Lärare upplever ofta att tiden inte räcker till, och skulle gilla ett treterminssystem med fler undervisningstimmar.
Sofia Larsen (c) i Svenska Dagbladet. Genom att arbeta mer ska alltså lärarna få tiden att räcka till. Huh?
Elever och lärare sågar inte helt oväntat förslaget.
Andra bloggar om: lärare
Utbildningsminister Jan Björklund är alltmer trängd ju längre den senaste rundan av skoldebatten rasar.
Debatten har kommit att handla mer om hans handskande med siffror än om skolan. Han brukar ofta ha stöd i allt han säger av Lärarnas Riksförbund (det lilla lärarfacket), men nu börjar även de vackla. Tillsammans med Lärarförbundet (det stora lärarfacket) ifrågasätter de utbildningsministerns trovärdighet i en artikel i SvD.
Kritiken av Björklund har gått så långt att han beställt ny statistik från Skolverket, vilket har lett till att Vänsterpartiet har KU-anmält honom för ministerstyre. En ytterst politisk handling som inte hjälper skolan ett dugg. Istället hamnar Björklund i en än mer trängd situation. En utbildningsminister i försvarställning går helst till anfall.
På SvD:s debattsidor tar Björklund fram sitt bästa försvar mot skolforskarna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm efter deras debattartikel i lördags:
Det mest märkliga med inställningen från Ekholm och Scherp är att de anser sig sitta inne med ”sanningen”.
Ungefär som Björklund då…
Min kritik riktas inte mot dem som är verksamma i skolan, utan mot en felaktig skolpolitik och dess ideologer.
För oss verksamma i skolan, och som står på debattens sidlinjer, känns det inte så.
Ekholm och Scherp är två av de främsta svenska förespråkarna för en flumskola.
Där kom det.
Det finns något som heter Godwins lag. Den stipulerar att ju längre en online-diskussion pågår, desto mer sannolikt blir det att någon gör en jämförelse med Hitler eller nazismen. Traditionen bjuder att den som kommer med jämförelsen förlorar automatiskt diskussionen.
Jag vill införa en liknande lag för skoldebatten: Ju längre skoldebatten pågår, desto mer sannolikt blir det att någon kallar motståndarnas skolförebild för antingen “flumskola” eller “disciplinskola“. Den som först kommer med ett av epiteten förlorar automatiskt skoldebatten.
Idag förlorade Björklund. Varken skolan, eller bilden av skolan, är bättre för det.
Andra bloggar om: Jan Björklund, skoldebatt, skola, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, Hans-Åke Scherp, Mats Ekholm, flumskola, disciplinskola
Egentligen vill jag inte skriva om utbildningsminister Jan Björklund igen. Det är som att prata med och om en vägg. Som tur är har många redan skrivit om honom de senaste veckorna. Jag behöver bara sammanfatta.
Debatten började långt tidigare, men tog ny fart i och med P1:s radioserie – kris i skolan? – en serie som bara precis har börjat. I det första avsnittet kollas Björklunds kreativa statistik och citationsförmåga upp. Kritiken av Björklund går ut på att han medvetet trixar med siffror och citat för att svartmåla skolan. Jag och många med mig har hävdat det sedan länge. Jag är inte förvånad över att Björklund bluffar igenom en 50-tals-nostalgisk skolpolitik. Jag är förvånad, och glad, över att debatten om hans falskspel har tagit ny fart.
Björklund försvarar sig i Svenska Dagbladet genom att anklaga sina meningsmotståndare för att sticka huvudet i sanden. Programledarna för P1:s programserie får sedan i sin tur försvara sig i SvD med att upprepa sin kritik av utbildningsministern. Man kan också passa på att läsa Dennis Karlsson i DN, för en lite mer humoristisk vinkling av kritiken. Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp går till skarp attack mot utbildningsministern, medan PJ Anders Linder försvarar honom genom att åter igen dra upp gamla klichéer (”huvudet i sanden” – helt ogrundat, och “en skoldiskussion om kunskap” – diskussionen handlar om allt annat än…). Både SvD och Sydsvenskan sammanfattar de senaste rundorna i skoldebatten.
Flera bloggar kommenterar Björklunds lek med statistiken. Från lärarhåll medger man att skolan har problem, men tycker att det är för jävligt att utbildningsministern använder selektiv statistik för att beskriva dem (problemen). Se till exempel Christer Magister, Ann-Marie Körling eller Mats Olsson. Från andra håll försvarar man Björklund genom att anklaga hans kritiker för att blunda för sanningen (Mats Gerdau), alternativt så yrar man bara på i vanligt högerstollemanér (Dick Erixon).
Terminen har börjat och skoldebatten med den. Skyttegravarna är grävda. På skolfronten intet nytt.
Andra bloggar om: Jan Björklund, statistik, skolpolitik, skoldebatt, skola
Mäta resultat – sätta betyg.
Det är en skillnad mellan de två sakerna. I måndagens DN Debatt verkar Haninge kommun blanda ihop dem:
Vi har i Haninge fått flera intressanta erfarenheter av att genomföra kunskapskontroller för barn och elever i yngre åldrar. Dessa erfarenheter visar att proven tydliggör uppdraget för lärarna. De påverkar hur lärarna lägger upp sin undervisning. De påverkar vad lärarna undervisar om. De påverkar hur lärarna samarbetar med varandra. De ger motiv för utveckling och förändring. Det är på detta sätt som prov och betyg kan leda till att eleverna lär sig mer.
Det är en sak för skolan att mäta kunskapsnivån med hjälp av prov eller kontroller. Det är en helt annan att sätta betyg, som är en myndighetsutövning som kan få rättsverkningar för eleven vad gäller framtida utbildning och arbete.
Jag förringar inte på något sätt de fantastiska resultat som Haninge kommun har uppnått genom sina kunskapskontroller, men det är inte betygssättning de sysslar med. I debattartikeln framgår också att de inte alls har “betygsliknande tester” (vad nu det är för något…), utan de testar kunskapsnivåerna på eleverna och sätter in resurser där det behövs. Vem skulle få för sig att ifrågasätta något sådant?
Det är viktigt, både i den allmänna skoldebatten och i den specifika betygsdebatten, att man inte blandar ihop kunskapsmätning med betygssättning. Det är när en lågstadieelevs kunskapsnivå bedöms som icke godkänd som stridigheterna sätter in. Haninge kommun vill presentera sin del av verkligheten, men på DN Debatt blir det till ett avbränt vådaskott.
Huka er i skolbänkarna!
Andra bloggar om: resultat, betyg, Haninge kommun, skola, kunskapskontroll, betygssättning, elever, skoldebatt, betygsdebatt
De lokala kurserna och inriktningarna försvinner. Utbudet och valfriheten minskar. Möjligheterna att få specialutformade eller reducerade program reduceras. Medierna rapporterar om gymnasieutredningen från regeringen.
Skolminister Jan Björklund vill framför allt bli av med avarterna, hobbykurserna, och han exemplifierar det med Vinkunskap och Skidakrobatik. Den förstnämnda kursen kanske är bra för blivande kockar, den andra kursen kanske för framtida skidinstruktörer, men om skolministern bedömer dem som avarter så är det säkert så.
Lokala kurser kommer i framtiden endast få starta, under en två års prövoperiod, om det finns ett dokumenterat behov från det lokala näringslivet. Gymnasieskolan ska bli lönsam och endast tillgodose den lokala industrin.
Möjligheten att utforma kurser lokalt har kanske gått över styr, vad vet jag, men nog verkar det som om gymnasieutredningen klappar gymnasieeleverna lite nedlåtande på huvudet. Valfriheten ska minska för att annars väljer eleverna bara kurser som är slappa och inte ger någon samhällsekonomisk fördel. Eleverna är inte kapabla att ta så viktiga beslut och om de kan så försöker de överlista systemet av betygstaktiska skäl.
Jag tycker nog att valfriheten inte alltid är till godo, men mest för att valfriheten stressar eleverna till att välja kurser som kan ge dem fördelar på högskolan – ofta ganska krävande kurser som gör att de inte kan lägga det tyngsta krutet på de kurser som faktiskt krävs för att komma in.
När valfriheten på gymnasiet minskar, ökar trycket på eleverna att välja rätt program från början. När möjligheterna till individuella, specialutformade eller reducerade program dessutom tas bort, minskar felmarginalerna ytterligare. Yrkesvalet kommer tidigare och tidigare. Jag tror inte det är en positiv utveckling. Men vad vet jag – jag visste inte vad jag ville bli förrän jag var 27 år gammal.
Andra bloggar om: gymnasieutredningen, Jan Björklund, skola, elever, gymnasiet
På måndag presenterar regeringen en utredning om hur framtidens gymnasieskola ska se ut. Enligt söndagens DN och SvD så kommer kraven för att komma in på gymnasieskolan att skärpas. Samtidigt avskaffas det Individuella programmet för dem som inte klarar behörighetskraven. Istället införs en möjlighet att gå ett tionde år i grundskolan.
Jag ser inget direkt negativt med att skärpa kraven. Det vore bra om eleverna har godkänt i ämnena som de senare ska läsa på gymnasiet. Men jag är mer ambivalent när det gäller avskaffande av det individuella programmet.
Det finns en oerhörd risk med att det tionde året i grundskolan ses som ett års kvarsittning. Enligt en rapport från Barnombudsmannen (som söndagens DN Debatt handlar om), och som också kommer ut på måndag, ökar stressen bland eleverna. Stressen i nionde klass lär inte direkt minska om man riskerar ett års kvarsittning.
Egentligen rör det sig dessutom om en ganska kosmetisk förändring. Eleverna som inte kommer in på något nationellt program, hamnar alla i grundskolans tionde år – som man skulle kunna beskriva som ett individuellt program, fast på grundskolan. Skillnaden gör kanske att grundskolan tar hand om grundskolans problem, vilket kanske skapar en rättvisare fördelning av resurser mellan kommunerna och skolorna. Men om man gör det på elevernas bekostnad så är det inte värt det. Fördelen med ett individuellt program är att eleverna som inte klarat kraven ändå kan gå vidare med sina jämnåriga, till nya miljöer och nya lärare. Det behöver inte nödvändigtvis vara en sämre lösning.
Barnombudsmannens årsrapport innehåller också annat:
När eleverna fick skriva två saker som är bra i skolan hamnade lärare och annan personal överst, följda av kompisar och skolämnen. Om de fick bestämma i skolan skulle de framför allt ändra på skolmaten och skolmatsalen, arbetstiderna, den fysiska miljön, lärarnas pedagogiska hjälp, planeringen och ordningsreglerna.
Som elev är det viktigt att detta uppmärksammas – att ens röst blir hörd. Som skolpolitiker bör rapporten ge en indiktaion på vad som behöver förändras (och om det individuella programmets avskaffande hör dit). Som lärare får man en lite kaka till söndagskaffet genom att man hamnar bland det som är bra med skolan. Den smakar lite bittert, men i alla fall.
Andra bloggar om: skola, gymnasieskola, grundskola, elever, lärare, skolpolitiker
Hans-Åke Scherp, som tidigare i veckan skrev i SvD (och som jag kortfattat skrev om här), har fått två svar på sin debattartikel.
Det första svaret är skrivet av en barnhabiliteringsläkare, Elisabeth Fernell, och hon håller med Scherp om att skolpolitiken bör vara grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Hon utvecklar:
Den evidensbaserade kunskap vi i dag har om barns olika kognitiva förutsättningar måste få starkare fäste i pedagogiken och i den pedagogiska forskningen – och i skolpolitiken.
Jag kan inget annat än att hålla med henne. Forskningen måste in i skolpolitiken, vare sig det gäller den pedagogiska forskningen eller vilken annan vetenskap som helst. Och skolpolitikerna måste lyssna på forskarna, samtidigt som de tar hänsyn till lärare, elever och föräldrar. Bara då kan vi kanske nå de politiska kompromisser som är så nödvändiga för att skolan ska kunna arbeta långsiktigt.
Det andra svaret är skrivet av en politiker, Peter Naess (m), och är inte helt oväntat ett försvarstal för den förda skolpolitiken. Det blir således en attack mot Scherp:
Forskares arbete kan lätt ge intryck av institutionellt navelskåderi. Sedan må utövarna kalla det vetenskap. Utomstående tvivlare kan möjligen gissa att dessa forskare gör egna utvärderingar av sina undersökningar för att därefter kunna rättfärdiga sina egna teser.
Det är många hypoteser som Naess inte underbygger. Vaga formuleringar som “intryck”, “må” och “kan möjligen gissa” gör att hans resonemang inte är något annat än en ren gissning. De här tre meningarna väcker ett stort antal frågor: Vad i Scherps forskning är navelskåderi? Vad i forskningen är inte vetenskapligt? Vilka är tvivlarna? Vilka forskare, förutom Scherp, rör det sig om? Vilka forskare, eller politiker, försöker inte rättfärdiga sina egna teser?
Naess är inte klar:
Vi som inte delar Hans-Åke Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser. Vi anser att sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet kan vara bra ledstjärnor i livet – även när man utvärderar egna forskningsresultat.
Jag kan inget annat än att fråga: Vad menar karln? Om ni inte förstår eller accepterar slutsatserna, hur kan ni över huvud taget bedöma huruvida ni delar dem eller inte? Och “sunt förnuft”, är inte det taget ur Ny Demokratis partibok?
Jag blir beklämd när det “sunda förnuftet” tillåts ta högsätet över forskning och vetenskap. Att “känna” och att “tro” blir då viktigare än att veta, och då sluttar planet oroväckande mycket.
Jag blir också beklämd av att debatten om skolan går vidare på det här viset. Nu har vi hört från en docent i pedagogik, en barnhabiliteringsläkare (och samtidigt docent), och en moderat kommunalpolitiker. När kommer lärarna, eleverna eller föräldrarna in?
Andra bloggar om: Hans-Åke Scherp, Elisabeth Fernell, Peter Naess, vetenskap, skola
Sverige har allt att vinna på att skolan utformas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav, hårda tag och sanktioner leder till skolutveckling, lärande och fördjupade kunskaper.
Hans-Åke Scherp, docent i Pedagogik, i söndagens SvD
Äntligen någon som vet vad han pratar om och som vågar spela ut det vetenskapliga kortet mot Jan Björklunds populistiska skolpolitik. Nu börjar skoldebatten likna något.
Se FredrikBloggen för en mer utförlig analys.
Andra bloggar om: skola, skolutveckling, Hans-Åke Scherp, Jan Björklund, skolpolitik, skoldebatt
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin flyger till Antarktis i påsk.
Är det där Blåkulla ligger?
De fula gubbarna på Sydsvenskans ledarredaktion tycker tydligen fortfarande att det är ok att kalla en kvinna för häxa när man inte hyser samma åsikter. Det har nästan gått två veckor sedan Internationella kvinnodagen och Sydsvenskan framlägger överväldigande bevis på att de andra 365 dagarna, detta skottår 2008, klart och tydligt tillhör männen. Fy fan.
Citatet finns klokt nog inte på nätet, men väl i Skärtorsdagens A-del, sidan 5.
Andra bloggar om: Sydsvenskan, häxa
Alliansens skolpolitik har jag inte haft något större förtroende för. Den har genomsyrats av enkla lösningar på komplexa problem och har därför varit mer synkad med populism än med realism. Därför blir man förvånad när Alliansen presenterar saker som faktiskt verkar kunna fungera.
När de på DN Debatt presenterar sin politik för förskolan så innehåller den givetvis eftergifter för våra egna fundamentalister, Kristdemokraterna, i vårdnadsbidragets form, och underligheter som jämställdhetsbonusen, men den innehåller också en del bra grejor:
Det är de högskoleutbildade förskollärarna som ska ha ansvaret för att det pedagogiska arbetet inriktas mot målen i förskolans läroplan.
[...]
Förskolan kommer också att bli en egen skolform i den nya skollag som regeringen lägger fram senare i år. I lagens mening blir därmed förskolan en frivillig skolform som lyder under liknande tillsynsbestämmelser som övriga skolväsendet.
[...]
Det övergripande ansvaret för förskolan ska ligga på en förskolechef, som i den nya skollagen i många avseenden jämställs med rektorer i skolan.
Detta är ett sätt att stärka förskollärarna till att jämställas med andra lärare. Jag tror att det är nyttigt. Vi arbetar alla inom samma bransch, mot samma mål, och förskollärarna har länge fått spela andrafiol. Förskollärarna är också professionella – bara för att man arbetar med yngre barn behöver inte betyda att man ska ha mindre lön, kortare utbildning, eller lägre status. Alliansens förslag har potential att rätta till de felaktigheterna.
Även om jag tror att vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus kan motverka delar av förslaget så innehåller det tillräckligt med förnuftigheter för att kunna göra nytta. Om de nu bara hade kunnat myndigförklara lärarna för de äldre barnen också…
Andra bloggar om: skolpolitik, förskola, skola