Freon Blogg

Utbildningsminister Jan Björklund och Socialdemokraternas skoltaleskvinna Marie Granlund har träffats och samtalat om skolan. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har också varit med på ett hörn. Medierna börjar prata om blocköverskridande skolpolitik och långsiktiga lösningar. Man glömmer bort en viktig detalj.

De är alla politiker. Långsiktighet för dem är lika med fyra år. Och just nu är det bara två år kvar på mandatperioden.

Alla politiker skriver under på att skolan ska handla om kunskap, ordning och trygghet, men ändå kan de inte komma överens. Det beror på att de inte ska vara överens - det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Att förvänta sig att de ska komma överens om långsiktiga lösningar är som att förvänta sig att två fotbollslag ska bli överens om hur matchen ska gå.

Det enda sättet att få till stånd en långsiktig lösning för den svenska skolan - inte bara tio år, utan tjugo, trettio år - är att tillsätta en opolitisk skolkommission. Kan man göra det om digital-TV, så kan man göra det om skolan. Tillsätt ett antal experter utan politiskt kapital (och som inte behöver vinna nästa val) och låt de banka ut en lösning för skolan. Det måste bli ett slut på ensamutredningarna och det folkpartistiska skolmonopolet.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Marie Granlund, skola, skolpolitik, skolkommission

Sydsvenskan avslutar sin serie om Omkretsens skolor genom att ge utbildningsminister Jan Björklund sista ordet. Han börjar med att kommentera de låga resultaten i vissa av kommunerna:

Ska vi höja resultaten måste vi gå in med stödinsatser tidigare än vi gör idag.

Det håller jag med honom om. Frågan är hur.

Ministerns förslag är att utbilda fler speciallärare, ge mer pengar till lågstadiet, utbilda lågstadielärare istället för grundskolelärare och att införa nationella prov i årskurs tre för att identifiera de elever som inte har lärt sig att läsa och räkna.

Jag tror att de flesta elever som går i trean och inte kan läsa eller räkna redan är identifierade, och jag vet inte vilken nytta det finns med att återinföra låg-, mellan- och högstadierna. I övrigt är Björklunds förslag helt ok, även, tror jag, när han vill förstatliga skolan igen. Jag tror att det är viktigare att ha en hårdare statlig kontroll, men jag vet inte om det skulle bli bättre med statligt huvudmannaskap.

Björklund svarar också på tio snabba frågor:

Det är här det blir lite problematiskt. Låt mig ställa två frågor:

1. Ska bussningen av invandrarelever till svensktäta skolor kompletteras med bussning av svenska elever till invandrartäta skolor?
2. Hur ska man kunna ha mindre grupper när man inte ska ha fler lärare i skolan?

Som vanligt sjabblar Björklund bort de bra förslagen genom att också komma med förslag som ingen förstår sig på. Det är dags att Björklund slipper monopolet på skolfrågorna och att man tillsätter en opolitisk skolkommission. Långsiktighet, kvalitet och breda överenskommelser bör vara ledorden. Snabba fixar och enkla lösningar på komplexa problem bör undvikas.

Andra bloggar om: Jan Björklund, resultat, lärare, elever, skola, bussning

Sydsvenskan har i min frånvaro fortsatt artikelserien om Omkretsens skolor. De fortsätter ge en ganska bra inblick i den svenska skolan.

I fredags skrev de en artikel om Korsbackaskolan i Kävlinge kommun. Resultaten där verkar peka uppåt. En lärare säger:

Det är skillnad. Jag är den samma. Betygskriterierna är de samma.

När nu betygskriterierna - och hela betygssystemet - ska förändras inom de närmaste åren så kan det vara på sin plats att ställa en fråga: Hur ska vi kunna veta att det nya betygssystemet är bättre än det gamla? Resultaten är kanske inte helt enkla att jämföra…

I tisdags publicerades två artiklar om Trelleborgs kommun. Den första handlar om Vannhögsskolan där en elev uttrycker det man kanske inte alltid tänker på i resultatdebatten:

Jag pluggar för min egen skull och inte för skolans rykte.

Översätt “skolans” med “landets” så kanske vi kan hitta en mer försonande ton i skoldebatten.

Den andra artikeln handlar om ett projekt där man försökte göra en skola till “spjutspets” genom att höja kraven. Det gick inte - och man har nu tvingats sänka kraven. En skolledare säger:

Vi spände bågen för högt, men nu har vi stämt av med de som är nära verksamheten.

Det brukar vara bra att göra - kanske redan innan man drar igång. Det man insåg i projektet var att det inte räcker med att höja kraven, utan lärarnas arbetssituation måste göras rimligare, lärartätheten måste öka, och lärarna måste ges utrymme för att sköta sin undervisning. Har du läst detta, Jan Björklund?

Andra bloggar om: Kävlinge, lärare, betyg, Trelleborg, resultat, skola, Jan Björklund

De lokala kurserna och inriktningarna försvinner. Utbudet och valfriheten minskar. Möjligheterna att få specialutformade eller reducerade program reduceras. Medierna rapporterar om gymnasieutredningen från regeringen.

Skolminister Jan Björklund vill framför allt bli av med avarterna, hobbykurserna, och han exemplifierar det med Vinkunskap och Skidakrobatik. Den förstnämnda kursen kanske är bra för blivande kockar, den andra kursen kanske för framtida skidinstruktörer, men om skolministern bedömer dem som avarter så är det säkert så.

Lokala kurser kommer i framtiden endast få starta, under en två års prövoperiod, om det finns ett dokumenterat behov från det lokala näringslivet. Gymnasieskolan ska bli lönsam och endast tillgodose den lokala industrin.

Möjligheten att utforma kurser lokalt har kanske gått över styr, vad vet jag, men nog verkar det som om gymnasieutredningen klappar gymnasieeleverna lite nedlåtande på huvudet. Valfriheten ska minska för att annars väljer eleverna bara kurser som är slappa och inte ger någon samhällsekonomisk fördel. Eleverna är inte kapabla att ta så viktiga beslut och om de kan så försöker de överlista systemet av betygstaktiska skäl.

Jag tycker nog att valfriheten inte alltid är till godo, men mest för att valfriheten stressar eleverna till att välja kurser som kan ge dem fördelar på högskolan - ofta ganska krävande kurser som gör att de inte kan lägga det tyngsta krutet på de kurser som faktiskt krävs för att komma in.

När valfriheten på gymnasiet minskar, ökar trycket på eleverna att välja rätt program från början. När möjligheterna till individuella, specialutformade eller reducerade program dessutom tas bort, minskar felmarginalerna ytterligare. Yrkesvalet kommer tidigare och tidigare. Jag tror inte det är en positiv utveckling. Men vad vet jag - jag visste inte vad jag ville bli förrän jag var 27 år gammal.

Andra bloggar om: gymnasieutredningen, Jan Björklund, skola, elever, gymnasiet

Sverige har allt att vinna på att skolan utformas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav, hårda tag och sanktioner leder till skolutveckling, lärande och fördjupade kunskaper.

Hans-Åke Scherp, docent i Pedagogik, i söndagens SvD

Äntligen någon som vet vad han pratar om och som vågar spela ut det vetenskapliga kortet mot Jan Björklunds populistiska skolpolitik. Nu börjar skoldebatten likna något.

Se FredrikBloggen för en mer utförlig analys.

Andra bloggar om: skola, skolutveckling, Hans-Åke Scherp, Jan Björklund, skolpolitik, skoldebatt

Hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar skriver på söndagens DN Debatt om hur skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar. Det är ett mycket ideologiskt färgat debattinlägg.

Inledningsvis går han Jan Björklunds ärenden där dagens skola endast är en förlängning av den socialdemokratiska partiapparaten. Många av argumenten för att den svenska skolan är kass verkar tagna direkt ur den folkpartistiska partiboken, med all den skrämselpropaganda den innehåller. Några highlights:

• “världens dyraste skola”
• “inte världens bästa skola”
• “flummig central dogmatik”
• “en tydligt medioker plats i [...] internationella jämförelser”
• “Indien och Sydostasien stormar fram”

Detta är en tolkning som snarast borde förpassas till historiens skräphög. Dagens skola är en följd av breda politiska överenskommelser. Hur mycket man än vill skylla på både Mona Sahlin och Göran Persson så kan man inte bortse från att socialdemokratin inte utformat skolpolitiken ensamt.

Martin Ingvar fortsätter dock med att komplicera bilden av skolpolitiken:

• “Vankelmodig populism har präglat flera partiers hållning”
• “[Betygssystemet] diskriminerar entydigt pojkar från arbetarklass”
• “Antingen gör man om betygen så att de fungerar eller så bör de tas bort i sin helhet.”

Jag kan inte lista ut vilken ideologi som Ingvar skriver under på (även om jag har mina blåa misstankar). Egentligen borde detta vara bra, eftersom det antyder att politik inte har med skolans utformning att göra, men Ingvars artikel kommer att få motsatt effekt. Folkpartiet kommer att få vatten på sin kvarn genom bredsidan Ingvar levererar mot den tidigare socialdemokratiska skolpolitiken. Samtidigt kommer Socialdemokraterna att få bekräftat att Jan Björklund är inne på fel linje när han vill betygsätta 12-åringar. Syftet med debattartikeln verkar därför vara förverkat.

Hjärnforskare är välkomna i skoldebatten, men jag tycker att de borde kunna leverera annat än ideologiskt kanonfoder. Varför inte rikta in sig mer på forskningsrön? Varför inte komma med förslag på politiskt ofärgade lösningar? Konkreta förslag eller exempel lyser med sin frånvaro i Ingvars artikel - och det är väl ändå ganska flummigt…

Andra bloggar om: Martin Ingvar, Jan Björklund, skola, Mona Sahlin, politik, skolpolitik, skoldebatt

Regeringens “effektivaste” minister, Jan Björklund, tuffar vidare med sin inslagna skolpolitik, oavsett vad lärarna, eleverna, föräldrarna, fackförbunden, oppositionen, eller befolkningen tycker. Nu har direktiven för de nya betygen kommit. Och det är bara att konstatera att Björklund är flummigare än vanligt. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Men vad bryr sig väl en skolminister om det…

Redan sedan tidigare har det varit klart att betygsstegen ska bli fler och ha värdena A till F, där A är det högsta, medan F är underkänt. Man ska dessutom kunna bli extra underkänd genom ett streck.

Björklund erkänner att implementeringen av fler betygssteg inte är helt enkel:

Med varje mer steg med kritierer blir det svårare att specificera ner vad det är som krävs för att uppnå det. Och till slut hamnar man på en detaljstyrningsnivår som inte är önskvärd.

Han verkar ha förstått att ju fler betygssteg man har, desto svårare blir det att skilja dem åt. Det kräver glasklar tydlighet i kriterierna som kan innebära problem om man inte är tillräckligt tydligt. Vilken lösning har Björklund på problemet?

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Vi tar det en gång till.

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Egentligen betyder detta att vi har kvar det nuvarande betygssystemet, men att man sätter bokstaven B på MVG- och VG+ och bokstaven D på VG- och G+.

Att försvara B och D för eleverna blir svårt, men som lärare är det lättare att sätta ett betyg som inte har några kriterier. Min gissning är att B och D kommer att bli skolans vanligaste betyg.

Det som är svårast att förstå av Björklunds förslag är hur en man som låtsas vara emot “flumskolan” kan komma undan med att vara så flummig. Han till och med får beröm för att otydliggöra betygssystemet.

Snart är det slut med ordningen och redan i skolan…

Andra bloggar om: Jan Björklund, skolpolitik, betyg, flumskola, skola

I skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?

Jag är rädd för det.

Sven-Eric Liedman, DN Debatt

Mannen har skrivit många böcker, ett flertal av dem har fokuserat på kunskapsbegreppet. Jag tror inte att Jan Björklund kommer att lyssna på honom. Jag hoppas…

Andra bloggar om: skoldebatt, kunskap, Sven-Eric Liedman, Jan Björklund

Nu ska skriftliga omdömen införas från årskurs ett, och de får lov att vara betygsliknande. Redan som sexåring ska man alltså kunna vara icke godkänd.

Enligt utbildningsminister Jan Björklund lämnar vi nu “flumskolan” - ett begrepp som inte är mer definierat än att det är sånt oppositionen står för. Nu kan vi fokusera på kunskapsresultat - ett odefinierat begrepp som Alliansen står för.

Det är upp till varje rektor och skola att utforma omdömena, vilket innebär att de kan se ut precis hur som helst. Här ska det inte finnas någon likvärdighet, mätbarhet eller jämförbarhet. För en Allians som tidigare har trott stenhårt på siffrors allsmäktighet låter detta mer än lovligt flummigt.

Tydligen ska skriftliga omdömen införas redan från höstterminen 2008, men inte ett ord om hur det ska gå till väga. Måste inte lärarna utbildas i detta? Vilken arbetstid ska läggas på detta, vilken tid ska tas bort? Hur taktiskt är det att komma med ett sånt här utspel när fackförbunden befinner sig i en medlingssituation? Hur flummigt kan det bli?

Nåja, huvudsaken är väl att det går snabbt och enkelt. Snabba, enkla lösningar är alltid bäst. Eller?

Andra bloggar om: betyg, Jan Björklund, flumskolan, skola, skriftliga omdömen

Landets fjärde största morgontidning, Sydsvenskan, fortsätter sin artikelserie om skolan i Staffanstorp. Den tredje delen heter “Så kan en fis få tyst på Beethoven” och handlar om ordning och reda. (Om de andra delarna här.) Jag undrar om Jan Björklund läser den. Jag tror det knappt, för innehållet i artikeln visar på skolministerns ihåliga ordningsbegrepp.

Lärarna i artikeln anser inte att kepsar, mobiltelefoner och mp3-spelare är ett problem i klassrummen. En av lärarna säger att “det kanske är en generationsfråga. Men jag kan inte riktigt se problemet med mössorna.” En annan säger: “Mobiltelefoner. Det är en sådan där symbolgrej för politiker. Men egentligen är de inget stort bekymmer i dagens skola.” Om mp3-spelare säger en tredje lärare att “det är okej att de lyssnar medan de räknar. Vissa koncentrerar sig bättre då.” Och ändå används de sakerna flitigt i skoldebatten för att visa vilken oreda som råder i den svenska skolan.

Inte helt oväntat har skolledningen på skolan en avvikande åsikt. Så här uttrycker sig en av rektorerna:

En del lärare klarar att prata lite om fotboll under lektionen, och hämta tillbaka respekten igen och gå tillbaka till SO:n eller vad det nu var. Andra lärare klarar inte det. Och då är det bättre att ingen lärare pratar fotboll eller tillåter mössor på.

Kan någon stava till inkommensurabilitet?

Jag kan förstå att skolan måste ha gemensamma regler, men varför ska de vara väsensskilda från reglerna som gäller i samhället i stort? Varför måste kepsdiskussioner inleda varje läsår/termin/lektion när de inte på något sätt hämmar inlärningen? Varför kan man inte utnyttja mobiltelefonerna istället för att stänga dem? Varför får inte mp3-spelare användas, när de bevisligen stödjer vissa elevers inlärning? Eller måste alla elever vara likadana? Och har skolan i Staffanstorp verkligen en regel som begränsar fotbollssnacket i klassrummet?

I klassrummen råder lugn och ro, trots alla skräckscenarior, mycket tack vare att skolan infört ett “klasstak” på max 20 elever per klass. För mig låter det som en dröm. Tänk vilken elevkontakt man hade haft. Ingen elev hade varit osynlig. Men det är dyrt och långsiktigt och då är det ingen lösning för fyraårstänkande politiker som håller hårt i plånboken. Det man är ute efter är snabba och billiga lösningar som kan vara allmängiltiga och som kan ge omedelbar verkan. Och då passar kepsförbud, mobilförbud och mp3-spelarförbud bra, gärna tillsammans med ordningsbetyg. Billigt och publikfriande.

I korridorerna, å andra sidan, råder kaos, enligt artikeln - hårda ord och brottningslekar som lätt spårar ur - och det är här det blir intressant. Självklart ska det råda lugn och ro även i korridorerna, men vilket ansvar ligger på lärarna? Ligger det i lärarnas uppdrag att agera vakter och poliser? En lärare berättar: “Man ska orka också. Vissa dagar undviker man de hörn där det brukar bli bråk. Det borde inte vara så, men det händer.” En aspekt är arbetstiden. Om man på en arbetsdag ska gå rastvakt, äta pedagogisk lunch (vara lunchvakt), hålla i en hel dags lektioner, planera, rätta och delta i konferenser - när har man paus?

Så där. Några frågor att tänka på när vår skolminister kommer dragandes med enkla populärlösningar på egentligen ganska komplexa problem.

Gott nytt!

Andra bloggar om: Sydsvenskan, skola, Jan Björklund, ordning, lärare, elever