Freon Blogg

På måndag presenterar regeringen en utredning om hur framtidens gymnasieskola ska se ut. Enligt söndagens DN och SvD så kommer kraven för att komma in på gymnasieskolan att skärpas. Samtidigt avskaffas det Individuella programmet för dem som inte klarar behörighetskraven. Istället införs en möjlighet att gå ett tionde år i grundskolan.

Jag ser inget direkt negativt med att skärpa kraven. Det vore bra om eleverna har godkänt i ämnena som de senare ska läsa på gymnasiet. Men jag är mer ambivalent när det gäller avskaffande av det individuella programmet.

Det finns en oerhörd risk med att det tionde året i grundskolan ses som ett års kvarsittning. Enligt en rapport från Barnombudsmannen (som söndagens DN Debatt handlar om), och som också kommer ut på måndag, ökar stressen bland eleverna. Stressen i nionde klass lär inte direkt minska om man riskerar ett års kvarsittning.

Egentligen rör det sig dessutom om en ganska kosmetisk förändring. Eleverna som inte kommer in på något nationellt program, hamnar alla i grundskolans tionde år - som man skulle kunna beskriva som ett individuellt program, fast på grundskolan. Skillnaden gör kanske att grundskolan tar hand om grundskolans problem, vilket kanske skapar en rättvisare fördelning av resurser mellan kommunerna och skolorna. Men om man gör det på elevernas bekostnad så är det inte värt det. Fördelen med ett individuellt program är att eleverna som inte klarat kraven ändå kan gå vidare med sina jämnåriga, till nya miljöer och nya lärare. Det behöver inte nödvändigtvis vara en sämre lösning.

Barnombudsmannens årsrapport innehåller också annat:

När eleverna fick skriva två saker som är bra i skolan hamnade lärare och annan personal överst, följda av kompisar och skolämnen. Om de fick bestämma i skolan skulle de framför allt ändra på skolmaten och skolmatsalen, arbetstiderna, den fysiska miljön, lärarnas pedagogiska hjälp, planeringen och ordningsreglerna.

Som elev är det viktigt att detta uppmärksammas - att ens röst blir hörd. Som skolpolitiker bör rapporten ge en indiktaion på vad som behöver förändras (och om det individuella programmets avskaffande hör dit). Som lärare får man en lite kaka till söndagskaffet genom att man hamnar bland det som är bra med skolan. Den smakar lite bittert, men i alla fall.

Andra bloggar om: skola, gymnasieskola, grundskola, elever, lärare, skolpolitiker

Vad tevetittarna inte får se är ju att vi parallellt gjorde samma sak, men med 9B. Vi fick exempelvis arbeta två mattelärare tillsammans - det gjorde en enorm skillnad, både för eleverna och för oss. Vi fick mer tid för pedagogisk debatt och utveckling och tid att inspirera varandra. Faktum är att 9B höjde sina betyg mer än 9A.

En lärare på Johannesskolan i Malmö uttalar sig om SVT:s dokumentärserie Klass 9A i Personalavin, ett månatligt informationsblad till Malmö stads anställda.

Så var det med Superpedagogerna. Om man satsar på mindre grupper, högre lärartäthet och mer resurser så förbättras resultaten. Jag är inte förvånad.

Jag har följt Klass 9A varje vecka och med stort intresse. Det är två saker som har gjort att intresset har hållts vid liv: Eleverna och skildringen av staden jag bor i, Malmö. Invändningarna har dock funnits kvar - behandlingen av de “gamla” lärarna tycker inte jag har varit schysst och betoningen på läraryrket som ett kall, och inte en profession, har inte tilltalat mig alls.

Man behöver inte vara en prisbelönt och omskriven lärare för att kunna visa upp goda resultat. Det verkar räcka med att man är utbildad, engagerad och professionell. Och klass 9B verkar visa att resultaten blir ännu bättre om lärartätheten ökar.

Skönt. Då kan man lägga sin tilltufsade heder åt sidan och än en gång glädjas över att vara lärare. Och hoppas på fler kollegor.

Andra bloggar om: elever, skola, Klass 9A, lärare

Jag har fortfarande inte beslutat mig när det gäller tidigare betyg eller inte. En undersökning från Sifo visar emellertid att 71 % av svenska folket vill ha tidigare betyg (enligt Rapport) och då är jag villig att böja mig för majoriteten. Men jag vill gärna veta varför folk vill ha betyg.

Enligt ett par elever i inslaget skulle tidigare betyg leda till att man vet var man ligger och att man vet vad man behöver jobba på. Den graderande och värderande funktionen av betygen förstår jag. Man mäter kunskapsnivån som en elev har uppnått efter en avslutad uppgift/kurs och sätter en siffra eller en bokstav på det. Detta är moroten - man vill upp till högre nivåer, därför jobbar man hårdare. Som lärare är detta den lätta biten - man håller i MVG:t, prispokalen, lockar med det, och det finns inget mer tillfredställande i yrkesrollen än att få sätta ett högt betyg på en elev man vet har arbetat hårt för att uppnå sina kunskaper. Här förstår jag de 71 procenten.

Men samtidigt finns det inget svårare än att sätta låga betyg. En elev i inslaget uttrycker rädsla för att tidigare betyg skulle leda till större press. Inte bara på eleverna kan jag tillägga. Det är hjärtslitande att sätta ett IG. Det spelar egentligen ingen roll hur gammal eleven är, på ett papper står det nu att elevens kunskapsnivå inte är godkänd. H*n når inte upp till grundläggande krav i ett ämne, och bedömningen går inte att överklaga. För vissa elever är en låg kunskapsnivå samma sak som ett lägre människovärde. Detta är piskan, och precis som sin bildliga motsvarighet så skadar ett lågt betyg eleven - det är jag fullständigt övertygad om. Ett lågt betyg är inte stigmatiserande i alla fall, men om det bara är så i några få fall, så är det några få fall för mycket. Här förstår jag inte de 71 procenten.

Eleverna jag arbetar med har bara en sak i sikte när det gäller betygen - att komma in på rätt utbildning på högskolan. Då är betygen både en morot och en piska - men framför allt är de ett urvalsinstrument. Och jag är inte helt säker på att en betygspoäng bäst reflekterar vem som är lämplig att gå på vissa högskoleutbildningar.

Morot. Piska. Urvalsinstrument. Likvärdig bedömning av kunskap. Är någon av de anledningarna egentligen en bra orsak till att ha betyg över huvud taget? Enligt Sifo vill 71 procent ha tidigare betyg, men undersökningen besvarar inte frågan: Varför?

Så länge vi har ett betygssystem så kommer jag att arbeta efter det, men jag kommer inte alltid att veta varför. Det är väldigt synd på något som är så livsavgörande för många av våra elever.

Andra bloggar om: betyg, tidigare betyg, elever, lärare, skola

Jag har precis sett det första avsnittet av SVT:s nya dokumentärserie, Klass 9A. Det hade smygpremiär på Doc Lounge, en klubb på Inkonst i Malmö, och flera av de medverkande var där - producenter, skolledare, elever, lärare.

Jag är kluven.

Den största behållningen med Klass 9A är skolungdomarna. Det verkar vara en fantastisk klass med flera blivande stjärnor. I första avsnittet sticker Ala ut, som en idrottsskygg elev som behärskar fler skånska dialekter än Sten Broman. Ett klassrum med hans sinne för humor hade varit en fröjd att arbeta i.

På grund av eleverna fungerar serien bra. Man får en varm inblick i skolans värld, från elevernas perspektiv. Det som gör mig kluven är lärarna.

Lärarna som handplockats för att lyfta klassens resultat från ganska ok till mycket ok är alla prisbelönta och har visat sig vara engagerade pedagoger som känner lärarens kall. Jag har inget emot dem, även om jag tycker att Stavros, matteläraren, fjäskar lite väl mycket för eleverna. De är alla goda förebilder för oss andra lärare.

Serien ger dock en falsk bild av läraryrket.

“Stjärnlärarna” som kallats in för att förbättra resultaten i klass 9A är 8 stycken. De har fått en klass på 20 elever att ta hand om. De har inte haft hand om några andra klasser på skolan. De har inte varit med på ämneskonferenser, arbetslagskonferenser, skolkonferenser, och bara en av dem har haft utvecklingssamtal med elever och föräldrar. De har med andra ord plockat russinen ur kakan.

Det är inte svårt att vara pigg, engagerad och trollbindande om man bara har en enda klass under några lektioner i veckan. Det är lätt att se alla eleverna om man i ett arbetslag på 8 lärare har hand om 20 elever. Men det är inte så vardagen för verklighetens lärare ser ut. Jag bara hoppas att TV-publiken förstår det.

Skolpolitiskt sett finns det också en hel del att säga om serien, men det får jag nog återkomma till.

Jag kommer definitivt att följa Klass 9A, men inte för lärarnas skull, inte för skolpolitikens skull, utan för elevernas. Det är samma anledning som jag gav för att bli lärare från första början. Inte illa, med andra ord.

Imorgon, tisdag, sänds det första avsnittet på SVT. Därefter kommer det att kunna hittas här.

Uppdaterat 080212: Sydsvenskans Heidi Avellan skriver om att det är lärarnas fel här. Sydsvenskan har också ett reportage från premiären här.

Uppdaterat 080213: Sydsvenskans Patrik Svensson har sunda åsikter i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: Klass 9A, skola, lärare, elever

Landets fjärde största morgontidning, Sydsvenskan, fortsätter sin artikelserie om skolan i Staffanstorp. Den tredje delen heter “Så kan en fis få tyst på Beethoven” och handlar om ordning och reda. (Om de andra delarna här.) Jag undrar om Jan Björklund läser den. Jag tror det knappt, för innehållet i artikeln visar på skolministerns ihåliga ordningsbegrepp.

Lärarna i artikeln anser inte att kepsar, mobiltelefoner och mp3-spelare är ett problem i klassrummen. En av lärarna säger att “det kanske är en generationsfråga. Men jag kan inte riktigt se problemet med mössorna.” En annan säger: “Mobiltelefoner. Det är en sådan där symbolgrej för politiker. Men egentligen är de inget stort bekymmer i dagens skola.” Om mp3-spelare säger en tredje lärare att “det är okej att de lyssnar medan de räknar. Vissa koncentrerar sig bättre då.” Och ändå används de sakerna flitigt i skoldebatten för att visa vilken oreda som råder i den svenska skolan.

Inte helt oväntat har skolledningen på skolan en avvikande åsikt. Så här uttrycker sig en av rektorerna:

En del lärare klarar att prata lite om fotboll under lektionen, och hämta tillbaka respekten igen och gå tillbaka till SO:n eller vad det nu var. Andra lärare klarar inte det. Och då är det bättre att ingen lärare pratar fotboll eller tillåter mössor på.

Kan någon stava till inkommensurabilitet?

Jag kan förstå att skolan måste ha gemensamma regler, men varför ska de vara väsensskilda från reglerna som gäller i samhället i stort? Varför måste kepsdiskussioner inleda varje läsår/termin/lektion när de inte på något sätt hämmar inlärningen? Varför kan man inte utnyttja mobiltelefonerna istället för att stänga dem? Varför får inte mp3-spelare användas, när de bevisligen stödjer vissa elevers inlärning? Eller måste alla elever vara likadana? Och har skolan i Staffanstorp verkligen en regel som begränsar fotbollssnacket i klassrummet?

I klassrummen råder lugn och ro, trots alla skräckscenarior, mycket tack vare att skolan infört ett “klasstak” på max 20 elever per klass. För mig låter det som en dröm. Tänk vilken elevkontakt man hade haft. Ingen elev hade varit osynlig. Men det är dyrt och långsiktigt och då är det ingen lösning för fyraårstänkande politiker som håller hårt i plånboken. Det man är ute efter är snabba och billiga lösningar som kan vara allmängiltiga och som kan ge omedelbar verkan. Och då passar kepsförbud, mobilförbud och mp3-spelarförbud bra, gärna tillsammans med ordningsbetyg. Billigt och publikfriande.

I korridorerna, å andra sidan, råder kaos, enligt artikeln - hårda ord och brottningslekar som lätt spårar ur - och det är här det blir intressant. Självklart ska det råda lugn och ro även i korridorerna, men vilket ansvar ligger på lärarna? Ligger det i lärarnas uppdrag att agera vakter och poliser? En lärare berättar: “Man ska orka också. Vissa dagar undviker man de hörn där det brukar bli bråk. Det borde inte vara så, men det händer.” En aspekt är arbetstiden. Om man på en arbetsdag ska gå rastvakt, äta pedagogisk lunch (vara lunchvakt), hålla i en hel dags lektioner, planera, rätta och delta i konferenser - när har man paus?

Så där. Några frågor att tänka på när vår skolminister kommer dragandes med enkla populärlösningar på egentligen ganska komplexa problem.

Gott nytt!

Andra bloggar om: Sydsvenskan, skola, Jan Björklund, ordning, lärare, elever

Det är jullov just nu för lärare och elever. När man är ledig vill man inte riktigt tänka på jobb, men det är nästan alltid ofrånkomligt - särskilt om man har dåligt samvete för orättade uppsatser och olästa böcker. Och räcker inte det dåliga samvetet kan man lita på att media och diverse politiker låter piskan vina så här i mellandagarna. Det är underligt att skoldebatten tar fart under loven när varken lärare eller elever egentligen vill tänka på jobb. Jag tänker inte låta råttorna dansa på bordet, så här är mina två cent om de senaste utspelen i skoldebatten:

Sydsvenskan har i mellandagarna introducerat en artikelserie om en skola i Staffanstorp. Man har fått följa en klass och dess lärare och skolledare under några helt vanliga skoldagar. Syftet med artikelserien är, enligt Niklas Orrenius, en av journalisterna bakom serien: “Att undersöka vad de frågor och termer som används i den skolpolitiska debatten betyder på en vanlig skola i en vanlig kommun.”

Den första artikeln, “Lärarna längtar efter betyg”, innehåller, rubriken till trots, motstridiga åsikter när det gäller betygens vara eller inte vara. En lärare använder sig av de gamla sifferbetygen (1-5), en annan lärare vill helst att man ska tillbaka till de ännu äldre bokstavsbetygen (A, a, ab osv), medan två av lärarna helst vill avskaffa betygen helt och hållet. Personen som har satt rubriken vilseleder allmänheten till att tro att alla lärare älskar betyg, gärna den sort som Jan Björklund föreskriver. Varför gör Sydsvenskan på det viset?

Den andra artikeln, “Slappa eller jobba - Marilyn Monroe eller Strindberg?”, försöker utreda begreppet “flumskola“, ett begrepp som definieras så här:

I fp:s retorik har ordet blivit synonymt med socialdemokratisk skolpolitik de senaste åren. Exempel på flum är då betygs- och läxmotstånd, kravlöshet, experimentell pedagogik och friare undervisningsformer.

Den första riktiga termen i svensk skoldebatt som ska undersökas är alltså en term som i princip används av den borgerliga kanten för att beskriva det de uppfattar som vänsterkantens skolpolitik. Det är svårt att tänka sig en hårdare politisk vinkling av en artikel än att använda sig av den ena sidans begreppsvärld. Varför inte utreda “sorteringsskola”, “ordningsskola” eller “disciplinskola” - begrepp som är minst lika reella som “flumskola”?

Flum för mig är flytande mål och vaga distinktioner. Visst är exempelvis dagens betygsystem något flummigt med den definitionen, men att avfärda hela skolsystemet som flummigt är nonsens. Att anlägga ett demokratiskt arbetssätt är inte flummigt. Att träna kommunikativ förmåga, att arbeta med värdegrund, eller att fostra demokratiska samhällsmedborgare, är inte flummigt. Att vara emot att betyg ger en helhetsbedömning av individer är inte att vara flummig. Man behöver inte ett betygssystem för att ställa krav. Basta!

I den andra artikeln tar skolledarna mer plats. Så här uttrycker Lennart Rosell, en biträdande rektor, sin åsikt om vad flumskola innebär för honom:

För mig är flumskola när man likställer all kunskap.

[...]

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.

- Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Varför skulle Carlssons öde vara mer matnyttigt än Marilyn Monroes öde? Skulle verkligen “Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” skapa mer och bättre diskussioner än “Hollywood’s a place where they’ll pay you a thousand dollars for a kiss, and fifty cents for your soul. I know, because I turned down the first offer often enough and held out for the fifty cents.“? För dagens ungdomar, för dagens samhälle , och för framtiden, tror jag att vi har mer att lära oss av Monroe än av August Strindbergs karaktärer. Inte på något sätt kan jag se det som flummigt. Istället ifrågasätter jag Rosells urvalsgrunder och tror att han hamnar i ett väldigt flummigt definitionsträsk om han ska redogöra för vilket som är viktigast.

Som om Sydsvenskans vinklade artiklar inte räcker, så här på semestern, så gör Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Marie Granlund i spetsen, och lärarfacken, Eva-Lis Preisz (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), ett utspel på Dagens Nyheters debattsida. De kräver, än en gång, en bred uppgörelse om skolan.

För att få till stånd en bred uppgörelse tar sossarna och fackförbunden och går Jan Björklund till mötes på alla punkter. Det enda de kräver i gengäld är att Björklund slopar de tidiga betygsliknande omdömena. Som vanligt möts utspelet från borgerlig kant med den ofantligt trötta frasen “sent ska (s)yndaren vakna”. Och som vanligt kommer Björklund att slå dövörat till - vad finns det för incitament för honom att lyssna på sossarna? Han är inte ute efter en bred uppgörelse, han är ute efter ordning, reda och betyg på fredag. Givetvis använder han sig också flitigt av det odefinierade ordet “flumskola” och ställer det i kontrast med det lika odefinierade ordet “kunskapsresultat“. Björklund förutsätter att prefixen “flum-” och “kunskap-” är oföränderliga. Mannen vet alltså inte vad han pratar om, och det är väl ändå ganska flummigt.

En brett förd skoldebatt är bra och viktigt. Den bör föras när alla är med i spelet så att den blir så nyanserad som möjligt. Just nu har dock lärare och elever ledigt. Borde inte de få komma till tals? Eller ens få ta del av debatten?

Tillbaka till ledigheten… Gott slut!

Andra bloggar om: lärare, elever, skoldebatt, skola, skolledare, betyg, Jan Björklund, flumskola, Lennart Rosell, Marilyn Monroe, August Strindberg, Mona Sahlin, Marie Granlund, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, kunskapsresultat

Spanskprofessorn Inger Enkvist skriver i en debattartikel i SvD:

Sedan slutet av sextiotalet förekommer en starkt antiauktoritär strömning i skolan, som hävdar att föräldrar och lärare utövar förtryck när de leder ungas utveckling.

De vuxna antas istället vara de ungas kamrater och ska bara finnas tills hands i bakgrunden. Den nya pedagogiken vill sätta “eleven i centrum”. Tidigare var tanken att elevens skoltid var en förberedelse för vuxenlivet.

Nu heter det att elever bara kan lära sig om de tycker att det är ­roligt i skolan. En lärare anses därför inte behöva så mycket ämneskunskaper, men däremot trevliga metoder. Utvärderingen läggs hos eleven själv, eftersom denne är expert på vad han eller hon tycker om.

Eleven uppmanas att själv “söka information”.

Vi har återinfört självstudier och gjort våra elever till autodidakter fast de flesta vuxna vet att det går snabbare och bättre att lära sig av en kunnig person.

Inger, Inger, Inger: Har du ens läst en läroplan, kursplan eller en lokal arbetsplan? Har du besökt en skola på sistone? Har du läst något annat än tidningsrubriker den senaste tiden?

Ni andra: Tro inte på ett ord hon säger. Pedagogiken hon försöker beskriva utifrån allmänna, svepande och generaliserande ordalag finns inte. Sambanden hon senare i artikeln försöker skapa mellan “flumpedagogiken” och samhällets nedsjunkande i laglöshet är hämtade ur luften (eller ur Enkvists livfulla fantasi).

Hela debattartikeln är ett långt resonerande utfrån axiom utan stöd i fakta, annan forskning eller ens i verkligheten. Det är hennes artiklar (och böcker) som är flummiga. Trots detta kommer Inger Enkvist att fortsätta hyllas av folk som inte sett insidan av ett klassrum på mycket länge. Kören sjunger lika falskt som Inger själv.

Andra bloggar om: Inger Enkvist, skola, lärare, elever, Pedagogik, flumpedagogik