Freon Blogg

Vad tevetittarna inte får se är ju att vi parallellt gjorde samma sak, men med 9B. Vi fick exempelvis arbeta två mattelärare tillsammans - det gjorde en enorm skillnad, både för eleverna och för oss. Vi fick mer tid för pedagogisk debatt och utveckling och tid att inspirera varandra. Faktum är att 9B höjde sina betyg mer än 9A.

En lärare på Johannesskolan i Malmö uttalar sig om SVT:s dokumentärserie Klass 9A i Personalavin, ett månatligt informationsblad till Malmö stads anställda.

Så var det med Superpedagogerna. Om man satsar på mindre grupper, högre lärartäthet och mer resurser så förbättras resultaten. Jag är inte förvånad.

Jag har följt Klass 9A varje vecka och med stort intresse. Det är två saker som har gjort att intresset har hållts vid liv: Eleverna och skildringen av staden jag bor i, Malmö. Invändningarna har dock funnits kvar - behandlingen av de “gamla” lärarna tycker inte jag har varit schysst och betoningen på läraryrket som ett kall, och inte en profession, har inte tilltalat mig alls.

Man behöver inte vara en prisbelönt och omskriven lärare för att kunna visa upp goda resultat. Det verkar räcka med att man är utbildad, engagerad och professionell. Och klass 9B verkar visa att resultaten blir ännu bättre om lärartätheten ökar.

Skönt. Då kan man lägga sin tilltufsade heder åt sidan och än en gång glädjas över att vara lärare. Och hoppas på fler kollegor.

Andra bloggar om: elever, skola, Klass 9A, lärare

Jag har fortfarande inte beslutat mig när det gäller tidigare betyg eller inte. En undersökning från Sifo visar emellertid att 71 % av svenska folket vill ha tidigare betyg (enligt Rapport) och då är jag villig att böja mig för majoriteten. Men jag vill gärna veta varför folk vill ha betyg.

Enligt ett par elever i inslaget skulle tidigare betyg leda till att man vet var man ligger och att man vet vad man behöver jobba på. Den graderande och värderande funktionen av betygen förstår jag. Man mäter kunskapsnivån som en elev har uppnått efter en avslutad uppgift/kurs och sätter en siffra eller en bokstav på det. Detta är moroten - man vill upp till högre nivåer, därför jobbar man hårdare. Som lärare är detta den lätta biten - man håller i MVG:t, prispokalen, lockar med det, och det finns inget mer tillfredställande i yrkesrollen än att få sätta ett högt betyg på en elev man vet har arbetat hårt för att uppnå sina kunskaper. Här förstår jag de 71 procenten.

Men samtidigt finns det inget svårare än att sätta låga betyg. En elev i inslaget uttrycker rädsla för att tidigare betyg skulle leda till större press. Inte bara på eleverna kan jag tillägga. Det är hjärtslitande att sätta ett IG. Det spelar egentligen ingen roll hur gammal eleven är, på ett papper står det nu att elevens kunskapsnivå inte är godkänd. H*n når inte upp till grundläggande krav i ett ämne, och bedömningen går inte att överklaga. För vissa elever är en låg kunskapsnivå samma sak som ett lägre människovärde. Detta är piskan, och precis som sin bildliga motsvarighet så skadar ett lågt betyg eleven - det är jag fullständigt övertygad om. Ett lågt betyg är inte stigmatiserande i alla fall, men om det bara är så i några få fall, så är det några få fall för mycket. Här förstår jag inte de 71 procenten.

Eleverna jag arbetar med har bara en sak i sikte när det gäller betygen - att komma in på rätt utbildning på högskolan. Då är betygen både en morot och en piska - men framför allt är de ett urvalsinstrument. Och jag är inte helt säker på att en betygspoäng bäst reflekterar vem som är lämplig att gå på vissa högskoleutbildningar.

Morot. Piska. Urvalsinstrument. Likvärdig bedömning av kunskap. Är någon av de anledningarna egentligen en bra orsak till att ha betyg över huvud taget? Enligt Sifo vill 71 procent ha tidigare betyg, men undersökningen besvarar inte frågan: Varför?

Så länge vi har ett betygssystem så kommer jag att arbeta efter det, men jag kommer inte alltid att veta varför. Det är väldigt synd på något som är så livsavgörande för många av våra elever.

Andra bloggar om: betyg, tidigare betyg, elever, lärare, skola

Sverige har allt att vinna på att skolan utformas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav, hårda tag och sanktioner leder till skolutveckling, lärande och fördjupade kunskaper.

Hans-Åke Scherp, docent i Pedagogik, i söndagens SvD

Äntligen någon som vet vad han pratar om och som vågar spela ut det vetenskapliga kortet mot Jan Björklunds populistiska skolpolitik. Nu börjar skoldebatten likna något.

Se FredrikBloggen för en mer utförlig analys.

Andra bloggar om: skola, skolutveckling, Hans-Åke Scherp, Jan Björklund, skolpolitik, skoldebatt

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin flyger till Antarktis i påsk.

Är det där Blåkulla ligger?

De fula gubbarna på Sydsvenskans ledarredaktion tycker tydligen fortfarande att det är ok att kalla en kvinna för häxa när man inte hyser samma åsikter. Det har nästan gått två veckor sedan Internationella kvinnodagen och Sydsvenskan framlägger överväldigande bevis på att de andra 365 dagarna, detta skottår 2008, klart och tydligt tillhör männen. Fy fan.

Citatet finns klokt nog inte på nätet, men väl i Skärtorsdagens A-del, sidan 5.

Andra bloggar om: Sydsvenskan, häxa

Alliansens skolpolitik har jag inte haft något större förtroende för. Den har genomsyrats av enkla lösningar på komplexa problem och har därför varit mer synkad med populism än med realism. Därför blir man förvånad när Alliansen presenterar saker som faktiskt verkar kunna fungera.

När de på DN Debatt presenterar sin politik för förskolan så innehåller den givetvis eftergifter för våra egna fundamentalister, Kristdemokraterna, i vårdnadsbidragets form, och underligheter som jämställdhetsbonusen, men den innehåller också en del bra grejor:

Det är de högskoleutbildade förskollärarna som ska ha ansvaret för att det pedagogiska arbetet inriktas mot målen i förskolans läroplan.

[...]

Förskolan kommer också att bli en egen skolform i den nya skollag som regeringen lägger fram senare i år. I lagens mening blir därmed förskolan en frivillig skolform som lyder under liknande tillsynsbestämmelser som övriga skolväsendet.

[...]

Det övergripande ansvaret för förskolan ska ligga på en förskolechef, som i den nya skollagen i många avseenden jämställs med rektorer i skolan.

Detta är ett sätt att stärka förskollärarna till att jämställas med andra lärare. Jag tror att det är nyttigt. Vi arbetar alla inom samma bransch, mot samma mål, och förskollärarna har länge fått spela andrafiol. Förskollärarna är också professionella - bara för att man arbetar med yngre barn behöver inte betyda att man ska ha mindre lön, kortare utbildning, eller lägre status. Alliansens förslag har potential att rätta till de felaktigheterna.

Även om jag tror att vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus kan motverka delar av förslaget så innehåller det tillräckligt med förnuftigheter för att kunna göra nytta. Om de nu bara hade kunnat myndigförklara lärarna för de äldre barnen också…

Andra bloggar om: skolpolitik, förskola, skola

Hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar skriver på söndagens DN Debatt om hur skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar. Det är ett mycket ideologiskt färgat debattinlägg.

Inledningsvis går han Jan Björklunds ärenden där dagens skola endast är en förlängning av den socialdemokratiska partiapparaten. Många av argumenten för att den svenska skolan är kass verkar tagna direkt ur den folkpartistiska partiboken, med all den skrämselpropaganda den innehåller. Några highlights:

• “världens dyraste skola”
• “inte världens bästa skola”
• “flummig central dogmatik”
• “en tydligt medioker plats i [...] internationella jämförelser”
• “Indien och Sydostasien stormar fram”

Detta är en tolkning som snarast borde förpassas till historiens skräphög. Dagens skola är en följd av breda politiska överenskommelser. Hur mycket man än vill skylla på både Mona Sahlin och Göran Persson så kan man inte bortse från att socialdemokratin inte utformat skolpolitiken ensamt.

Martin Ingvar fortsätter dock med att komplicera bilden av skolpolitiken:

• “Vankelmodig populism har präglat flera partiers hållning”
• “[Betygssystemet] diskriminerar entydigt pojkar från arbetarklass”
• “Antingen gör man om betygen så att de fungerar eller så bör de tas bort i sin helhet.”

Jag kan inte lista ut vilken ideologi som Ingvar skriver under på (även om jag har mina blåa misstankar). Egentligen borde detta vara bra, eftersom det antyder att politik inte har med skolans utformning att göra, men Ingvars artikel kommer att få motsatt effekt. Folkpartiet kommer att få vatten på sin kvarn genom bredsidan Ingvar levererar mot den tidigare socialdemokratiska skolpolitiken. Samtidigt kommer Socialdemokraterna att få bekräftat att Jan Björklund är inne på fel linje när han vill betygsätta 12-åringar. Syftet med debattartikeln verkar därför vara förverkat.

Hjärnforskare är välkomna i skoldebatten, men jag tycker att de borde kunna leverera annat än ideologiskt kanonfoder. Varför inte rikta in sig mer på forskningsrön? Varför inte komma med förslag på politiskt ofärgade lösningar? Konkreta förslag eller exempel lyser med sin frånvaro i Ingvars artikel - och det är väl ändå ganska flummigt…

Andra bloggar om: Martin Ingvar, Jan Björklund, skola, Mona Sahlin, politik, skolpolitik, skoldebatt

Ibland vill man bara skrika åt alla tokstollar som kommenterar artiklarna på SvD:s och Sydsvenskans hemsidor - nu senast med anledning av att man som föräldraledig lärare har möjlighet att återgå i tjänst under sin ferietid. Man inser dock att tokstollarna kanske vill skrika tillbaka så därför försöker man hålla en sansad ton. Varför inte försöka “utbilda” tokstollarna?

Lärare har en årlig arbetstid som är fördelad på 194 dagar. På de 194 dagarna ska de utföra ett arbete som “vanliga” arbetstagare tar 220 dagar på sig att utföra. Dessa 194 dagar är utplacerade så att de infaller på terminerna - vilket är praktiskt eftersom arbetet som lärare underlättas om eleverna är på plats ungefär samtidigt. För att det inte ska bli orättvist så arbetar lärare 45,5 timmar i veckan, vilket kompenserar för de 26 arbetsdagarna som skiljer lärare från “vanliga” arbetstagare.

Lösningen innebär att lärare inte kan ta semester - de går på ferie istället. Medan de “vanliga” arbetstagarna får ta ledigt på nästan vilka av de 220 dagarna som helst, får lärare inte ta ledigt på de 194 dagarna - de måste vara lediga på jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och höstlov. Om man vill vara ledig på någon av de 194 dagarna måste man ta ut tjänstledighet - med löneavdrag som följd. Det som på pappret ser ut som mer ledighet är egentligen lika mycket ledighet, fast med mindre flexibilitet.

Arbetsgivarna (oftast kommunala skolledare) får inte lov att lägga ut arbetsuppgifter på lärarnas ferietid, lika lite som “vanliga” arbetsgivare får lov att lägga arbetsuppgifter på “vanliga” arbetstagares semester. Alla har rätt till ledighet, även lärare.

När det gäller lärares möjlighet att förlänga föräldraledigheten genom att gå i tjänst på ferien så är det inget som är olagligt eller bryter mot några avtal. Finns det någon “vanlig” arbetstagare som tar ut föräldraledighet under sin semester?

Skulle inte tro det.

För övrigt är jag väldigt besviken på både Sydsvenskan och Svenska Dagbladet för att de satt “jobbar” inom citationstecken i sina rubriker. Man skulle kunna tro att de snott rubrikerna - ja, hela artiklarna egentligen - från en artikel i DN för drygt tre år sedan. Men journalisterna jobbar kanske inte, de “jobbar” kanske bara…

Andra bloggar om: arbetstid, lärare, semester, ferie, föräldraledighet

Jag har precis sett det första avsnittet av SVT:s nya dokumentärserie, Klass 9A. Det hade smygpremiär på Doc Lounge, en klubb på Inkonst i Malmö, och flera av de medverkande var där - producenter, skolledare, elever, lärare.

Jag är kluven.

Den största behållningen med Klass 9A är skolungdomarna. Det verkar vara en fantastisk klass med flera blivande stjärnor. I första avsnittet sticker Ala ut, som en idrottsskygg elev som behärskar fler skånska dialekter än Sten Broman. Ett klassrum med hans sinne för humor hade varit en fröjd att arbeta i.

På grund av eleverna fungerar serien bra. Man får en varm inblick i skolans värld, från elevernas perspektiv. Det som gör mig kluven är lärarna.

Lärarna som handplockats för att lyfta klassens resultat från ganska ok till mycket ok är alla prisbelönta och har visat sig vara engagerade pedagoger som känner lärarens kall. Jag har inget emot dem, även om jag tycker att Stavros, matteläraren, fjäskar lite väl mycket för eleverna. De är alla goda förebilder för oss andra lärare.

Serien ger dock en falsk bild av läraryrket.

“Stjärnlärarna” som kallats in för att förbättra resultaten i klass 9A är 8 stycken. De har fått en klass på 20 elever att ta hand om. De har inte haft hand om några andra klasser på skolan. De har inte varit med på ämneskonferenser, arbetslagskonferenser, skolkonferenser, och bara en av dem har haft utvecklingssamtal med elever och föräldrar. De har med andra ord plockat russinen ur kakan.

Det är inte svårt att vara pigg, engagerad och trollbindande om man bara har en enda klass under några lektioner i veckan. Det är lätt att se alla eleverna om man i ett arbetslag på 8 lärare har hand om 20 elever. Men det är inte så vardagen för verklighetens lärare ser ut. Jag bara hoppas att TV-publiken förstår det.

Skolpolitiskt sett finns det också en hel del att säga om serien, men det får jag nog återkomma till.

Jag kommer definitivt att följa Klass 9A, men inte för lärarnas skull, inte för skolpolitikens skull, utan för elevernas. Det är samma anledning som jag gav för att bli lärare från första början. Inte illa, med andra ord.

Imorgon, tisdag, sänds det första avsnittet på SVT. Därefter kommer det att kunna hittas här.

Uppdaterat 080212: Sydsvenskans Heidi Avellan skriver om att det är lärarnas fel här. Sydsvenskan har också ett reportage från premiären här.

Uppdaterat 080213: Sydsvenskans Patrik Svensson har sunda åsikter i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: Klass 9A, skola, lärare, elever

Regeringens “effektivaste” minister, Jan Björklund, tuffar vidare med sin inslagna skolpolitik, oavsett vad lärarna, eleverna, föräldrarna, fackförbunden, oppositionen, eller befolkningen tycker. Nu har direktiven för de nya betygen kommit. Och det är bara att konstatera att Björklund är flummigare än vanligt. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Men vad bryr sig väl en skolminister om det…

Redan sedan tidigare har det varit klart att betygsstegen ska bli fler och ha värdena A till F, där A är det högsta, medan F är underkänt. Man ska dessutom kunna bli extra underkänd genom ett streck.

Björklund erkänner att implementeringen av fler betygssteg inte är helt enkel:

Med varje mer steg med kritierer blir det svårare att specificera ner vad det är som krävs för att uppnå det. Och till slut hamnar man på en detaljstyrningsnivår som inte är önskvärd.

Han verkar ha förstått att ju fler betygssteg man har, desto svårare blir det att skilja dem åt. Det kräver glasklar tydlighet i kriterierna som kan innebära problem om man inte är tillräckligt tydligt. Vilken lösning har Björklund på problemet?

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Vi tar det en gång till.

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Egentligen betyder detta att vi har kvar det nuvarande betygssystemet, men att man sätter bokstaven B på MVG- och VG+ och bokstaven D på VG- och G+.

Att försvara B och D för eleverna blir svårt, men som lärare är det lättare att sätta ett betyg som inte har några kriterier. Min gissning är att B och D kommer att bli skolans vanligaste betyg.

Det som är svårast att förstå av Björklunds förslag är hur en man som låtsas vara emot “flumskolan” kan komma undan med att vara så flummig. Han till och med får beröm för att otydliggöra betygssystemet.

Snart är det slut med ordningen och redan i skolan…

Andra bloggar om: Jan Björklund, skolpolitik, betyg, flumskola, skola

HÖK 07 är klart.

Det nya avtalet för landets lärare innebär ett lägsta löneutfall på 10,2 % från och med 2007 till och med 2009. Det kontroversiella med detta är att kommuner som gett för låga lönepåslag under 2007 tvingas punga ut, retroaktivt.

Det innebär också att arbetstiden lämnas ifred, i alla fall en tid framöver. Den ska utredas under ledning av en opartisk ordförande, en person, som enligt Lärarnas tidning, bör vara “en person med stor ‘dignitet’ som åtnjuter respekt i samhället.”

På det hela taget ett bra avtal, även om det i princip innebär en reallönestagnation. Vi lärare slipper strejk och det gör arbetsgivarna också. Med 10,2 % lär det dock dröja innan vi kommer upp i läkar- eller advokatlöner. Det är tur att man inte gör det här för pengarnas skull…

Andra bloggar om: HÖK 07, avtal, lärare, lön, arbetstid