Freon Blogg

Sydsvenskan avslutar sin serie om Omkretsens skolor genom att ge utbildningsminister Jan Björklund sista ordet. Han börjar med att kommentera de låga resultaten i vissa av kommunerna:

Ska vi höja resultaten måste vi gå in med stödinsatser tidigare än vi gör idag.

Det håller jag med honom om. Frågan är hur.

Ministerns förslag är att utbilda fler speciallärare, ge mer pengar till lågstadiet, utbilda lågstadielärare istället för grundskolelärare och att införa nationella prov i årskurs tre för att identifiera de elever som inte har lärt sig att läsa och räkna.

Jag tror att de flesta elever som går i trean och inte kan läsa eller räkna redan är identifierade, och jag vet inte vilken nytta det finns med att återinföra låg-, mellan- och högstadierna. I övrigt är Björklunds förslag helt ok, även, tror jag, när han vill förstatliga skolan igen. Jag tror att det är viktigare att ha en hårdare statlig kontroll, men jag vet inte om det skulle bli bättre med statligt huvudmannaskap.

Björklund svarar också på tio snabba frågor:

Det är här det blir lite problematiskt. Låt mig ställa två frågor:

1. Ska bussningen av invandrarelever till svensktäta skolor kompletteras med bussning av svenska elever till invandrartäta skolor?
2. Hur ska man kunna ha mindre grupper när man inte ska ha fler lärare i skolan?

Som vanligt sjabblar Björklund bort de bra förslagen genom att också komma med förslag som ingen förstår sig på. Det är dags att Björklund slipper monopolet på skolfrågorna och att man tillsätter en opolitisk skolkommission. Långsiktighet, kvalitet och breda överenskommelser bör vara ledorden. Snabba fixar och enkla lösningar på komplexa problem bör undvikas.

Andra bloggar om: Jan Björklund, resultat, lärare, elever, skola, bussning

Reaktionerna på Ilmar Reepalus hjärnsläpp igår har inte låtit vänta på sig.

Lärarna vill knappt kommentera förslaget eftersom det är så dumt, men kontentan är:

De ser en risk med att det är den skojige läraren som släpper eleverna tidigare från lektionen som får högre betyg medan det gedigna, ibland lite tråkiga, skolarbetet får bottennapp.

En rektor säger:

Att man kallar det för betygssättning av lärare tror jag inte ger någon positiv efterklang. Jag tycker inte att man kan döma ut människor hur som helst. Det viktigaste är att det hela tiden finns en dialog mellan lärare och elever.

Ett av lärarfacken (Lärarnas Riksförbund) dömer ut förslaget helt. Ordföranden, Metta Fjelkner, speglar mina ord från igår:

Vad Ilmar Reepalu egentligen säger är att Sveriges kommuner inte klarar av att lönesätta lärare därför att de inte vet hur lärare fungerar. Betygssättning är en myndighetsutövning som man ska värna och vårda.

Av någon anledning hör Sydsvenskan inte av sig till det större lärarfacket, Lärarförbundet. De får dock en chans att uttala sig i Svenska Dagbladet, som också tar upp Reepalus förslag. Ordföranden, Eva-Lis Preisz säger:

Ett förenklat betygsystem utan tydliga kriterier skulle kunna leda till att lärare blir kränkta och i vissa fall även till vuxenmobbing.

Eleverna får också en chans att uttala sig i Sydsvenskan. En säger:

De är inte här för att vara schysta kompisar utan för att vara lärare.

Reepalus förslag sågas alltså i princip av alla som är verksamma inom skolan. Finns det en chans att han lär sig av detta?

Än en gång: Vad är det för fel på de utvärderingar vi gör idag?

Uppdaterat:

Även Mats Skogkär, en av Sydsvenskans mer rabiata ledarskribenter, väger in om Reepalus förslag, och han gör det utifrån Klass 9A. För en gångs skull håller jag med Mats Skogkär. Kors i taket.

Och apropå Klass 9A, kan jag passa på att länka till en krönika om dokumentärserien som Anna Larsdotter skrivit - också i Sydsvenskan. Intressant, även om jag inte kan hålla med om det här med läraryrket som ett “kall” - över huvud taget. Det är inget kall. Det är en profession.

Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, lärare, elever, betyg, betygssättning, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, skola, Klass 9A, Mats Skogkär, Anna Larsdotter

Efter att ha tittat på Klass 9A har nu Ilmar Reepalu, Malmös “starke man”, fått för sig att eleverna ska betygsätta lärarna. Frågorna hopar sig:

• Ska eleverna få betalt för det?
• Ska eleverna kompetensutvecklas i det?
• Vem ska utbilda eleverna i betygsättning?
• Ska eleverna även sätta lärarnas löner?
• Tittar Ilmar Reepalu för mycket på TV?

Mina elever gör kursutvärderingar varje år. Jag graderas inte efter någon betygsskala, men jag får en god fingervisning om vad jag är bra på och vad jag behöver förbättra. Utvärderingarna ligger sedan till grund för medarbetarsamtalen med min chef. Vad behöver förändras?

Ilmar Reepalu, precis som alldeles för många i skoldebatten, har svårt att se betygsättning som en myndighetsutövning som har rättsliga följder för de som betygsätts. Ett betyg är dessutom ett trubbigt instrument som är svårt att använda om man vill ha detaljerad information om en komplicerad verklighet. Ett betyg får inte förväxlas med resultatmätning eller, som i det här fallet, en utvärdering.

Det borde vara självklart att politikerna, som till syvende och sist har makten över skolan, vet vad de pratar om. Det verkar inte Reepalu göra.

Andra bloggar om: Klass 9A, Ilmar Reepalu, elever, betyg, betygsättning, skola

Mäta resultat - sätta betyg.

Det är en skillnad mellan de två sakerna. I måndagens DN Debatt verkar Haninge kommun blanda ihop dem:

Vi har i Haninge fått flera intressanta erfarenheter av att genomföra kunskapskontroller för barn och elever i yngre åldrar. Dessa erfarenheter visar att proven tydliggör uppdraget för lärarna. De påverkar hur lärarna lägger upp sin undervisning. De påverkar vad lärarna undervisar om. De påverkar hur lärarna samarbetar med varandra. De ger motiv för utveckling och förändring. Det är på detta sätt som prov och betyg kan leda till att eleverna lär sig mer.

Det är en sak för skolan att mäta kunskapsnivån med hjälp av prov eller kontroller. Det är en helt annan att sätta betyg, som är en myndighetsutövning som kan få rättsverkningar för eleven vad gäller framtida utbildning och arbete.

Jag förringar inte på något sätt de fantastiska resultat som Haninge kommun har uppnått genom sina kunskapskontroller, men det är inte betygssättning de sysslar med. I debattartikeln framgår också att de inte alls har “betygsliknande tester” (vad nu det är för något…), utan de testar kunskapsnivåerna på eleverna och sätter in resurser där det behövs. Vem skulle få för sig att ifrågasätta något sådant?

Det är viktigt, både i den allmänna skoldebatten och i den specifika betygsdebatten, att man inte blandar ihop kunskapsmätning med betygssättning. Det är när en lågstadieelevs kunskapsnivå bedöms som icke godkänd som stridigheterna sätter in. Haninge kommun vill presentera sin del av verkligheten, men på DN Debatt blir det till ett avbränt vådaskott.

Huka er i skolbänkarna!

Andra bloggar om: resultat, betyg, Haninge kommun, skola, kunskapskontroll, betygssättning, elever, skoldebatt, betygsdebatt

De lokala kurserna och inriktningarna försvinner. Utbudet och valfriheten minskar. Möjligheterna att få specialutformade eller reducerade program reduceras. Medierna rapporterar om gymnasieutredningen från regeringen.

Skolminister Jan Björklund vill framför allt bli av med avarterna, hobbykurserna, och han exemplifierar det med Vinkunskap och Skidakrobatik. Den förstnämnda kursen kanske är bra för blivande kockar, den andra kursen kanske för framtida skidinstruktörer, men om skolministern bedömer dem som avarter så är det säkert så.

Lokala kurser kommer i framtiden endast få starta, under en två års prövoperiod, om det finns ett dokumenterat behov från det lokala näringslivet. Gymnasieskolan ska bli lönsam och endast tillgodose den lokala industrin.

Möjligheten att utforma kurser lokalt har kanske gått över styr, vad vet jag, men nog verkar det som om gymnasieutredningen klappar gymnasieeleverna lite nedlåtande på huvudet. Valfriheten ska minska för att annars väljer eleverna bara kurser som är slappa och inte ger någon samhällsekonomisk fördel. Eleverna är inte kapabla att ta så viktiga beslut och om de kan så försöker de överlista systemet av betygstaktiska skäl.

Jag tycker nog att valfriheten inte alltid är till godo, men mest för att valfriheten stressar eleverna till att välja kurser som kan ge dem fördelar på högskolan - ofta ganska krävande kurser som gör att de inte kan lägga det tyngsta krutet på de kurser som faktiskt krävs för att komma in.

När valfriheten på gymnasiet minskar, ökar trycket på eleverna att välja rätt program från början. När möjligheterna till individuella, specialutformade eller reducerade program dessutom tas bort, minskar felmarginalerna ytterligare. Yrkesvalet kommer tidigare och tidigare. Jag tror inte det är en positiv utveckling. Men vad vet jag - jag visste inte vad jag ville bli förrän jag var 27 år gammal.

Andra bloggar om: gymnasieutredningen, Jan Björklund, skola, elever, gymnasiet

På måndag presenterar regeringen en utredning om hur framtidens gymnasieskola ska se ut. Enligt söndagens DN och SvD så kommer kraven för att komma in på gymnasieskolan att skärpas. Samtidigt avskaffas det Individuella programmet för dem som inte klarar behörighetskraven. Istället införs en möjlighet att gå ett tionde år i grundskolan.

Jag ser inget direkt negativt med att skärpa kraven. Det vore bra om eleverna har godkänt i ämnena som de senare ska läsa på gymnasiet. Men jag är mer ambivalent när det gäller avskaffande av det individuella programmet.

Det finns en oerhörd risk med att det tionde året i grundskolan ses som ett års kvarsittning. Enligt en rapport från Barnombudsmannen (som söndagens DN Debatt handlar om), och som också kommer ut på måndag, ökar stressen bland eleverna. Stressen i nionde klass lär inte direkt minska om man riskerar ett års kvarsittning.

Egentligen rör det sig dessutom om en ganska kosmetisk förändring. Eleverna som inte kommer in på något nationellt program, hamnar alla i grundskolans tionde år - som man skulle kunna beskriva som ett individuellt program, fast på grundskolan. Skillnaden gör kanske att grundskolan tar hand om grundskolans problem, vilket kanske skapar en rättvisare fördelning av resurser mellan kommunerna och skolorna. Men om man gör det på elevernas bekostnad så är det inte värt det. Fördelen med ett individuellt program är att eleverna som inte klarat kraven ändå kan gå vidare med sina jämnåriga, till nya miljöer och nya lärare. Det behöver inte nödvändigtvis vara en sämre lösning.

Barnombudsmannens årsrapport innehåller också annat:

När eleverna fick skriva två saker som är bra i skolan hamnade lärare och annan personal överst, följda av kompisar och skolämnen. Om de fick bestämma i skolan skulle de framför allt ändra på skolmaten och skolmatsalen, arbetstiderna, den fysiska miljön, lärarnas pedagogiska hjälp, planeringen och ordningsreglerna.

Som elev är det viktigt att detta uppmärksammas - att ens röst blir hörd. Som skolpolitiker bör rapporten ge en indiktaion på vad som behöver förändras (och om det individuella programmets avskaffande hör dit). Som lärare får man en lite kaka till söndagskaffet genom att man hamnar bland det som är bra med skolan. Den smakar lite bittert, men i alla fall.

Andra bloggar om: skola, gymnasieskola, grundskola, elever, lärare, skolpolitiker

Vad tevetittarna inte får se är ju att vi parallellt gjorde samma sak, men med 9B. Vi fick exempelvis arbeta två mattelärare tillsammans - det gjorde en enorm skillnad, både för eleverna och för oss. Vi fick mer tid för pedagogisk debatt och utveckling och tid att inspirera varandra. Faktum är att 9B höjde sina betyg mer än 9A.

En lärare på Johannesskolan i Malmö uttalar sig om SVT:s dokumentärserie Klass 9A i Personalavin, ett månatligt informationsblad till Malmö stads anställda.

Så var det med Superpedagogerna. Om man satsar på mindre grupper, högre lärartäthet och mer resurser så förbättras resultaten. Jag är inte förvånad.

Jag har följt Klass 9A varje vecka och med stort intresse. Det är två saker som har gjort att intresset har hållts vid liv: Eleverna och skildringen av staden jag bor i, Malmö. Invändningarna har dock funnits kvar - behandlingen av de “gamla” lärarna tycker inte jag har varit schysst och betoningen på läraryrket som ett kall, och inte en profession, har inte tilltalat mig alls.

Man behöver inte vara en prisbelönt och omskriven lärare för att kunna visa upp goda resultat. Det verkar räcka med att man är utbildad, engagerad och professionell. Och klass 9B verkar visa att resultaten blir ännu bättre om lärartätheten ökar.

Skönt. Då kan man lägga sin tilltufsade heder åt sidan och än en gång glädjas över att vara lärare. Och hoppas på fler kollegor.

Andra bloggar om: elever, skola, Klass 9A, lärare

Jag har fortfarande inte beslutat mig när det gäller tidigare betyg eller inte. En undersökning från Sifo visar emellertid att 71 % av svenska folket vill ha tidigare betyg (enligt Rapport) och då är jag villig att böja mig för majoriteten. Men jag vill gärna veta varför folk vill ha betyg.

Enligt ett par elever i inslaget skulle tidigare betyg leda till att man vet var man ligger och att man vet vad man behöver jobba på. Den graderande och värderande funktionen av betygen förstår jag. Man mäter kunskapsnivån som en elev har uppnått efter en avslutad uppgift/kurs och sätter en siffra eller en bokstav på det. Detta är moroten - man vill upp till högre nivåer, därför jobbar man hårdare. Som lärare är detta den lätta biten - man håller i MVG:t, prispokalen, lockar med det, och det finns inget mer tillfredställande i yrkesrollen än att få sätta ett högt betyg på en elev man vet har arbetat hårt för att uppnå sina kunskaper. Här förstår jag de 71 procenten.

Men samtidigt finns det inget svårare än att sätta låga betyg. En elev i inslaget uttrycker rädsla för att tidigare betyg skulle leda till större press. Inte bara på eleverna kan jag tillägga. Det är hjärtslitande att sätta ett IG. Det spelar egentligen ingen roll hur gammal eleven är, på ett papper står det nu att elevens kunskapsnivå inte är godkänd. H*n når inte upp till grundläggande krav i ett ämne, och bedömningen går inte att överklaga. För vissa elever är en låg kunskapsnivå samma sak som ett lägre människovärde. Detta är piskan, och precis som sin bildliga motsvarighet så skadar ett lågt betyg eleven - det är jag fullständigt övertygad om. Ett lågt betyg är inte stigmatiserande i alla fall, men om det bara är så i några få fall, så är det några få fall för mycket. Här förstår jag inte de 71 procenten.

Eleverna jag arbetar med har bara en sak i sikte när det gäller betygen - att komma in på rätt utbildning på högskolan. Då är betygen både en morot och en piska - men framför allt är de ett urvalsinstrument. Och jag är inte helt säker på att en betygspoäng bäst reflekterar vem som är lämplig att gå på vissa högskoleutbildningar.

Morot. Piska. Urvalsinstrument. Likvärdig bedömning av kunskap. Är någon av de anledningarna egentligen en bra orsak till att ha betyg över huvud taget? Enligt Sifo vill 71 procent ha tidigare betyg, men undersökningen besvarar inte frågan: Varför?

Så länge vi har ett betygssystem så kommer jag att arbeta efter det, men jag kommer inte alltid att veta varför. Det är väldigt synd på något som är så livsavgörande för många av våra elever.

Andra bloggar om: betyg, tidigare betyg, elever, lärare, skola

Jag har precis sett det första avsnittet av SVT:s nya dokumentärserie, Klass 9A. Det hade smygpremiär på Doc Lounge, en klubb på Inkonst i Malmö, och flera av de medverkande var där - producenter, skolledare, elever, lärare.

Jag är kluven.

Den största behållningen med Klass 9A är skolungdomarna. Det verkar vara en fantastisk klass med flera blivande stjärnor. I första avsnittet sticker Ala ut, som en idrottsskygg elev som behärskar fler skånska dialekter än Sten Broman. Ett klassrum med hans sinne för humor hade varit en fröjd att arbeta i.

På grund av eleverna fungerar serien bra. Man får en varm inblick i skolans värld, från elevernas perspektiv. Det som gör mig kluven är lärarna.

Lärarna som handplockats för att lyfta klassens resultat från ganska ok till mycket ok är alla prisbelönta och har visat sig vara engagerade pedagoger som känner lärarens kall. Jag har inget emot dem, även om jag tycker att Stavros, matteläraren, fjäskar lite väl mycket för eleverna. De är alla goda förebilder för oss andra lärare.

Serien ger dock en falsk bild av läraryrket.

“Stjärnlärarna” som kallats in för att förbättra resultaten i klass 9A är 8 stycken. De har fått en klass på 20 elever att ta hand om. De har inte haft hand om några andra klasser på skolan. De har inte varit med på ämneskonferenser, arbetslagskonferenser, skolkonferenser, och bara en av dem har haft utvecklingssamtal med elever och föräldrar. De har med andra ord plockat russinen ur kakan.

Det är inte svårt att vara pigg, engagerad och trollbindande om man bara har en enda klass under några lektioner i veckan. Det är lätt att se alla eleverna om man i ett arbetslag på 8 lärare har hand om 20 elever. Men det är inte så vardagen för verklighetens lärare ser ut. Jag bara hoppas att TV-publiken förstår det.

Skolpolitiskt sett finns det också en hel del att säga om serien, men det får jag nog återkomma till.

Jag kommer definitivt att följa Klass 9A, men inte för lärarnas skull, inte för skolpolitikens skull, utan för elevernas. Det är samma anledning som jag gav för att bli lärare från första början. Inte illa, med andra ord.

Imorgon, tisdag, sänds det första avsnittet på SVT. Därefter kommer det att kunna hittas här.

Uppdaterat 080212: Sydsvenskans Heidi Avellan skriver om att det är lärarnas fel här. Sydsvenskan har också ett reportage från premiären här.

Uppdaterat 080213: Sydsvenskans Patrik Svensson har sunda åsikter i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: Klass 9A, skola, lärare, elever

Landets fjärde största morgontidning, Sydsvenskan, fortsätter sin artikelserie om skolan i Staffanstorp. Den tredje delen heter “Så kan en fis få tyst på Beethoven” och handlar om ordning och reda. (Om de andra delarna här.) Jag undrar om Jan Björklund läser den. Jag tror det knappt, för innehållet i artikeln visar på skolministerns ihåliga ordningsbegrepp.

Lärarna i artikeln anser inte att kepsar, mobiltelefoner och mp3-spelare är ett problem i klassrummen. En av lärarna säger att “det kanske är en generationsfråga. Men jag kan inte riktigt se problemet med mössorna.” En annan säger: “Mobiltelefoner. Det är en sådan där symbolgrej för politiker. Men egentligen är de inget stort bekymmer i dagens skola.” Om mp3-spelare säger en tredje lärare att “det är okej att de lyssnar medan de räknar. Vissa koncentrerar sig bättre då.” Och ändå används de sakerna flitigt i skoldebatten för att visa vilken oreda som råder i den svenska skolan.

Inte helt oväntat har skolledningen på skolan en avvikande åsikt. Så här uttrycker sig en av rektorerna:

En del lärare klarar att prata lite om fotboll under lektionen, och hämta tillbaka respekten igen och gå tillbaka till SO:n eller vad det nu var. Andra lärare klarar inte det. Och då är det bättre att ingen lärare pratar fotboll eller tillåter mössor på.

Kan någon stava till inkommensurabilitet?

Jag kan förstå att skolan måste ha gemensamma regler, men varför ska de vara väsensskilda från reglerna som gäller i samhället i stort? Varför måste kepsdiskussioner inleda varje läsår/termin/lektion när de inte på något sätt hämmar inlärningen? Varför kan man inte utnyttja mobiltelefonerna istället för att stänga dem? Varför får inte mp3-spelare användas, när de bevisligen stödjer vissa elevers inlärning? Eller måste alla elever vara likadana? Och har skolan i Staffanstorp verkligen en regel som begränsar fotbollssnacket i klassrummet?

I klassrummen råder lugn och ro, trots alla skräckscenarior, mycket tack vare att skolan infört ett “klasstak” på max 20 elever per klass. För mig låter det som en dröm. Tänk vilken elevkontakt man hade haft. Ingen elev hade varit osynlig. Men det är dyrt och långsiktigt och då är det ingen lösning för fyraårstänkande politiker som håller hårt i plånboken. Det man är ute efter är snabba och billiga lösningar som kan vara allmängiltiga och som kan ge omedelbar verkan. Och då passar kepsförbud, mobilförbud och mp3-spelarförbud bra, gärna tillsammans med ordningsbetyg. Billigt och publikfriande.

I korridorerna, å andra sidan, råder kaos, enligt artikeln - hårda ord och brottningslekar som lätt spårar ur - och det är här det blir intressant. Självklart ska det råda lugn och ro även i korridorerna, men vilket ansvar ligger på lärarna? Ligger det i lärarnas uppdrag att agera vakter och poliser? En lärare berättar: “Man ska orka också. Vissa dagar undviker man de hörn där det brukar bli bråk. Det borde inte vara så, men det händer.” En aspekt är arbetstiden. Om man på en arbetsdag ska gå rastvakt, äta pedagogisk lunch (vara lunchvakt), hålla i en hel dags lektioner, planera, rätta och delta i konferenser - när har man paus?

Så där. Några frågor att tänka på när vår skolminister kommer dragandes med enkla populärlösningar på egentligen ganska komplexa problem.

Gott nytt!

Andra bloggar om: Sydsvenskan, skola, Jan Björklund, ordning, lärare, elever