Freon Blogg

Från City:

Det är oacceptabelt att vissa skolor ger glädjebetyg. Därför kommer vi från 1 juli 2011 införa sanktioner när betygen avviker för mycket från nationella proven. Det kan leda till böter eller om det upprepas att skolan mister sitt tillstånd.

- Jan Björklund, utbildningsminister

Alla problem löser sig om vi sätter betyg efter de nationella proven. Det finns ju inga kvaliteter som inte kan mätas, inga färdigheter som inte kan kvantifieras. Det finns inget lärare kan göra som ett prov inte kan göra bättre.

Det vore konstigt om inte skolorna i ett sådant läge vill göra sina ”kunder” nöjda. Och det gäller såväl privata som kommunala skolor. Det är också lättare att sätta höga betyg än låga för lärarna. Alla blir nöjda och man slipper eventuellt merarbete med samtal och omprövningar.

- Jonas Vlachos, doktor nationalekonomi

Jag antar att vi slipper eventuellt merarbete med nationella prov också. Det här med samtal är övervärderat. Helst ska man slippa träffa eleverna alls. Då blir det extra enkelt att sätta betyg på dem – särskilt om man bara har ett prov att gå efter.

Ett väl genomtänkt förslag som aldrig kan gå fel.

Andra bloggar om: betyg, nationella prov, Jan Björklund, Jonas Vlachos

Kommunerna har det fulla ansvaret för skolan. Därmed kan staten och regeringen vända dem ryggen och låta dem klara sig bäst det går. Saker som minskade skatteintäkter, mindre barnkullar och minskad lärartäthet är detaljer i sammanhanget. Huvudsaken är att regeringen inte kan beskyllas för skolans problem – allt sånt kan man fortfarande lägga på Socialdemokraterna, och gärna då Göran Persson.

Det är kontentan av en ledare i Svenska Dagbladet. Några citat:

Man ska inte heller gripas av panik inför de besparingar som hittills har rapporterats. Man kan alltid önska sig bättre resurser, men internationellt sett förblir den svenska skolan välfinansierad. Enligt OECD satsar bara några få EU-länder en större andel av sin BNP på skolan.

Andra länder satsar mindre pengar på skolan – alltså är det rimligt att Sverige också satsar mindre pengar på skolan. Det måste ju vara att skolan har för mycket pengar som gör att resultaten rasar i internationella undersökningar. Eller som SvD skriver:

Trots de goda totalresurserna, och trots att lärartätheten har ökat, utvecklas kunskapsresultaten negativt.

Jo, får vi ner antalet lärare så sparar vi inte bara pengar, kunskapsresultaten skjuter i höjden också.

Svenska Dagbladet avslutar med några retoriska (?) frågor:

Satsar kommunerna sina skolbudgetar på löner till skickliga lärare eller på byggnader och byråkrati?

Skolbyggnaderna står där, ändamålsenliga, och duger inte till mycket annat. Det är inte mycket nytta med att sälja av dem, eftersom de troligen kommer att behövas inom några år då barnkullarna växer igen. Byråkratin kommer inte att minska med ett nytt betygssystem, fler skriftliga omdömen, större krav på dokumentation, mer “ordning och reda” och ett större antal kursprov i fler årskurser. Snarare tvärtom.

Vad kan man då spara på? Lärarlönerna, givetvis. Lönespridningen blir mindre och mindre. I praktiken sjunker lärarlönerna, särskilt i kommuner som styrs av “skolpartiet” (fp), och om vi inte hade haft ett avtal som garanterat minst 10,2 % 2007-2009 så hade vi knappast fått någon lönehöjning alls i år (och antalet kommuner som överskrider 10,2 % lär nog inte vara så många).

SvD har visst en fråga till:

Ser skolan kunskapsförmedling som sin klart viktigaste uppgift?

Ja. Hur så?

Jag tvivlar på att ett förstatligande av skolan skulle åtgärda alla problemen – så som SvD och Jan Björklund verkar tro – det verkar helt enkelt för enkelt. Jag är dock inte övertygad om motsatsen, fortsatt kommunal drift, heller. Kommunaliseringen kan nog ses som ganska misslyckad, men jag tror att den hade klarat sig bättre om den inte hade följts av en borgerlig regering som avreglerade kommunerna och deras statsbidrag. Kommunaliseringen är, precis som allt annat, mångfacetterad. Att bara skylla på Göran Persson är fånigt och löser ingenting.

När kan den svenska skolan räknas som Jan Björklunds?

Bara så att vi vet när vi har honom att skylla på.

Andra bloggar om: skola, Göran Persson, resurser, lärartäthet, lärare, lärarlöner, förstatligande, Kommunalisering, Jan Björklund

Gymnasiepropositionen läcker som ett gammalt oljefat:

Ska Sverige vara framgångsrikt på 2000-talet måste vi höja resultaten och höja kraven i gymnasieskolan.

- Jan Björklund (vem annars?)

Är det inte bättre att resultaten blir bättre på det vi redan kräver av eleverna? Varför måste vi kräva mer och hoppas att resultaten blir bättre? Och hur ska antalet studenter öka genom höjda inträdeskrav? Med samma resonemang blir höjdhoppare bättre och fler av att man höjer ribban, och det tror inte jag riktigt på.

Andra bloggar om: Gymnasiepropositionen, skola, Jan Björklund, resultat, krav

• Put the money where your mouth is!
• Show me the money!
• Money is like manure, you have to spread it around, or it smells!

Talessätten är många. Det är helt enkelt dags att lätta på plånboken.

Om ett par veckor ska jag ha medarbetarsamtal, en procedur som inkluderar att jag blir meddelad min nya lön.Vi tillämpar individuell lönesättning, så jag borde få lön efter prestation, men så blir det troligen inte.

Det är sista året med HÖK-07, avtalet mellan lärarförbunden och Sveriges kommuner, vilket innebär att jag på ett enkelt sätt kan räkna ut min nya lön. I HÖK-07 skulle lärarna få en garanterad lägsta löneökning med 10,2 % fram till och med 2009. I de flesta kommuner har lägstanivån blivit ett tak, med följden att ingen kommer att få mer än 10,2 %. Den individuella lönesättningen finns inte. Om en kommun har väldigt god ekonomi kanske lärarlönerna kan bli högre, men hur många kommuner stämmer det in på? Det är inte konstigt att många lärare vill ha tillbaka tariffsystemet.

Lars Hemzelius (fp) i Trelleborg vill att lärarna får lön efter vilka resultat eleverna presterar på de nationella proven:

Genom regelbundna avstämningar registreras [...] en trend som visar på den enskilde lärarens påverkansgrad på den enskilde eleven. Därigenom skapas också möjlighet att lönemässigt premiera de bästa lärarprestationerna avseende kunskapsförmedling.

Hemzelius förslag är givetvis helt galet. Han verkar tro att de nationella proven är universellt objektiva mätinstrument från ovan som inte har några som helst pedagogiska brister. Någon problematisering kring vilken kunskap som förmedlas finns inte.

Jan Björklund (fp) vill inte lägga sig i hur lärarlönerna sätts i kommunerna. För att få kontroll på lönesättningen vill han förstatliga skolan igen -  en lösning som de andra allianspartierna inte vill ha.

Alliansen verkar vara överens om att läraryrkets status bör öka. Med en hög status följer en hög lön. Eller så kan man öka statusen genom att höja lönerna. Om nu inte Jan Björklund kan/orkar/vill göra något för lärarlönerna, så borde man kunna förvänta sig att löneökningarna blir högre än de minimala 10,2 %:en i kommuner där alliansen regerar. Trelleborg, till exempel. Så verkar det inte bli.

Att komma med utspel är enkelt. Snack är billigt. Det är dags att lägga pengarna där munnen är.

Andra bloggar om: individuell lönesättning, HÖK-07, löneökning, lärarlöner, Lars Hemzelius, Jan Björklund

Min fru kom på mig igår. Med att sitta och läsa en regeringsproposition. På en ledig dag. Man skäms ju nästan. Det är långt mellan inläggen nu, men med en ny familjemedlem och ett heltidsjobb blir det inte mycket tid över för att blogga. Det är dock dags nu.

Propositionen handlade i vilket fall om att ta tillbaka skolan till det härliga 50-talet då allting var ordning och reda och fridens liljor i skolans värld. Stadieindelningen är tillbaka. Barnen ska prövas och betygsättas. Lärarna ska veta sin plats. Jan Björklund gör än en gång klart för alla som är verksamma inom skolan: Här är det nya gamla bullar som gäller.

I Sydsvenskan får Björklund gå tå mot tå med Hans-Åke Scherp. Några “höjdpunkter”:

Provet registrerar kunskapen. I nästa steg kommer det att leda till ökat fokus på de ämnen som prövas. Jag tror att ett system med tidigare prov och betyg får elever och lärare att jobba mer.

- Björklund

Jobbar vi inte tillräckligt? Nä, ge oss några prov att rätta så att vi kan registrera kunskaper. Vi behöver fylla ut vår tid. Det vore ju för jävligt om vi hade tid att prata med eleverna också…

Eleverna lär för proven, inte för att förstå. Forskning visar att om man lägger stor tyngd vid prov och använder det som drivkraft för lärande, så leder det till ett ytligt lärande, det vill säga ett lärande som gör att kunskaperna upprätthålls bara över provet och lite till.

- Scherp

Jag håller med Hans-Åke Scherp, gör det mig till flumpedagog?

Flumskola är en skola där målen är otydliga, inga krav ställs, inga kvalitetskontroller görs. Då sjunker resultaten utan att man vet om det.

- Björklund

Eftersom vi nu vet om att resultaten sjunker – det visar ju alla undersökningar, eller hur, Björklund? – då kan vi ju inte ha en flumskola, eller?

Flum kan vara positivt om man ser något i begynnelsebokstäverna där f står för fördjupande, l handlar om lärande, u handlar om utveckling och m om medskapande.

- Scherp

Lancefestivalen har startat en regelrätt folkrörelse som ska ta över prefixet “flum”. Christermagister, Mats, Marie, Monika, Jeppe, Janis och Sanna har alla gått med. Scherp tänker också köpa en tröja, det kan vem som helst göra.

Det är kanske dags att ta över begreppet, men jag vet ännu inte om jag är mogen. Jag tycker fortfarande att det är Björklund som är flummig. Jag ska ta en funderare, sen kanske jag också spenderar några kronor på en vacker tröja…

Andra bloggar om: Jan Björklund, skola, Hans-Åke Scherp, Flumskola

Skolpolitiker tittar på dokumentärserien Klass 9A eller reality-program som Super Nanny för inspiration till förändring inom skolan. De tittar på statistiken och söker enkla och billiga lösningar för att förbättra siffrorna. De borde titta på dokumentären Förgrymmade ungar istället.

Vill man ha ungar som lyder kan man med ganska enkla medel få det. Problemet är att man får ungar som lyder order utan att ifrågasätta varför. Plötsligt befinner man sig på ett sluttande plan där det värsta i människan tittar fram.

Förgrymmade ungar är en intressant dokumentär som visar på hur skoldebatten har lett till en konsensus som inte längre handlar om att skapa kritiskt tänkande människor, utan att skapa människor som inte ifrågasätter auktoriteter. Undrar om Jan Björklund inser vilka maktmedel han leker med.

“Jag lydde bara order.”

Andra bloggar om: Klass 9A, skola, Förgrymmade ungar, skoldebatten, kritiskt tänkande, auktoritet, Jan Björklund

Utbildningsminister Jan Björklund är alltmer trängd ju längre den senaste rundan av skoldebatten rasar.

Debatten har kommit att handla mer om hans handskande med siffror än om skolan. Han brukar ofta ha stöd i allt han säger av Lärarnas Riksförbund (det lilla lärarfacket), men nu börjar även de vackla. Tillsammans med Lärarförbundet (det stora lärarfacket) ifrågasätter de utbildningsministerns trovärdighet i en artikel i SvD.

Kritiken av Björklund har gått så långt att han beställt ny statistik från Skolverket, vilket har lett till att Vänsterpartiet har KU-anmält honom för ministerstyre. En ytterst politisk handling som inte hjälper skolan ett dugg. Istället hamnar Björklund i en än mer trängd situation. En utbildningsminister i försvarställning går helst till anfall.

På SvD:s debattsidor tar Björklund fram sitt bästa försvar mot skolforskarna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm efter deras debattartikel i lördags:

Det mest märkliga med inställningen från Ekholm och Scherp är att de anser sig sitta inne med ”sanningen”.

Ungefär som Björklund då…

Min kritik riktas inte mot dem som är verksamma i skolan, utan mot en felaktig skolpolitik och dess ideologer.

För oss verksamma i skolan, och som står på debattens sidlinjer, känns det inte så.

Ekholm och Scherp är två av de främsta svenska förespråkarna för en flumskola.

Där kom det.

Det finns något som heter Godwins lag. Den stipulerar att ju längre en online-diskussion pågår, desto mer sannolikt blir det att någon gör en jämförelse med Hitler eller nazismen. Traditionen bjuder att den som kommer med jämförelsen förlorar automatiskt diskussionen.

Jag vill införa en liknande lag för skoldebatten: Ju längre skoldebatten pågår, desto mer sannolikt blir det att någon kallar motståndarnas skolförebild för antingen “flumskola” eller “disciplinskola“. Den som först kommer med ett av epiteten förlorar automatiskt skoldebatten.

Idag förlorade Björklund. Varken skolan, eller bilden av skolan, är bättre för det.

Andra bloggar om: Jan Björklund, skoldebatt, skola, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, Hans-Åke Scherp, Mats Ekholm, flumskola, disciplinskola

Egentligen vill jag inte skriva om utbildningsminister Jan Björklund igen. Det är som att prata med och om en vägg. Som tur är har många redan skrivit om honom de senaste veckorna. Jag behöver bara sammanfatta.

Debatten började långt tidigare, men tog ny fart i och med P1:s radioserie – kris i skolan? – en serie som bara precis har börjat. I det första avsnittet kollas Björklunds kreativa statistik och citationsförmåga upp. Kritiken av Björklund går ut på att han medvetet trixar med siffror och citat för att svartmåla skolan. Jag och många med mig har hävdat det sedan länge. Jag är inte förvånad över att Björklund bluffar igenom en 50-tals-nostalgisk skolpolitik. Jag är förvånad, och glad, över att debatten om hans falskspel har tagit ny fart.

Björklund försvarar sig i Svenska Dagbladet genom att anklaga sina meningsmotståndare för att sticka huvudet i sanden. Programledarna för P1:s programserie får sedan i sin tur försvara sig i SvD med att upprepa sin kritik av utbildningsministern. Man kan också passa på att läsa Dennis Karlsson i DN, för en lite mer humoristisk vinkling av kritiken. Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp går till skarp attack mot utbildningsministern, medan PJ Anders Linder försvarar honom genom att åter igen dra upp gamla klichéer (”huvudet i sanden” – helt ogrundat, och “en skoldiskussion om kunskap” – diskussionen handlar om allt annat än…). Både SvD och Sydsvenskan sammanfattar de senaste rundorna i skoldebatten.

Flera bloggar kommenterar Björklunds lek med statistiken. Från lärarhåll medger man att skolan har problem, men tycker att det är för jävligt att utbildningsministern använder selektiv statistik för att beskriva dem (problemen). Se till exempel Christer Magister, Ann-Marie Körling eller Mats Olsson. Från andra håll försvarar man Björklund genom att anklaga hans kritiker för att blunda för sanningen (Mats Gerdau), alternativt så yrar man bara på i vanligt högerstollemanér (Dick Erixon).

Terminen har börjat och skoldebatten med den. Skyttegravarna är grävda. På skolfronten intet nytt.

Andra bloggar om: Jan Björklund, statistik, skolpolitik, skoldebatt, skola

Utbildningsminister Jan Björklund och Socialdemokraternas skoltaleskvinna Marie Granlund har träffats och samtalat om skolan. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har också varit med på ett hörn. Medierna börjar prata om blocköverskridande skolpolitik och långsiktiga lösningar. Man glömmer bort en viktig detalj.

De är alla politiker. Långsiktighet för dem är lika med fyra år. Och just nu är det bara två år kvar på mandatperioden.

Alla politiker skriver under på att skolan ska handla om kunskap, ordning och trygghet, men ändå kan de inte komma överens. Det beror på att de inte ska vara överens – det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Att förvänta sig att de ska komma överens om långsiktiga lösningar är som att förvänta sig att två fotbollslag ska bli överens om hur matchen ska gå.

Det enda sättet att få till stånd en långsiktig lösning för den svenska skolan – inte bara tio år, utan tjugo, trettio år – är att tillsätta en opolitisk skolkommission. Kan man göra det om digital-TV, så kan man göra det om skolan. Tillsätt ett antal experter utan politiskt kapital (och som inte behöver vinna nästa val) och låt de banka ut en lösning för skolan. Det måste bli ett slut på ensamutredningarna och det folkpartistiska skolmonopolet.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Marie Granlund, skola, skolpolitik, skolkommission

Sydsvenskan avslutar sin serie om Omkretsens skolor genom att ge utbildningsminister Jan Björklund sista ordet. Han börjar med att kommentera de låga resultaten i vissa av kommunerna:

Ska vi höja resultaten måste vi gå in med stödinsatser tidigare än vi gör idag.

Det håller jag med honom om. Frågan är hur.

Ministerns förslag är att utbilda fler speciallärare, ge mer pengar till lågstadiet, utbilda lågstadielärare istället för grundskolelärare och att införa nationella prov i årskurs tre för att identifiera de elever som inte har lärt sig att läsa och räkna.

Jag tror att de flesta elever som går i trean och inte kan läsa eller räkna redan är identifierade, och jag vet inte vilken nytta det finns med att återinföra låg-, mellan- och högstadierna. I övrigt är Björklunds förslag helt ok, även, tror jag, när han vill förstatliga skolan igen. Jag tror att det är viktigare att ha en hårdare statlig kontroll, men jag vet inte om det skulle bli bättre med statligt huvudmannaskap.

Björklund svarar också på tio snabba frågor:

Det är här det blir lite problematiskt. Låt mig ställa två frågor:

1. Ska bussningen av invandrarelever till svensktäta skolor kompletteras med bussning av svenska elever till invandrartäta skolor?
2. Hur ska man kunna ha mindre grupper när man inte ska ha fler lärare i skolan?

Som vanligt sjabblar Björklund bort de bra förslagen genom att också komma med förslag som ingen förstår sig på. Det är dags att Björklund slipper monopolet på skolfrågorna och att man tillsätter en opolitisk skolkommission. Långsiktighet, kvalitet och breda överenskommelser bör vara ledorden. Snabba fixar och enkla lösningar på komplexa problem bör undvikas.

Andra bloggar om: Jan Björklund, resultat, lärare, elever, skola, bussning