Freon Blogg

Alla elever i Sverige borde ha en dator i skolan.

Varför har de inte redan det?

I Sydsvenskan förklarar Jonas Hällebrand, informations och kommunikations teknik-pedagog (IKT) på Gunnesboskolan i Lund, att det beror på:

• brist på kunskap om IKT
• skolledningarna som inte vågar ta besluten
• konservativa lärare som inte kan ta till sig ny teknik

Det var det hela. Eller var det något han glömde? Jag kan räkna upp tre saker till:

• Pengar
• Cash
• Moolah

Givetvis brister kunskapen ibland och skolledningarna tar väldigt lång tid på sig att implementera exempelvis trådlösa nätverk och bärbara datorer. Och vissa lärare har ett visst motstånd till ny teknik. Men ofta beror kunskapsbristen, oviljan och motståndet på att man helt enkelt inte har tillgång till tekniken och att den faktiskt är dyr. På grundskolan har inte alla lärare en dator var, än mindre var elev. Och att inte se den ekonomiska aspekten av detta i dessa besparingstider är att inte se elefanten i rummet.

Andra bloggar om: elever, skola, IKT, lärare, datorer

Illmar Reepalu besvarar nu kritiken mot sin, inte helt orginella, idé om att eleverna i Malmö ska utvärdera sina lärare:

Jag förstår att det finns lärare som upprörs av att eleverna får en sådan möjlighet. Kanske till följd av den vrångbild som sprids, där det hävdas att eleverna skall sätta betyg på lärarna och att det skall ligga till grund för lärarnas löner.

Han går till särskilt skarp kritik mot Metta Fjelkner, ordföranden för Lärarnas Riksförbund – det lilla lärarfacket:

Jag har vid flera tillfällen nyligen debatterat med Metta Fjelkner och hon vet att jag inte talar om betyg utan om omdömen. Hon vet att detta inte skall ligga till grund för någon lönesättning. Därmed faller också hennes hänvisning till forskarkritiken, som bygger just på den förfalskade bild hon åberopar.

Bilden av att utvärderingarna skulle utgöra betyg har förstärkts av att media, bland annat Sydsvenskan, inte riktigt har förstått skillnaden mellan betyg som myndighetsutövning och betyg som allmänt ord.

Sedan ska det sägas att inte heller Reepalu har alla hönsen hemma:

Jag är förvånad över att en hög representant för lärarna hyser stor misstro mot eleverna, vilket i sig indikerar ett större problem.

Han går inte in på vilket det större problemet skulle vara. Jag funderar fortfarande…

Andra bloggar om: Illmar Reepalu, elever, lärare, betyg, Metta Fjelkner, utvärdering

Från Malmös kommunfullmäktige igår, då man diskuterade Ilmar Reepalus förslag om att eleverna ska betygsätta Malmös lärare:

Det är att undervärdera lärarkåren att ta hjälp av tioåringar för att se om den är kompetent.

- Patrick Reslow (m)

Webb-TV-länk

Andra bloggar om: elever, betyg, lärare

Metta Fjelkner, ordförande för det lilla lärarfacket, Lärarnas Riksförbund, speglar i en debattartikel mina ord från igår. Hon gör det givetvis oberoende av mig, men i alla fall:

Att låtsas som om vem som helst kan sätta betyg är att undergräva lärares ledarskap. Däremot är det givetvis viktigt att elever får utvärdera kurser och moment i samarbete med lärarna. Det är inget som skrämmer lärare, det är en del av yrket. En lärare behöver elevernas förtroende som ett medel för att nå målet att eleverna skall få kunskap och självförtroende. Men att bedöma är ingen rättvisefråga utan ett professionellt ansvar.

I dagens Sydsvenskan skriver dessutom Ilmar Reepalu en insändare (som inte finns på nätet) för att försvara sitt förslag om att elever ska få betygsätta lärare i Malmö till våren. Han undviker noga ordet betyg, utan använder istället ord som utvärdering och omdöme. Det han beskriver i insändaren är alltså ingen nyhet. Utvärderingar och omdömen är sånt vi har arbetat med inom skolan sedan länge. Det är ordet betyg som är värdeladdat. När Reepalu undviker ordet har jag inga problem med hans förslag.

Just ordet betyg behandlar Sydsvenskans journalist Elin Fjellman Jaderup i en artikel i dagens tidning. Det är hon som har skrivit de flesta artiklarna om Reepalus förslag, och eftersom hon har använt ordet betyg lite slarvigt kommer här ett försvarstal:

Betyg är ett allmänt ord. Det är inte reserverat för skolans värld. Enligt Nationalencyklopedin är betyg en ”utsaga om eller bedömning av prestationer av olika slag”. Det är ett vanligt uttryck för en värdering.

Det finns ett gigantiskt problem med hennes resonemang:

Inom skolan arbetar vi inte med Nationalencyklopedin som styrdokument.

Grundskoleförordningen 7 kap. §5:

Betyg skall sättas av läraren. Om ett betyg är beroende av två eller flera lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyget sättas av rektorn.

Gymnasieförordningen 7 kap. §3:

Betyg på avslutad kurs och efter en etapp skall sättas av läraren. Om ett betyg beror av två eller flera lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyget sättas av rektorn.

Skolverkets allmänna råd om likvärdig bedömning och betygssättning:

Läraren gör vid betygsättningen en värdering av elevens studieresultat, en värdering som har stor betydelse för elevens möjligheter att komma in på andra utbildningar och för att få arbete. Slutbetyget har med andra ord rättsverkningar för eleven och det finns ytterst begränsade möjligheter att ändra på ett slutbetyg. Det är därför viktigt att bestämmelserna om bedömning och betyg tillämpas på ett likvärdigt och rättssäkert sätt.

Jag ledsen Elin Fjellman Jaderup. Det är skillnad på betyg som ett allmänt ord, och betyg som myndighetsutövning med rättsliga följder. Inom skolan är det den andra betydelsen som gäller. När man recenserar filmer och skivor i en dagstidning kan den första betydelsen få gälla.

Mats Olsson har också skrivit om dagens vända i den malmöitiska skoldebatten.

Andra bloggar om: Metta Fjelkner, lärare, elever, Ilmar Reepalu, betyg, utvärdering, Elin Fjellman Jaderup

Det är lov, jag vet, men idiotierna tar tyvärr inte ledigt.

I Malmö fortsätter debatten om att eleverna där ska få sätta betyg på lärarna. Plötsligt står det helt klart att Malmös politiker blandar ihop äpplen med päron och att media hjälper till – så till den milda grad att både lärare och pedagogikforskare börjar bland ihop begreppen. Inom skolan arbetar vi väldigt mycket med begreppsförståelse – men om varken de som styr skolan, de som rapporterar om skolan, de som forskar om skolan, eller de som arbetar inom skolan, vet vad de pratar om så befinner vi oss på ett sluttande plan.

Enligt en artikel i Sydsvenskan ska eleverna i Malmös gymnasieskolor få börja sätta betyg på lärarna från och med i vår. Den obligatoriska betygssättningen ska, enligt tidningen, värdera följande frågor:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

Betygsskalan som ska användas ser ut så här:

Instämmer helt – instämmer delvis – instämmer i liten grad – instämmer inte alls.

Förlåt, Sydsvenskan, men vet ni egentligen vad ni pratar om?

Detta är en helt vanlig utvärdering. Artikeln erkänner att utvärderingar inte är nyheter inom skolvärlden, men tydligen så ska det faktum att den fylls i på en dator vara oerhört innovativt. Utvärderingar på dator är inget nytt, det har vi på vår skola gjort i flera år. Där har eleverna dessutom möjlighet att i öppna svarsrutor kommentera alla frågorna – något man i Malmö inte verkar våga införa. Utvärderingarna ligger sedan till grund för medarbetarsamtal – som inte ska förväxlas med lönesamtal, eller lönesättande samtal.

Rektor Edward Jensinger på Pauli gymnasium verkar veta vad han pratar om:

Betygsättning av lärare är ett uttryck som Edward Jensinger absolut inte vill använda. Kursutvärdering är det rätta ordet, tycker han.

Så när en lärare känner sig övervakad av sin arbetsgivare så kan det bero på att ordet betygssättning används utan att man verkar veta vad man pratar om. Läraren kan dock vara lugn. Politikerna verkar inte heller veta vad de pratar om. Och när en forskare på pedagogiska institutionen i Stockholm, Trevor Dolan, ska ge politikerna på tafsen, så blandar han också ihop betygen med utvärderingarna. Oerhört tröttsamt.

Betygssättning är myndighetsutövning med rättsliga följder för de betygssatta. Kursutvärderingar är inte myndighetsutövning, utan ett arbetsredskap för både lärare, elever och skolledning. Så enkelt är det.

Andra bloggar om: elever, betyg, media, lärare, begreppsförståelse, skola, betygssättning, utvärdering

På onsdag startar den nya Skolinspektionen – den som kommer att frälsa det svenska skolsystemet och få Sverige att toppa alla internationella undersökningar. Dess generaldirektör, Anne-Marie Begler, fd rikspolischef, skrev en debattartikel i söndagens DN. Den är full av fraser som de här:

• “en likvärdig utbildning med hög kvalitet”
• “en god utbildning i en trygg miljö”
• “en bättre skola för eleverna”
• “elevens kunskaper och resultat i fokus”
• “elevens kunskap kommer att vara vår ledstjärna”
• “lyssna till och ta hänsyn till elevernas och föräldrarnas synpunkter”
• “ett stöd för utveckling och förändring”
• “lärarna är skolans viktigaste resurs för elevernas studieresultat”
• “en bättre och mer likvärdig skola”
• “utbildningssystemet är av avgörande betydelse för välfärden i vårt land”
• “vars och ens rätt till utbildning och utveckling utifrån sina förutsättningar och behov”

Så, nu är vi inte så rädda för er. Vad är det ni ska göra – förutom att spotta ur er floskler?

• “en betydligt kraftfullare inspektionsmyndighet”
• “mer resursstark”
• “fler inspektörer”
• “rikta fokus mot rektorns och lärarnas ansvar”
• “inte släppa taget om den huvudman eller verksamhet där allvarliga brister uppmärksammats”
• “inspektionen ska komma tillbaka tills bristerna är åtgärdade”
• “föra ut resultaten från inspektionen brett, i syfte att påverka andra huvudmän och skolor”
• “inte heller främmande för mer kraftfulla verktyg”
• “möjlighet att använda vite”
• “en tydlig och pådrivande aktör”

Ok, tack. Fler floskler, men jag känner mig inte bättre till mods. Vill man göra det ska man läsa Anne-Marie Körlings inlägg om debattartikeln. Hon hittar alltid guldkanten på vilken tillvaro som helst. Själv ska jag gå och fundera på hur en skola och dess lärare ska bli bättre av att betala böter…

Andra bloggar om: Skolinspektionen, Anne-Marie Begler, skola, elever, lärare

Sydsvenskan avslutar sin serie om Omkretsens skolor genom att ge utbildningsminister Jan Björklund sista ordet. Han börjar med att kommentera de låga resultaten i vissa av kommunerna:

Ska vi höja resultaten måste vi gå in med stödinsatser tidigare än vi gör idag.

Det håller jag med honom om. Frågan är hur.

Ministerns förslag är att utbilda fler speciallärare, ge mer pengar till lågstadiet, utbilda lågstadielärare istället för grundskolelärare och att införa nationella prov i årskurs tre för att identifiera de elever som inte har lärt sig att läsa och räkna.

Jag tror att de flesta elever som går i trean och inte kan läsa eller räkna redan är identifierade, och jag vet inte vilken nytta det finns med att återinföra låg-, mellan- och högstadierna. I övrigt är Björklunds förslag helt ok, även, tror jag, när han vill förstatliga skolan igen. Jag tror att det är viktigare att ha en hårdare statlig kontroll, men jag vet inte om det skulle bli bättre med statligt huvudmannaskap.

Björklund svarar också på tio snabba frågor:

Det är här det blir lite problematiskt. Låt mig ställa två frågor:

1. Ska bussningen av invandrarelever till svensktäta skolor kompletteras med bussning av svenska elever till invandrartäta skolor?
2. Hur ska man kunna ha mindre grupper när man inte ska ha fler lärare i skolan?

Som vanligt sjabblar Björklund bort de bra förslagen genom att också komma med förslag som ingen förstår sig på. Det är dags att Björklund slipper monopolet på skolfrågorna och att man tillsätter en opolitisk skolkommission. Långsiktighet, kvalitet och breda överenskommelser bör vara ledorden. Snabba fixar och enkla lösningar på komplexa problem bör undvikas.

Andra bloggar om: Jan Björklund, resultat, lärare, elever, skola, bussning

Reaktionerna på Ilmar Reepalus hjärnsläpp igår har inte låtit vänta på sig.

Lärarna vill knappt kommentera förslaget eftersom det är så dumt, men kontentan är:

De ser en risk med att det är den skojige läraren som släpper eleverna tidigare från lektionen som får högre betyg medan det gedigna, ibland lite tråkiga, skolarbetet får bottennapp.

En rektor säger:

Att man kallar det för betygssättning av lärare tror jag inte ger någon positiv efterklang. Jag tycker inte att man kan döma ut människor hur som helst. Det viktigaste är att det hela tiden finns en dialog mellan lärare och elever.

Ett av lärarfacken (Lärarnas Riksförbund) dömer ut förslaget helt. Ordföranden, Metta Fjelkner, speglar mina ord från igår:

Vad Ilmar Reepalu egentligen säger är att Sveriges kommuner inte klarar av att lönesätta lärare därför att de inte vet hur lärare fungerar. Betygssättning är en myndighetsutövning som man ska värna och vårda.

Av någon anledning hör Sydsvenskan inte av sig till det större lärarfacket, Lärarförbundet. De får dock en chans att uttala sig i Svenska Dagbladet, som också tar upp Reepalus förslag. Ordföranden, Eva-Lis Preisz säger:

Ett förenklat betygsystem utan tydliga kriterier skulle kunna leda till att lärare blir kränkta och i vissa fall även till vuxenmobbing.

Eleverna får också en chans att uttala sig i Sydsvenskan. En säger:

De är inte här för att vara schysta kompisar utan för att vara lärare.

Reepalus förslag sågas alltså i princip av alla som är verksamma inom skolan. Finns det en chans att han lär sig av detta?

Än en gång: Vad är det för fel på de utvärderingar vi gör idag?

Uppdaterat:

Även Mats Skogkär, en av Sydsvenskans mer rabiata ledarskribenter, väger in om Reepalus förslag, och han gör det utifrån Klass 9A. För en gångs skull håller jag med Mats Skogkär. Kors i taket.

Och apropå Klass 9A, kan jag passa på att länka till en krönika om dokumentärserien som Anna Larsdotter skrivit – också i Sydsvenskan. Intressant, även om jag inte kan hålla med om det här med läraryrket som ett “kall” – över huvud taget. Det är inget kall. Det är en profession.

Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, lärare, elever, betyg, betygssättning, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, skola, Klass 9A, Mats Skogkär, Anna Larsdotter

Efter att ha tittat på Klass 9A har nu Ilmar Reepalu, Malmös “starke man”, fått för sig att eleverna ska betygsätta lärarna. Frågorna hopar sig:

• Ska eleverna få betalt för det?
• Ska eleverna kompetensutvecklas i det?
• Vem ska utbilda eleverna i betygsättning?
• Ska eleverna även sätta lärarnas löner?
• Tittar Ilmar Reepalu för mycket på TV?

Mina elever gör kursutvärderingar varje år. Jag graderas inte efter någon betygsskala, men jag får en god fingervisning om vad jag är bra på och vad jag behöver förbättra. Utvärderingarna ligger sedan till grund för medarbetarsamtalen med min chef. Vad behöver förändras?

Ilmar Reepalu, precis som alldeles för många i skoldebatten, har svårt att se betygsättning som en myndighetsutövning som har rättsliga följder för de som betygsätts. Ett betyg är dessutom ett trubbigt instrument som är svårt att använda om man vill ha detaljerad information om en komplicerad verklighet. Ett betyg får inte förväxlas med resultatmätning eller, som i det här fallet, en utvärdering.

Det borde vara självklart att politikerna, som till syvende och sist har makten över skolan, vet vad de pratar om. Det verkar inte Reepalu göra.

Andra bloggar om: Klass 9A, Ilmar Reepalu, elever, betyg, betygsättning, skola

Mäta resultat – sätta betyg.

Det är en skillnad mellan de två sakerna. I måndagens DN Debatt verkar Haninge kommun blanda ihop dem:

Vi har i Haninge fått flera intressanta erfarenheter av att genomföra kunskapskontroller för barn och elever i yngre åldrar. Dessa erfarenheter visar att proven tydliggör uppdraget för lärarna. De påverkar hur lärarna lägger upp sin undervisning. De påverkar vad lärarna undervisar om. De påverkar hur lärarna samarbetar med varandra. De ger motiv för utveckling och förändring. Det är på detta sätt som prov och betyg kan leda till att eleverna lär sig mer.

Det är en sak för skolan att mäta kunskapsnivån med hjälp av prov eller kontroller. Det är en helt annan att sätta betyg, som är en myndighetsutövning som kan få rättsverkningar för eleven vad gäller framtida utbildning och arbete.

Jag förringar inte på något sätt de fantastiska resultat som Haninge kommun har uppnått genom sina kunskapskontroller, men det är inte betygssättning de sysslar med. I debattartikeln framgår också att de inte alls har “betygsliknande tester” (vad nu det är för något…), utan de testar kunskapsnivåerna på eleverna och sätter in resurser där det behövs. Vem skulle få för sig att ifrågasätta något sådant?

Det är viktigt, både i den allmänna skoldebatten och i den specifika betygsdebatten, att man inte blandar ihop kunskapsmätning med betygssättning. Det är när en lågstadieelevs kunskapsnivå bedöms som icke godkänd som stridigheterna sätter in. Haninge kommun vill presentera sin del av verkligheten, men på DN Debatt blir det till ett avbränt vådaskott.

Huka er i skolbänkarna!

Andra bloggar om: resultat, betyg, Haninge kommun, skola, kunskapskontroll, betygssättning, elever, skoldebatt, betygsdebatt