Freon Blogg

Mäta resultat - sätta betyg.

Det är en skillnad mellan de två sakerna. I måndagens DN Debatt verkar Haninge kommun blanda ihop dem:

Vi har i Haninge fått flera intressanta erfarenheter av att genomföra kunskapskontroller för barn och elever i yngre åldrar. Dessa erfarenheter visar att proven tydliggör uppdraget för lärarna. De påverkar hur lärarna lägger upp sin undervisning. De påverkar vad lärarna undervisar om. De påverkar hur lärarna samarbetar med varandra. De ger motiv för utveckling och förändring. Det är på detta sätt som prov och betyg kan leda till att eleverna lär sig mer.

Det är en sak för skolan att mäta kunskapsnivån med hjälp av prov eller kontroller. Det är en helt annan att sätta betyg, som är en myndighetsutövning som kan få rättsverkningar för eleven vad gäller framtida utbildning och arbete.

Jag förringar inte på något sätt de fantastiska resultat som Haninge kommun har uppnått genom sina kunskapskontroller, men det är inte betygssättning de sysslar med. I debattartikeln framgår också att de inte alls har “betygsliknande tester” (vad nu det är för något…), utan de testar kunskapsnivåerna på eleverna och sätter in resurser där det behövs. Vem skulle få för sig att ifrågasätta något sådant?

Det är viktigt, både i den allmänna skoldebatten och i den specifika betygsdebatten, att man inte blandar ihop kunskapsmätning med betygssättning. Det är när en lågstadieelevs kunskapsnivå bedöms som icke godkänd som stridigheterna sätter in. Haninge kommun vill presentera sin del av verkligheten, men på DN Debatt blir det till ett avbränt vådaskott.

Huka er i skolbänkarna!

Andra bloggar om: resultat, betyg, Haninge kommun, skola, kunskapskontroll, betygssättning, elever, skoldebatt, betygsdebatt

Jag har fortfarande inte beslutat mig när det gäller tidigare betyg eller inte. En undersökning från Sifo visar emellertid att 71 % av svenska folket vill ha tidigare betyg (enligt Rapport) och då är jag villig att böja mig för majoriteten. Men jag vill gärna veta varför folk vill ha betyg.

Enligt ett par elever i inslaget skulle tidigare betyg leda till att man vet var man ligger och att man vet vad man behöver jobba på. Den graderande och värderande funktionen av betygen förstår jag. Man mäter kunskapsnivån som en elev har uppnått efter en avslutad uppgift/kurs och sätter en siffra eller en bokstav på det. Detta är moroten - man vill upp till högre nivåer, därför jobbar man hårdare. Som lärare är detta den lätta biten - man håller i MVG:t, prispokalen, lockar med det, och det finns inget mer tillfredställande i yrkesrollen än att få sätta ett högt betyg på en elev man vet har arbetat hårt för att uppnå sina kunskaper. Här förstår jag de 71 procenten.

Men samtidigt finns det inget svårare än att sätta låga betyg. En elev i inslaget uttrycker rädsla för att tidigare betyg skulle leda till större press. Inte bara på eleverna kan jag tillägga. Det är hjärtslitande att sätta ett IG. Det spelar egentligen ingen roll hur gammal eleven är, på ett papper står det nu att elevens kunskapsnivå inte är godkänd. H*n når inte upp till grundläggande krav i ett ämne, och bedömningen går inte att överklaga. För vissa elever är en låg kunskapsnivå samma sak som ett lägre människovärde. Detta är piskan, och precis som sin bildliga motsvarighet så skadar ett lågt betyg eleven - det är jag fullständigt övertygad om. Ett lågt betyg är inte stigmatiserande i alla fall, men om det bara är så i några få fall, så är det några få fall för mycket. Här förstår jag inte de 71 procenten.

Eleverna jag arbetar med har bara en sak i sikte när det gäller betygen - att komma in på rätt utbildning på högskolan. Då är betygen både en morot och en piska - men framför allt är de ett urvalsinstrument. Och jag är inte helt säker på att en betygspoäng bäst reflekterar vem som är lämplig att gå på vissa högskoleutbildningar.

Morot. Piska. Urvalsinstrument. Likvärdig bedömning av kunskap. Är någon av de anledningarna egentligen en bra orsak till att ha betyg över huvud taget? Enligt Sifo vill 71 procent ha tidigare betyg, men undersökningen besvarar inte frågan: Varför?

Så länge vi har ett betygssystem så kommer jag att arbeta efter det, men jag kommer inte alltid att veta varför. Det är väldigt synd på något som är så livsavgörande för många av våra elever.

Andra bloggar om: betyg, tidigare betyg, elever, lärare, skola

Regeringens “effektivaste” minister, Jan Björklund, tuffar vidare med sin inslagna skolpolitik, oavsett vad lärarna, eleverna, föräldrarna, fackförbunden, oppositionen, eller befolkningen tycker. Nu har direktiven för de nya betygen kommit. Och det är bara att konstatera att Björklund är flummigare än vanligt. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Men vad bryr sig väl en skolminister om det…

Redan sedan tidigare har det varit klart att betygsstegen ska bli fler och ha värdena A till F, där A är det högsta, medan F är underkänt. Man ska dessutom kunna bli extra underkänd genom ett streck.

Björklund erkänner att implementeringen av fler betygssteg inte är helt enkel:

Med varje mer steg med kritierer blir det svårare att specificera ner vad det är som krävs för att uppnå det. Och till slut hamnar man på en detaljstyrningsnivår som inte är önskvärd.

Han verkar ha förstått att ju fler betygssteg man har, desto svårare blir det att skilja dem åt. Det kräver glasklar tydlighet i kriterierna som kan innebära problem om man inte är tillräckligt tydligt. Vilken lösning har Björklund på problemet?

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Vi tar det en gång till.

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Egentligen betyder detta att vi har kvar det nuvarande betygssystemet, men att man sätter bokstaven B på MVG- och VG+ och bokstaven D på VG- och G+.

Att försvara B och D för eleverna blir svårt, men som lärare är det lättare att sätta ett betyg som inte har några kriterier. Min gissning är att B och D kommer att bli skolans vanligaste betyg.

Det som är svårast att förstå av Björklunds förslag är hur en man som låtsas vara emot “flumskolan” kan komma undan med att vara så flummig. Han till och med får beröm för att otydliggöra betygssystemet.

Snart är det slut med ordningen och redan i skolan…

Andra bloggar om: Jan Björklund, skolpolitik, betyg, flumskola, skola

Nu ska skriftliga omdömen införas från årskurs ett, och de får lov att vara betygsliknande. Redan som sexåring ska man alltså kunna vara icke godkänd.

Enligt utbildningsminister Jan Björklund lämnar vi nu “flumskolan” - ett begrepp som inte är mer definierat än att det är sånt oppositionen står för. Nu kan vi fokusera på kunskapsresultat - ett odefinierat begrepp som Alliansen står för.

Det är upp till varje rektor och skola att utforma omdömena, vilket innebär att de kan se ut precis hur som helst. Här ska det inte finnas någon likvärdighet, mätbarhet eller jämförbarhet. För en Allians som tidigare har trott stenhårt på siffrors allsmäktighet låter detta mer än lovligt flummigt.

Tydligen ska skriftliga omdömen införas redan från höstterminen 2008, men inte ett ord om hur det ska gå till väga. Måste inte lärarna utbildas i detta? Vilken arbetstid ska läggas på detta, vilken tid ska tas bort? Hur taktiskt är det att komma med ett sånt här utspel när fackförbunden befinner sig i en medlingssituation? Hur flummigt kan det bli?

Nåja, huvudsaken är väl att det går snabbt och enkelt. Snabba, enkla lösningar är alltid bäst. Eller?

Andra bloggar om: betyg, Jan Björklund, flumskolan, skola, skriftliga omdömen

Det är jullov just nu för lärare och elever. När man är ledig vill man inte riktigt tänka på jobb, men det är nästan alltid ofrånkomligt - särskilt om man har dåligt samvete för orättade uppsatser och olästa böcker. Och räcker inte det dåliga samvetet kan man lita på att media och diverse politiker låter piskan vina så här i mellandagarna. Det är underligt att skoldebatten tar fart under loven när varken lärare eller elever egentligen vill tänka på jobb. Jag tänker inte låta råttorna dansa på bordet, så här är mina två cent om de senaste utspelen i skoldebatten:

Sydsvenskan har i mellandagarna introducerat en artikelserie om en skola i Staffanstorp. Man har fått följa en klass och dess lärare och skolledare under några helt vanliga skoldagar. Syftet med artikelserien är, enligt Niklas Orrenius, en av journalisterna bakom serien: “Att undersöka vad de frågor och termer som används i den skolpolitiska debatten betyder på en vanlig skola i en vanlig kommun.”

Den första artikeln, “Lärarna längtar efter betyg”, innehåller, rubriken till trots, motstridiga åsikter när det gäller betygens vara eller inte vara. En lärare använder sig av de gamla sifferbetygen (1-5), en annan lärare vill helst att man ska tillbaka till de ännu äldre bokstavsbetygen (A, a, ab osv), medan två av lärarna helst vill avskaffa betygen helt och hållet. Personen som har satt rubriken vilseleder allmänheten till att tro att alla lärare älskar betyg, gärna den sort som Jan Björklund föreskriver. Varför gör Sydsvenskan på det viset?

Den andra artikeln, “Slappa eller jobba - Marilyn Monroe eller Strindberg?”, försöker utreda begreppet “flumskola“, ett begrepp som definieras så här:

I fp:s retorik har ordet blivit synonymt med socialdemokratisk skolpolitik de senaste åren. Exempel på flum är då betygs- och läxmotstånd, kravlöshet, experimentell pedagogik och friare undervisningsformer.

Den första riktiga termen i svensk skoldebatt som ska undersökas är alltså en term som i princip används av den borgerliga kanten för att beskriva det de uppfattar som vänsterkantens skolpolitik. Det är svårt att tänka sig en hårdare politisk vinkling av en artikel än att använda sig av den ena sidans begreppsvärld. Varför inte utreda “sorteringsskola”, “ordningsskola” eller “disciplinskola” - begrepp som är minst lika reella som “flumskola”?

Flum för mig är flytande mål och vaga distinktioner. Visst är exempelvis dagens betygsystem något flummigt med den definitionen, men att avfärda hela skolsystemet som flummigt är nonsens. Att anlägga ett demokratiskt arbetssätt är inte flummigt. Att träna kommunikativ förmåga, att arbeta med värdegrund, eller att fostra demokratiska samhällsmedborgare, är inte flummigt. Att vara emot att betyg ger en helhetsbedömning av individer är inte att vara flummig. Man behöver inte ett betygssystem för att ställa krav. Basta!

I den andra artikeln tar skolledarna mer plats. Så här uttrycker Lennart Rosell, en biträdande rektor, sin åsikt om vad flumskola innebär för honom:

För mig är flumskola när man likställer all kunskap.

[...]

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.

- Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Varför skulle Carlssons öde vara mer matnyttigt än Marilyn Monroes öde? Skulle verkligen “Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” skapa mer och bättre diskussioner än “Hollywood’s a place where they’ll pay you a thousand dollars for a kiss, and fifty cents for your soul. I know, because I turned down the first offer often enough and held out for the fifty cents.“? För dagens ungdomar, för dagens samhälle , och för framtiden, tror jag att vi har mer att lära oss av Monroe än av August Strindbergs karaktärer. Inte på något sätt kan jag se det som flummigt. Istället ifrågasätter jag Rosells urvalsgrunder och tror att han hamnar i ett väldigt flummigt definitionsträsk om han ska redogöra för vilket som är viktigast.

Som om Sydsvenskans vinklade artiklar inte räcker, så här på semestern, så gör Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Marie Granlund i spetsen, och lärarfacken, Eva-Lis Preisz (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), ett utspel på Dagens Nyheters debattsida. De kräver, än en gång, en bred uppgörelse om skolan.

För att få till stånd en bred uppgörelse tar sossarna och fackförbunden och går Jan Björklund till mötes på alla punkter. Det enda de kräver i gengäld är att Björklund slopar de tidiga betygsliknande omdömena. Som vanligt möts utspelet från borgerlig kant med den ofantligt trötta frasen “sent ska (s)yndaren vakna”. Och som vanligt kommer Björklund att slå dövörat till - vad finns det för incitament för honom att lyssna på sossarna? Han är inte ute efter en bred uppgörelse, han är ute efter ordning, reda och betyg på fredag. Givetvis använder han sig också flitigt av det odefinierade ordet “flumskola” och ställer det i kontrast med det lika odefinierade ordet “kunskapsresultat“. Björklund förutsätter att prefixen “flum-” och “kunskap-” är oföränderliga. Mannen vet alltså inte vad han pratar om, och det är väl ändå ganska flummigt.

En brett förd skoldebatt är bra och viktigt. Den bör föras när alla är med i spelet så att den blir så nyanserad som möjligt. Just nu har dock lärare och elever ledigt. Borde inte de få komma till tals? Eller ens få ta del av debatten?

Tillbaka till ledigheten… Gott slut!

Andra bloggar om: lärare, elever, skoldebatt, skola, skolledare, betyg, Jan Björklund, flumskola, Lennart Rosell, Marilyn Monroe, August Strindberg, Mona Sahlin, Marie Granlund, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, kunskapsresultat

Regelverket kring ansökningarna till högskolan är ganska komplicerade, och med införandet av meritvärden från år 2010 kommer processen bli ännu mer så. I stort sett innebär förändringarna att man bör välja högskoleutbildning redan när man går i femte klass.

Låt mig förklara:

Betygssystemet fungerar så att när man söker till högskolan räknas de gymnasiala bokstavsbetygen (IG, G, VG, MVG) om till siffror (0, 10, 15, 20) och sedan söker man på sitt genomsnittsbetyg. Till vissa utbildningar krävs 20.0 i snitt för att få lov att lottas in.

Tanken med meritvärden är att man ska gynna fördjupningar i vissa kurser, framför allt språk och matematik. Engelska B, exempelvis, ger 0.5 meritvärdespoäng, och Engelska C ger ytterligare 0.5 meritvärdespoäng. Om man har läst båda de kurserna kan man alltså få ett poäng till vid sin ansökan till högskoleutbildningarna. Om man från början har MVG i alla sina kurser (20.0 i snitt) får man således 21.0 - en inte helt oäven siffra att söka med.

Om ens högskoleutbildning, vilket inte är helt ovanligt, skulle kräva Engelska B som särskild behörighet, får man emellertid ingen halvpoäng för den kursen. Då står man där med 20.5 i snitt (halv poäng för EnC), vilket givetvis inte är lika bra ur konkurrenssynpunkt.

Det finns dock fler sätt att tjäna meritpoäng på:

• Godkänt betyg från Moderna språk - steg 4 - ger 1.0 meritpoäng.
• Godkänt betyg från Moderna språk - steg 5 - ger ytterligare 0.5 meritpoäng.
• Godkänt betyg från Moderna språk - steg 2 - ger ytterligare 0.5 meritpoäng (om man redan har Godkänt betyg från ett annat modernt språk - steg 4, dock ej steg 5).

Moderna språk (ett språk upp t.o.m. steg 5, eller två språk upp t.o.m. steg 4 resp. t.o.m. steg 2) kan maximalt ge 1.5 meritpoäng.

För matematik kan man få upp till 1.0 meritpoäng om man har läst två kurser mer än vad som krävs i behörighetskraven. Detta kommer att missgynna alla tekniska högskoleutbildningarna eftersom de redan kräver Matematik E, vilket är den högsta nationella kursen man kan gå på gymnasiet. Inga meritpoäng för extra mattekurser för blivande civilingenjörer, alltså.

Man inför också något som heter områdeskurser och här blir det riktigt komplicerat, men i korthet kan man få extra meritpoäng för andra kurser än språk och matematik. Om utbildningen kräver Kemi A, kan man få meritpoäng för Kemi B.

Sammanlagt kan man totalt få 2.5 meritpoäng.

Syftet med förändringen är givetvis att man slippa det taktiska väljandet av lättare nybörjarkurser under gymnasietiden och samtidigt gynna språk och matematik. Problemet är att det skapar helt nya taktiker som går så långt tillbaka i tiden som till femte klass, då eleverna väljer ett modernt språk till sjätte klass.

I femte klass måste barnen välja rätt språk - om man väljer fel, och tvingas byta till ett annat språk på gymnasiet, kan man inte få maximalt med meritpoäng inför sökandet till högskolan. Jo, kanske om man istället får de maximala poängen genom Engelska och Matematik istället. men då gäller det att man inte vill bli civilingenjör - då står man där kanske med sina 1.0 i meritpoäng och konkurrerar med dem som valde rätt språk i femman och som på det viset har 2.5 i meritpoäng.

Som ni kanske förstår så anser jag att förändringen suger döda trastar ur kloaken. Men det värsta är nog att man inte kan få meritpoäng för sitt hemspråk. Det anses kanske inte lika fint att kunna ett språk som man har lärt sig innan man började lära sig svenska…

Förändringen träder i kraft redan 2010, vilket innebär att de som går i ettan på gymnasiet kommer att råka ut för meritvärdena. För dem, tillsammans med dem som går i sexan, sjuan, åttan och nian, är det redan kört. Det är bara att hoppas att de valde rätt språk i femman. Lycka till!

PS: 2010 råkar också vara året då gymnasieskolan reformeras utifrån Alliansens riktlinjer, med allt vad det innebär av nya betygssystem och säkerligen nya meritvärdessystem. Förändringen som träder i kraft det året, kommer alltså att vara gammalt redan från start. DS.

Andra bloggar om: högskolan, meritvärde, betyg, gymnasiet, skola