Freon Blogg

Regeringens “effektivaste” minister, Jan Björklund, tuffar vidare med sin inslagna skolpolitik, oavsett vad lärarna, eleverna, föräldrarna, fackförbunden, oppositionen, eller befolkningen tycker. Nu har direktiven för de nya betygen kommit. Och det är bara att konstatera att Björklund är flummigare än vanligt. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Men vad bryr sig väl en skolminister om det…

Redan sedan tidigare har det varit klart att betygsstegen ska bli fler och ha värdena A till F, där A är det högsta, medan F är underkänt. Man ska dessutom kunna bli extra underkänd genom ett streck.

Björklund erkänner att implementeringen av fler betygssteg inte är helt enkel:

Med varje mer steg med kritierer blir det svårare att specificera ner vad det är som krävs för att uppnå det. Och till slut hamnar man på en detaljstyrningsnivår som inte är önskvärd.

Han verkar ha förstått att ju fler betygssteg man har, desto svårare blir det att skilja dem åt. Det kräver glasklar tydlighet i kriterierna som kan innebära problem om man inte är tillräckligt tydligt. Vilken lösning har Björklund på problemet?

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Vi tar det en gång till.

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Egentligen betyder detta att vi har kvar det nuvarande betygssystemet, men att man sätter bokstaven B på MVG- och VG+ och bokstaven D på VG- och G+.

Att försvara B och D för eleverna blir svårt, men som lärare är det lättare att sätta ett betyg som inte har några kriterier. Min gissning är att B och D kommer att bli skolans vanligaste betyg.

Det som är svårast att förstå av Björklunds förslag är hur en man som låtsas vara emot “flumskolan” kan komma undan med att vara så flummig. Han till och med får beröm för att otydliggöra betygssystemet.

Snart är det slut med ordningen och redan i skolan…

Andra bloggar om: Jan Björklund, skolpolitik, betyg, flumskola, skola

I skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?

Jag är rädd för det.

Sven-Eric Liedman, DN Debatt

Mannen har skrivit många böcker, ett flertal av dem har fokuserat på kunskapsbegreppet. Jag tror inte att Jan Björklund kommer att lyssna på honom. Jag hoppas…

Andra bloggar om: skoldebatt, kunskap, Sven-Eric Liedman, Jan Björklund

Nu ska skriftliga omdömen införas från årskurs ett, och de får lov att vara betygsliknande. Redan som sexåring ska man alltså kunna vara icke godkänd.

Enligt utbildningsminister Jan Björklund lämnar vi nu “flumskolan” - ett begrepp som inte är mer definierat än att det är sånt oppositionen står för. Nu kan vi fokusera på kunskapsresultat - ett odefinierat begrepp som Alliansen står för.

Det är upp till varje rektor och skola att utforma omdömena, vilket innebär att de kan se ut precis hur som helst. Här ska det inte finnas någon likvärdighet, mätbarhet eller jämförbarhet. För en Allians som tidigare har trott stenhårt på siffrors allsmäktighet låter detta mer än lovligt flummigt.

Tydligen ska skriftliga omdömen införas redan från höstterminen 2008, men inte ett ord om hur det ska gå till väga. Måste inte lärarna utbildas i detta? Vilken arbetstid ska läggas på detta, vilken tid ska tas bort? Hur taktiskt är det att komma med ett sånt här utspel när fackförbunden befinner sig i en medlingssituation? Hur flummigt kan det bli?

Nåja, huvudsaken är väl att det går snabbt och enkelt. Snabba, enkla lösningar är alltid bäst. Eller?

Andra bloggar om: betyg, Jan Björklund, flumskolan, skola, skriftliga omdömen

Landets fjärde största morgontidning, Sydsvenskan, fortsätter sin artikelserie om skolan i Staffanstorp. Den tredje delen heter “Så kan en fis få tyst på Beethoven” och handlar om ordning och reda. (Om de andra delarna här.) Jag undrar om Jan Björklund läser den. Jag tror det knappt, för innehållet i artikeln visar på skolministerns ihåliga ordningsbegrepp.

Lärarna i artikeln anser inte att kepsar, mobiltelefoner och mp3-spelare är ett problem i klassrummen. En av lärarna säger att “det kanske är en generationsfråga. Men jag kan inte riktigt se problemet med mössorna.” En annan säger: “Mobiltelefoner. Det är en sådan där symbolgrej för politiker. Men egentligen är de inget stort bekymmer i dagens skola.” Om mp3-spelare säger en tredje lärare att “det är okej att de lyssnar medan de räknar. Vissa koncentrerar sig bättre då.” Och ändå används de sakerna flitigt i skoldebatten för att visa vilken oreda som råder i den svenska skolan.

Inte helt oväntat har skolledningen på skolan en avvikande åsikt. Så här uttrycker sig en av rektorerna:

En del lärare klarar att prata lite om fotboll under lektionen, och hämta tillbaka respekten igen och gå tillbaka till SO:n eller vad det nu var. Andra lärare klarar inte det. Och då är det bättre att ingen lärare pratar fotboll eller tillåter mössor på.

Kan någon stava till inkommensurabilitet?

Jag kan förstå att skolan måste ha gemensamma regler, men varför ska de vara väsensskilda från reglerna som gäller i samhället i stort? Varför måste kepsdiskussioner inleda varje läsår/termin/lektion när de inte på något sätt hämmar inlärningen? Varför kan man inte utnyttja mobiltelefonerna istället för att stänga dem? Varför får inte mp3-spelare användas, när de bevisligen stödjer vissa elevers inlärning? Eller måste alla elever vara likadana? Och har skolan i Staffanstorp verkligen en regel som begränsar fotbollssnacket i klassrummet?

I klassrummen råder lugn och ro, trots alla skräckscenarior, mycket tack vare att skolan infört ett “klasstak” på max 20 elever per klass. För mig låter det som en dröm. Tänk vilken elevkontakt man hade haft. Ingen elev hade varit osynlig. Men det är dyrt och långsiktigt och då är det ingen lösning för fyraårstänkande politiker som håller hårt i plånboken. Det man är ute efter är snabba och billiga lösningar som kan vara allmängiltiga och som kan ge omedelbar verkan. Och då passar kepsförbud, mobilförbud och mp3-spelarförbud bra, gärna tillsammans med ordningsbetyg. Billigt och publikfriande.

I korridorerna, å andra sidan, råder kaos, enligt artikeln - hårda ord och brottningslekar som lätt spårar ur - och det är här det blir intressant. Självklart ska det råda lugn och ro även i korridorerna, men vilket ansvar ligger på lärarna? Ligger det i lärarnas uppdrag att agera vakter och poliser? En lärare berättar: “Man ska orka också. Vissa dagar undviker man de hörn där det brukar bli bråk. Det borde inte vara så, men det händer.” En aspekt är arbetstiden. Om man på en arbetsdag ska gå rastvakt, äta pedagogisk lunch (vara lunchvakt), hålla i en hel dags lektioner, planera, rätta och delta i konferenser - när har man paus?

Så där. Några frågor att tänka på när vår skolminister kommer dragandes med enkla populärlösningar på egentligen ganska komplexa problem.

Gott nytt!

Andra bloggar om: Sydsvenskan, skola, Jan Björklund, ordning, lärare, elever

Det är jullov just nu för lärare och elever. När man är ledig vill man inte riktigt tänka på jobb, men det är nästan alltid ofrånkomligt - särskilt om man har dåligt samvete för orättade uppsatser och olästa böcker. Och räcker inte det dåliga samvetet kan man lita på att media och diverse politiker låter piskan vina så här i mellandagarna. Det är underligt att skoldebatten tar fart under loven när varken lärare eller elever egentligen vill tänka på jobb. Jag tänker inte låta råttorna dansa på bordet, så här är mina två cent om de senaste utspelen i skoldebatten:

Sydsvenskan har i mellandagarna introducerat en artikelserie om en skola i Staffanstorp. Man har fått följa en klass och dess lärare och skolledare under några helt vanliga skoldagar. Syftet med artikelserien är, enligt Niklas Orrenius, en av journalisterna bakom serien: “Att undersöka vad de frågor och termer som används i den skolpolitiska debatten betyder på en vanlig skola i en vanlig kommun.”

Den första artikeln, “Lärarna längtar efter betyg”, innehåller, rubriken till trots, motstridiga åsikter när det gäller betygens vara eller inte vara. En lärare använder sig av de gamla sifferbetygen (1-5), en annan lärare vill helst att man ska tillbaka till de ännu äldre bokstavsbetygen (A, a, ab osv), medan två av lärarna helst vill avskaffa betygen helt och hållet. Personen som har satt rubriken vilseleder allmänheten till att tro att alla lärare älskar betyg, gärna den sort som Jan Björklund föreskriver. Varför gör Sydsvenskan på det viset?

Den andra artikeln, “Slappa eller jobba - Marilyn Monroe eller Strindberg?”, försöker utreda begreppet “flumskola“, ett begrepp som definieras så här:

I fp:s retorik har ordet blivit synonymt med socialdemokratisk skolpolitik de senaste åren. Exempel på flum är då betygs- och läxmotstånd, kravlöshet, experimentell pedagogik och friare undervisningsformer.

Den första riktiga termen i svensk skoldebatt som ska undersökas är alltså en term som i princip används av den borgerliga kanten för att beskriva det de uppfattar som vänsterkantens skolpolitik. Det är svårt att tänka sig en hårdare politisk vinkling av en artikel än att använda sig av den ena sidans begreppsvärld. Varför inte utreda “sorteringsskola”, “ordningsskola” eller “disciplinskola” - begrepp som är minst lika reella som “flumskola”?

Flum för mig är flytande mål och vaga distinktioner. Visst är exempelvis dagens betygsystem något flummigt med den definitionen, men att avfärda hela skolsystemet som flummigt är nonsens. Att anlägga ett demokratiskt arbetssätt är inte flummigt. Att träna kommunikativ förmåga, att arbeta med värdegrund, eller att fostra demokratiska samhällsmedborgare, är inte flummigt. Att vara emot att betyg ger en helhetsbedömning av individer är inte att vara flummig. Man behöver inte ett betygssystem för att ställa krav. Basta!

I den andra artikeln tar skolledarna mer plats. Så här uttrycker Lennart Rosell, en biträdande rektor, sin åsikt om vad flumskola innebär för honom:

För mig är flumskola när man likställer all kunskap.

[...]

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.

- Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Varför skulle Carlssons öde vara mer matnyttigt än Marilyn Monroes öde? Skulle verkligen “Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” skapa mer och bättre diskussioner än “Hollywood’s a place where they’ll pay you a thousand dollars for a kiss, and fifty cents for your soul. I know, because I turned down the first offer often enough and held out for the fifty cents.“? För dagens ungdomar, för dagens samhälle , och för framtiden, tror jag att vi har mer att lära oss av Monroe än av August Strindbergs karaktärer. Inte på något sätt kan jag se det som flummigt. Istället ifrågasätter jag Rosells urvalsgrunder och tror att han hamnar i ett väldigt flummigt definitionsträsk om han ska redogöra för vilket som är viktigast.

Som om Sydsvenskans vinklade artiklar inte räcker, så här på semestern, så gör Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Marie Granlund i spetsen, och lärarfacken, Eva-Lis Preisz (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), ett utspel på Dagens Nyheters debattsida. De kräver, än en gång, en bred uppgörelse om skolan.

För att få till stånd en bred uppgörelse tar sossarna och fackförbunden och går Jan Björklund till mötes på alla punkter. Det enda de kräver i gengäld är att Björklund slopar de tidiga betygsliknande omdömena. Som vanligt möts utspelet från borgerlig kant med den ofantligt trötta frasen “sent ska (s)yndaren vakna”. Och som vanligt kommer Björklund att slå dövörat till - vad finns det för incitament för honom att lyssna på sossarna? Han är inte ute efter en bred uppgörelse, han är ute efter ordning, reda och betyg på fredag. Givetvis använder han sig också flitigt av det odefinierade ordet “flumskola” och ställer det i kontrast med det lika odefinierade ordet “kunskapsresultat“. Björklund förutsätter att prefixen “flum-” och “kunskap-” är oföränderliga. Mannen vet alltså inte vad han pratar om, och det är väl ändå ganska flummigt.

En brett förd skoldebatt är bra och viktigt. Den bör föras när alla är med i spelet så att den blir så nyanserad som möjligt. Just nu har dock lärare och elever ledigt. Borde inte de få komma till tals? Eller ens få ta del av debatten?

Tillbaka till ledigheten… Gott slut!

Andra bloggar om: lärare, elever, skoldebatt, skola, skolledare, betyg, Jan Björklund, flumskola, Lennart Rosell, Marilyn Monroe, August Strindberg, Mona Sahlin, Marie Granlund, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, kunskapsresultat

Nyligen fick rikspolischefen Stefan Strömberg sparken. Enligt Sydsvenskan beror det på kritik inifrån de egna leden.

Kritiken gick ut på att rikspolischefen krävt allt för mycket mätbara mål av de regionala myndigheterna - och att han varit dålig på att ge beröm.

Så här skrev vår skolminister, Jan Björklund för ett år sedan i DN Debatt:

Den nya regeringen är fast besluten att förändra svensk skolpolitik [...]. Kunskapsmål och kunskapskrav ska uttryckas tydligt och utan stora tolkningsutrymmen. Nationella prov ska utvärdera att målen nås.

Han kräver alltså mätbara mål. Och när gav han den svenska skolan beröm senast?

Nu väntar vi med spänning: När ska regeringen sparka Jan Björklund?

Andra bloggar om: Stefan Strömberg, Jan Björklund, skola

På många håll accepteras i dag en allmän oreda där elever får vara respektlösa mot varandra, lärare och skolan som institution. Många grundskolor dras med en ovärdig fysisk miljö. Bråk och stök ses som något normalt och lärarna har krympt till rädda åskådare som undviker stökiga elever och av rädsla blundar för problem. Så ska det naturligtvis inte vara. Lärarens auktoritet måste återupprättas och yrkets status höjas.

Ledare i GöteborgsPosten försöker hitta felen med den svenska skolan utifrån den senaste PISA-rapporten. Behjärtansvärt.

Finland skiljer sig fördelaktigt från Sverige i fråga om skolornas självständighet, lärarens status och tidiga betyg, i vissa skolor redan från första klass. Så, där någonstans har den svenska skolministern sneglat åt rätt håll.

PISA och Finland, igen. Det väcker lite frågor:

Är Finland verkligen fullt jämförbart med Sverige? Beror de finska resultaten i PISA-undersökningarna verkligen på det finländska skolsystemet? Kan det finnas en annan förklaring? Är OECD:s PISA-rapporter helt opolitiska och helt pålitiliga? Vad utgår PISA ifrån när de graderar och värderar olika länder (och i detta fallet nedgraderar och nedvärderar Sverige)?

På Åbo universitet (i Finland) har pedagogikprofessorn Michael Uljens gjort ett försök till att förklara den finska framgången. Detta har han gjort genom att analysera, inte bara resultaten, utan också själva PISA-processen. Vilken vetenskaplighet kan rapporterna tillmätas? Vilken hänsyn tas till de nationella läroplanerna? Vilken roll spelar det faktum att PISA är en del av OECD, en organisation som vill gynna ekonomisk utveckling?

Uljens väcker en hel del tankar om vilken betydelse som PISA egentligen ha. Ibland verkar det som om den svenske skolministern, Jan Björklund, stirrar sig blind på PISA-rapporterna och ser domedagen annalkas när Sverige tappar placeringar i de många tabellerna som PISA-rapporterna består av. Björklund får naturligtvis vatten på sin kvarn när GP (liberal) menar att han sneglar på rätt håll.

Något att tänka på när PISA-rapporterna kommer på tal (enligt Uljens):

• PISA kommer inte med en enda förklaring till varför resultaten mellan länderna skiljer sig åt.
• Inlärning och kognition ingår i kulturella kontexter. Att därför mäta “samma sak” i två länder blir inte helt oproblematiskt.
• PISA-undersökningarna sägs bygga på en vetenskaplig grund, men har ingen begreppsmodell eller teoretisk förklaring till varför skolor “lyckas”.
• Det står inte klart hur elevernas resultat kan relateras till det pedagogiska handlandet.
• PISA tar inte hänsyn till de nationella läroplanerna, dvs de dokument som styr lärarnas arbete.
• PISA verkar leda till en likriktning av utbildningssystemen. Större harmoni inom utbildningarna leder till större mobilitet på arbetsmarknaden - ett uttalat mål för OECD.
• PISA skapar konkurrens mellan länderna, vilket leder till större osäkerhet, vilket i sin tur leder till att man vill höja sin prestation utan någon som helst möjlighet att känna sig tillfreds.
• Undersökningarna leder till en marknadsekonomisk syn på utbildning. Begrepp som prestationsmätning, effektivitetssökning, valfrihet och decentralisering blir bärande.
• PISA leder till fler nationella prov. Fler nationella prov leder inte till mer likvärdiga skolor, utan leder till en konkurrenssituation.

Något att tänka på när Finlands tätposition kommer på tal (också enligt Uljens):

• Finland har aldrig deklarerat intentionen att ha “världens bästa skola”.
• Finlandssvenskar har i allmänhet sämre resultat.
• De finska resultaten visar inte på att Finland har en utpräglad “pluggskola” - även på problemlösning är de finska ungdomarna bra.
• Den finska läroplanen stämmer väl överens med PISA:s mätningsområden, särskilt inom matematik.
• Finska 7-8-åringar går 540 timmar i skola om året. Genomsnittet är över 600. Enligt OECD:s mätningar verkar det som om ju färre timmar man går i skolan, desto bättre blir resultaten.
• Lärarutbildningen för klasslärare i de lägre årskurserna i Finland är på 5 år, varav hälften (2,5 år) är pedagogik.
• Lärarutbildningen för ämneslärare (åk 7-9 & gymnasiet) är lika lång, men där består pedagogiken av endast ett år.
• I Sverige förstärker man ämneskunskaperna för klasslärare, medan man förstärker de pedagogiska kunskaperna för ämneslärare.
• Finland har en invandrad befolkning på 0,1 %.

Och när vi har tänkt färdigt på Finland och hur OECD vill utforma världens utbildningar, så kan vi kanske ägna oss åt väsentligare saker. Som, till exempel, hur vi ska göra den svenska skolan bättre.

Andra bloggar om: skola, PISA, Finland, Sverige, OECD, Michael Uljens, Jan Björklund

Skoldebatten rasar vidare på alla fronter. Politiker skriker så att de spricker för att bli hörda och de har god tillgång till pulpeterna. Lärarna syns i marginalerna av debatten. Eleverna är osynliga. Just nu verkar bollen ligga på vänsterkanten:

Lars Ohly skriver i en debattartikel i DN om Vänsterns syn på skolpolitiken - både regeringens förda och partiets egna. Av borgerliga skribenter kommer detta att tolkas som en avbön (och hur många kommer inte att använda klichén “sen ska syndaren vakna”). Av vänsterskribenter kommer detta att tolkas som en omvärdering och ett nytänk. Det är varken eller. I stort sett har Ohly en sund syn på vad den svenska skolan bör fokusera på, men en viss DDR-romantik sätter in när han diskuterar friskolor. Varken avbön eller nytänk, men ett välkommet inlägg i debatten.

Om Vänsterpartiet väljer opposition, så väljer Socialdemokraterna att böja sig för Alliansen. Som rapporterats i media, väljer Mona Sahlin att på sitt partis framtidsdagar låta precis som Jan Björklund:

• Tidigare betyg
• Fler nationella prov
• Längre skoldagar

Som Björklund själv säger:

De vill ingenting själva utan förhåller sig bara till ett antal reformer som vi planerar.

Socialdemokraterna visar i alla fall vilja till kompromiss - ett av det svenska språkets vackraste ord - även om de väljer att kompromissa på Alliansens villkor. Alliansen, å sin sida, väljer att inte vika en tum på sin inslagna linje, som skulle kunna beskrivas som dogmatisk - ett inte lika vackert ord.

Om den svenska skolan någonsin ska bli kvitt sina problem (verkliga och inbillade) måste det ske en bred överenskommelse om hur den ska se ut. Det går inte att ha en ny skolreform vart fjärde år. Det går inte att ha en skolreform som knappt hälften av svenska folket ställer sig bakom. Det går inte att ha en skolreform på ett marginaliserat partis villkor.

Ge oss kompromisser! Ge oss överenskommelser! Ge oss samförstånd! Ge oss en skola som kan tåla tidens tand.

Andra bloggar om: Skoldebatt, Lars Ohly, skolpolitik, skola, Mona Sahlin, Jan Björklund

Svenska elever är inte tillräckligt källkritiska när det gäller internet. Och allt är lärarnas fel:

Inslag i TV4:s Nyheterna

Lärarna har inte tid. Lärarna glömmer bort det. Lärarna kan ingenting. Fy på oss.

Ingenting om att det knappt finns datorer på skolorna. Ingenting om vad som ska tas bort för att lärarna ska få plats med att också undervisa i källkritik på internet. Ingenting om att källkritik av TV4:s Nyheterna också bör tas upp i läroplanen.

Nåja, utbildningsminister Jan Björklund erkänner i alla fall att han inte är en pedagog. Det ska gudarna veta…