattar som vänsterkantens skolpolitik. Det är svårt att tänka sig en hårdare politisk vinkling av en artikel än att använda sig av den ena sidans begreppsvärld. Varför inte utreda “sorteringsskola”, “ordningsskola” eller “disciplinskola” – begrepp som är minst lika reella som “flumskola”?

Flum för mig är flytande mål och vaga distinktioner. Visst är exempelvis dagens betygsystem något flummigt med den definitionen, men att avfärda hela skolsystemet som flummigt är nonsens. Att anlägga ett demokratiskt arbetssätt är inte flummigt. Att träna kommunikativ förmåga, att arbeta med värdegrund, eller att fostra demokratiska samhällsmedborgare, är inte flummigt. Att vara emot att betyg ger en helhetsbedömning av individer är inte att vara flummig. Man behöver inte ett betygssystem för att ställa krav. Basta!

I den andra artikeln tar skolledarna mer plats. Så här uttrycker Lennart Rosell, en biträdande rektor, sin åsikt om vad flumskola innebär för honom:

För mig är flumskola när man likställer all kunskap.

[...]

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.

- Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Varför skulle Carlssons öde vara mer matnyttigt än Marilyn Monroes öde? Skulle verkligen “Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” skapa mer och bättre diskussioner än “Hollywood’s a place where they’ll pay you a thousand dollars for a kiss, and fifty cents for your soul. I know, because I turned down the first offer often enough and held out for the fifty cents.“? För dagens ungdomar, för dagens samhälle , och för framtiden, tror jag att vi har mer att lära oss av Monroe än av August Strindbergs karaktärer. Inte på något sätt kan jag se det som flummigt. Istället ifrågasätter jag Rosells urvalsgrunder och tror att han hamnar i ett väldigt flummigt definitionsträsk om han ska redogöra för vilket som är viktigast.

Som om Sydsvenskans vinklade artiklar inte räcker, så här på semestern, så gör Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Marie Granlund i spetsen, och lärarfacken, Eva-Lis Preisz (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), ett utspel på Dagens Nyheters debattsida. De kräver, än en gång, en bred uppgörelse om skolan.

För att få till stånd en bred uppgörelse tar sossarna och fackförbunden och går Jan Björklund till mötes på alla punkter. Det enda de kräver i gengäld är att Björklund slopar de tidiga betygsliknande omdömena. Som vanligt möts utspelet från borgerlig kant med den ofantligt trötta frasen “sent ska (s)yndaren vakna”. Och som vanligt kommer Björklund att slå dövörat till – vad finns det för incitament för honom att lyssna på sossarna? Han är inte ute efter en bred uppgörelse, han är ute efter ordning, reda och betyg på fredag. Givetvis använder han sig också flitigt av det odefinierade ordet “flumskola” och ställer det i kontrast med det lika odefinierade ordet “kunskapsresultat“. Björklund förutsätter att prefixen “flum-” och “kunskap-” är oföränderliga. Mannen vet alltså inte vad han pratar om, och det är väl ändå ganska flummigt.

En brett förd skoldebatt är bra och viktigt. Den bör föras när alla är med i spelet så att den blir så nyanserad som möjligt. Just nu har dock lärare och elever ledigt. Borde inte de få komma till tals? Eller ens få ta del av debatten?

Tillbaka till ledigheten… Gott slut!

Andra bloggar om: lärare, elever, skoldebatt, skola, skolledare, betyg, Jan Björklund, flumskola, Lennart Rosell, Marilyn Monroe, August Strindberg, Mona Sahlin, Marie Granlund, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, kunskapsresultat

Svenska elever är inte tillräckligt källkritiska när det gäller internet. Och allt är lärarnas fel:

Inslag i TV4:s Nyheterna

Lärarna har inte tid. Lärarna glömmer bort det. Lärarna kan ingenting. Fy på oss.

Ingenting om att det knappt finns datorer på skolorna. Ingenting om vad som ska tas bort för att lärarna ska få plats med att också undervisa i källkritik på internet. Ingenting om att källkritik av TV4:s Nyheterna också bör tas upp i läroplanen.

Nåja, utbildningsminister Jan Björklund erkänner i alla fall att han inte är en pedagog. Det ska gudarna veta…

Jag hade ett beroende en gång i tiden – ett beroende som gjorde att jag startade den här bloggen. Nu när TV8 inte längre sänder mitt beroende har jag bara enstaka återfall på internet. Fullt tillräckligt för att ge mig en kick.

Det gäller naturligtvis The Faux News Channel – The Fox Noise Channel – The Fox News Channel.

Den enda anledningen till att jag sörjer att kanalen inte längre går att se ocensurerad på svenska breddgrader, är att jag saknar adrenalinkicken man får av att bli fullständigt ursinnig. Jag anser mig själv vara en ganska sansad person – men inget får igång min stenåldriga vrede som ett avsnitt av The O’Reilly Factor på The Fox News Channel. Programledaren, Bill O’Reilly, saknar varje gnutta vett, fason, rim och reson.

Ett exempel, som ganska tydligt beskriver programmet, är när BillO försöker skrika sönder Geraldo Rivera, en kollega från Fox News. Den enda skillnaden mot vanliga gäster i programmet är att Geraldo faktiskt kan skrika tillbaka.

Under juli månad har Bill O’Really försökt få till stånd en massrörelse i protest mot Daily Kos, en vänsterliberal sajt. Han upprördes av anti-Bush-känslorna på sajten så till den milda grad att ha försökte få JetBlue att avsäga sig allt sponsorskap för Daily Kos årliga konvent Yearly Kos. Det lyckades, och nu går han efter alla som försöker framträda på konventet. Här läxar han upp en folkvald senator, Chris Dodd (lägg märke till Göran Perssons framträdande roll i inslaget):

Det finns få ljuspunkter här. Bill O’Rally kommer att fortsätta spy galla över alla som inte håller med honom ett bra tag till. Det verkar dock som om han håller på att spåra ur. Han börjar likna en konspirationsteoretiker som har druckit för djupt i Ding Ding Värld-brunnen. Och nu har operan om hans sexuella trakasserier kommit, också. Bill O’Reillys verklighet liknar inte vår – på något sätt.

Är det konstigt att man trillar dit emellanåt?