Freon Blogg

Efter en alldeles för kort sommar är man nu tillbaka på jobbet. Eleverna har inte kommit ännu, givetvis, men dagarna är ändå inte svåra att fylla. Möten, konferenser och samtal avlöser varandra.

En sak som man reflekterar över när man nu träffar sina kollegor igen är att ett fåtal saknas. Ett flertal nyblivna pensionärer kommer aldrig mer att synas på skolan och vi borde sörja dem mer än vi gör, vi har bara inte tid. Nu rullar det nämligen på.

Pensionsavgångarna från skolan utgör det största slöseriet med resurser, kompetens och ren kunskap som skattebetalarna pröjsar för. När en 65-årig lärare går i pension har han eller hon samlat närmare 40 år av yrkeserfarenhet som bara går förlorad. Unga och nya lärare återuppfinner hjulet gång på gång på gång, istället för att lära sig av de äldre och visare.

Här är ett konkret - om än inte så genomtänkt - förslag på vad man kan göra för att stoppa det vansinniga slöseriet:

Inrätta en ny yrkestitel (mästare, äldste, övermentor, vad vet jag), ett nytt karriärsteg, för lärare som varit verksamma mer än 30 år i yrket. Låt de gå ner i undervisningstid och ägna större delen av sin tjänst till att stötta, inspirera och agera mentorer åt yngre och mer oerfarna kollegor. Öka deras lön med en mer än skälig summa, så att deras pension blir dräglig. Skolan blir mer självlärd av att ta till vara deras kunskaper och erfarenheter och hjulet behöver inte återuppfinnas varje år. Världens bästa yrke kan bli ännu bättre.

Trots att sommaren är över känner man ändå en viss otålighet inför att stå i klassrummet igen. Läsåret 0809 ser ut att kunna bli kul. Och snart är man far också. Välkomna tillbaka.

Andra bloggar om: skola, lärare, pension, karriär

Jag är snart klar med rättandet av de nationella proven i Engelska. Berget av papper har varit ovanligt högt i år och laviner är inte ovanliga. Nu tar följande procedur vid:

• Fyll i statistik för de nationella proven på särskild blankett
• Lämna en digital kopia på det ena stället
• Lämna en papperskopia på det andra stället
• Ta kopior på hela provet för elever som är födda den 31:e januari, juli, december (Engelska A)
• Ta kopior på resultatdelen för elever som är födda den 31:e mars, maj, augusti, oktober (Engelska A)
• Ta kopior på hela provet för elever som är födda den 25:e januari, mars, maj, juli, september, november (Engelska B)
• Ta kopior på resultatdelen för elever som är födda den 25:e februari, april, juni, augusti, oktober, december (Engelska B)
• Fyll i lärarenkäter (en för EnA, en för EnB)
• Skicka kopior och enkäter till Göteborgs universitet
• Gå in på Statistiska CentralByråns sajt och logga in
• Fyll i all statistik, både för EnA och EnB, en elev i taget (i mitt fall 145 elever)
• Glöm inte att fylla i kurs för varje elev (En tidsbesparande knapp som fyller i samma kurs för alla elever i en klass? Nix!)
• Glöm inte att fylla i vilket ämne de skrev om på Writing-delen (Bläddra igenom alla proven en gång till)
• För Engelska B, glöm inte fylla i vilket slutbetyg de hade på Engelska A (Gå och be och få en utskrift av förra årets betyg - eller gissa.)
• Spara, skriv ut, logga ut
• Lämna en papperskopia på det tredje stället

Allt detta ska göras i samma veva som man måste koncentrera sig på att sätta rättvisa och likvärdiga slutbetyg. Och alla dessa arbetsuppgifter är pålagda på en lärartjänst utan att handla om undervisning, eller något annat man är utbildad för. Höja lärarnas status? Hur vore det med att först se till att lärare har relevanta arbetsuppgifter som ligger i linje med deras utbildning?

Andra bloggar om: nationella prov, statistik, betyg, lärare

Sydsvenskan avslutar sin serie om Omkretsens skolor genom att ge utbildningsminister Jan Björklund sista ordet. Han börjar med att kommentera de låga resultaten i vissa av kommunerna:

Ska vi höja resultaten måste vi gå in med stödinsatser tidigare än vi gör idag.

Det håller jag med honom om. Frågan är hur.

Ministerns förslag är att utbilda fler speciallärare, ge mer pengar till lågstadiet, utbilda lågstadielärare istället för grundskolelärare och att införa nationella prov i årskurs tre för att identifiera de elever som inte har lärt sig att läsa och räkna.

Jag tror att de flesta elever som går i trean och inte kan läsa eller räkna redan är identifierade, och jag vet inte vilken nytta det finns med att återinföra låg-, mellan- och högstadierna. I övrigt är Björklunds förslag helt ok, även, tror jag, när han vill förstatliga skolan igen. Jag tror att det är viktigare att ha en hårdare statlig kontroll, men jag vet inte om det skulle bli bättre med statligt huvudmannaskap.

Björklund svarar också på tio snabba frågor:

Det är här det blir lite problematiskt. Låt mig ställa två frågor:

1. Ska bussningen av invandrarelever till svensktäta skolor kompletteras med bussning av svenska elever till invandrartäta skolor?
2. Hur ska man kunna ha mindre grupper när man inte ska ha fler lärare i skolan?

Som vanligt sjabblar Björklund bort de bra förslagen genom att också komma med förslag som ingen förstår sig på. Det är dags att Björklund slipper monopolet på skolfrågorna och att man tillsätter en opolitisk skolkommission. Långsiktighet, kvalitet och breda överenskommelser bör vara ledorden. Snabba fixar och enkla lösningar på komplexa problem bör undvikas.

Andra bloggar om: Jan Björklund, resultat, lärare, elever, skola, bussning

Sydsvenskan har i min frånvaro fortsatt artikelserien om Omkretsens skolor. De fortsätter ge en ganska bra inblick i den svenska skolan.

I fredags skrev de en artikel om Korsbackaskolan i Kävlinge kommun. Resultaten där verkar peka uppåt. En lärare säger:

Det är skillnad. Jag är den samma. Betygskriterierna är de samma.

När nu betygskriterierna - och hela betygssystemet - ska förändras inom de närmaste åren så kan det vara på sin plats att ställa en fråga: Hur ska vi kunna veta att det nya betygssystemet är bättre än det gamla? Resultaten är kanske inte helt enkla att jämföra…

I tisdags publicerades två artiklar om Trelleborgs kommun. Den första handlar om Vannhögsskolan där en elev uttrycker det man kanske inte alltid tänker på i resultatdebatten:

Jag pluggar för min egen skull och inte för skolans rykte.

Översätt “skolans” med “landets” så kanske vi kan hitta en mer försonande ton i skoldebatten.

Den andra artikeln handlar om ett projekt där man försökte göra en skola till “spjutspets” genom att höja kraven. Det gick inte - och man har nu tvingats sänka kraven. En skolledare säger:

Vi spände bågen för högt, men nu har vi stämt av med de som är nära verksamheten.

Det brukar vara bra att göra - kanske redan innan man drar igång. Det man insåg i projektet var att det inte räcker med att höja kraven, utan lärarnas arbetssituation måste göras rimligare, lärartätheten måste öka, och lärarna måste ges utrymme för att sköta sin undervisning. Har du läst detta, Jan Björklund?

Andra bloggar om: Kävlinge, lärare, betyg, Trelleborg, resultat, skola, Jan Björklund

Reaktionerna på Ilmar Reepalus hjärnsläpp igår har inte låtit vänta på sig.

Lärarna vill knappt kommentera förslaget eftersom det är så dumt, men kontentan är:

De ser en risk med att det är den skojige läraren som släpper eleverna tidigare från lektionen som får högre betyg medan det gedigna, ibland lite tråkiga, skolarbetet får bottennapp.

En rektor säger:

Att man kallar det för betygssättning av lärare tror jag inte ger någon positiv efterklang. Jag tycker inte att man kan döma ut människor hur som helst. Det viktigaste är att det hela tiden finns en dialog mellan lärare och elever.

Ett av lärarfacken (Lärarnas Riksförbund) dömer ut förslaget helt. Ordföranden, Metta Fjelkner, speglar mina ord från igår:

Vad Ilmar Reepalu egentligen säger är att Sveriges kommuner inte klarar av att lönesätta lärare därför att de inte vet hur lärare fungerar. Betygssättning är en myndighetsutövning som man ska värna och vårda.

Av någon anledning hör Sydsvenskan inte av sig till det större lärarfacket, Lärarförbundet. De får dock en chans att uttala sig i Svenska Dagbladet, som också tar upp Reepalus förslag. Ordföranden, Eva-Lis Preisz säger:

Ett förenklat betygsystem utan tydliga kriterier skulle kunna leda till att lärare blir kränkta och i vissa fall även till vuxenmobbing.

Eleverna får också en chans att uttala sig i Sydsvenskan. En säger:

De är inte här för att vara schysta kompisar utan för att vara lärare.

Reepalus förslag sågas alltså i princip av alla som är verksamma inom skolan. Finns det en chans att han lär sig av detta?

Än en gång: Vad är det för fel på de utvärderingar vi gör idag?

Uppdaterat:

Även Mats Skogkär, en av Sydsvenskans mer rabiata ledarskribenter, väger in om Reepalus förslag, och han gör det utifrån Klass 9A. För en gångs skull håller jag med Mats Skogkär. Kors i taket.

Och apropå Klass 9A, kan jag passa på att länka till en krönika om dokumentärserien som Anna Larsdotter skrivit - också i Sydsvenskan. Intressant, även om jag inte kan hålla med om det här med läraryrket som ett “kall” - över huvud taget. Det är inget kall. Det är en profession.

Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, lärare, elever, betyg, betygssättning, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, skola, Klass 9A, Mats Skogkär, Anna Larsdotter

Mäta resultat - sätta betyg.

Det är en skillnad mellan de två sakerna. I måndagens DN Debatt verkar Haninge kommun blanda ihop dem:

Vi har i Haninge fått flera intressanta erfarenheter av att genomföra kunskapskontroller för barn och elever i yngre åldrar. Dessa erfarenheter visar att proven tydliggör uppdraget för lärarna. De påverkar hur lärarna lägger upp sin undervisning. De påverkar vad lärarna undervisar om. De påverkar hur lärarna samarbetar med varandra. De ger motiv för utveckling och förändring. Det är på detta sätt som prov och betyg kan leda till att eleverna lär sig mer.

Det är en sak för skolan att mäta kunskapsnivån med hjälp av prov eller kontroller. Det är en helt annan att sätta betyg, som är en myndighetsutövning som kan få rättsverkningar för eleven vad gäller framtida utbildning och arbete.

Jag förringar inte på något sätt de fantastiska resultat som Haninge kommun har uppnått genom sina kunskapskontroller, men det är inte betygssättning de sysslar med. I debattartikeln framgår också att de inte alls har “betygsliknande tester” (vad nu det är för något…), utan de testar kunskapsnivåerna på eleverna och sätter in resurser där det behövs. Vem skulle få för sig att ifrågasätta något sådant?

Det är viktigt, både i den allmänna skoldebatten och i den specifika betygsdebatten, att man inte blandar ihop kunskapsmätning med betygssättning. Det är när en lågstadieelevs kunskapsnivå bedöms som icke godkänd som stridigheterna sätter in. Haninge kommun vill presentera sin del av verkligheten, men på DN Debatt blir det till ett avbränt vådaskott.

Huka er i skolbänkarna!

Andra bloggar om: resultat, betyg, Haninge kommun, skola, kunskapskontroll, betygssättning, elever, skoldebatt, betygsdebatt

På måndag presenterar regeringen en utredning om hur framtidens gymnasieskola ska se ut. Enligt söndagens DN och SvD så kommer kraven för att komma in på gymnasieskolan att skärpas. Samtidigt avskaffas det Individuella programmet för dem som inte klarar behörighetskraven. Istället införs en möjlighet att gå ett tionde år i grundskolan.

Jag ser inget direkt negativt med att skärpa kraven. Det vore bra om eleverna har godkänt i ämnena som de senare ska läsa på gymnasiet. Men jag är mer ambivalent när det gäller avskaffande av det individuella programmet.

Det finns en oerhörd risk med att det tionde året i grundskolan ses som ett års kvarsittning. Enligt en rapport från Barnombudsmannen (som söndagens DN Debatt handlar om), och som också kommer ut på måndag, ökar stressen bland eleverna. Stressen i nionde klass lär inte direkt minska om man riskerar ett års kvarsittning.

Egentligen rör det sig dessutom om en ganska kosmetisk förändring. Eleverna som inte kommer in på något nationellt program, hamnar alla i grundskolans tionde år - som man skulle kunna beskriva som ett individuellt program, fast på grundskolan. Skillnaden gör kanske att grundskolan tar hand om grundskolans problem, vilket kanske skapar en rättvisare fördelning av resurser mellan kommunerna och skolorna. Men om man gör det på elevernas bekostnad så är det inte värt det. Fördelen med ett individuellt program är att eleverna som inte klarat kraven ändå kan gå vidare med sina jämnåriga, till nya miljöer och nya lärare. Det behöver inte nödvändigtvis vara en sämre lösning.

Barnombudsmannens årsrapport innehåller också annat:

När eleverna fick skriva två saker som är bra i skolan hamnade lärare och annan personal överst, följda av kompisar och skolämnen. Om de fick bestämma i skolan skulle de framför allt ändra på skolmaten och skolmatsalen, arbetstiderna, den fysiska miljön, lärarnas pedagogiska hjälp, planeringen och ordningsreglerna.

Som elev är det viktigt att detta uppmärksammas - att ens röst blir hörd. Som skolpolitiker bör rapporten ge en indiktaion på vad som behöver förändras (och om det individuella programmets avskaffande hör dit). Som lärare får man en lite kaka till söndagskaffet genom att man hamnar bland det som är bra med skolan. Den smakar lite bittert, men i alla fall.

Andra bloggar om: skola, gymnasieskola, grundskola, elever, lärare, skolpolitiker

Vad tevetittarna inte får se är ju att vi parallellt gjorde samma sak, men med 9B. Vi fick exempelvis arbeta två mattelärare tillsammans - det gjorde en enorm skillnad, både för eleverna och för oss. Vi fick mer tid för pedagogisk debatt och utveckling och tid att inspirera varandra. Faktum är att 9B höjde sina betyg mer än 9A.

En lärare på Johannesskolan i Malmö uttalar sig om SVT:s dokumentärserie Klass 9A i Personalavin, ett månatligt informationsblad till Malmö stads anställda.

Så var det med Superpedagogerna. Om man satsar på mindre grupper, högre lärartäthet och mer resurser så förbättras resultaten. Jag är inte förvånad.

Jag har följt Klass 9A varje vecka och med stort intresse. Det är två saker som har gjort att intresset har hållts vid liv: Eleverna och skildringen av staden jag bor i, Malmö. Invändningarna har dock funnits kvar - behandlingen av de “gamla” lärarna tycker inte jag har varit schysst och betoningen på läraryrket som ett kall, och inte en profession, har inte tilltalat mig alls.

Man behöver inte vara en prisbelönt och omskriven lärare för att kunna visa upp goda resultat. Det verkar räcka med att man är utbildad, engagerad och professionell. Och klass 9B verkar visa att resultaten blir ännu bättre om lärartätheten ökar.

Skönt. Då kan man lägga sin tilltufsade heder åt sidan och än en gång glädjas över att vara lärare. Och hoppas på fler kollegor.

Andra bloggar om: elever, skola, Klass 9A, lärare

Jag har fortfarande inte beslutat mig när det gäller tidigare betyg eller inte. En undersökning från Sifo visar emellertid att 71 % av svenska folket vill ha tidigare betyg (enligt Rapport) och då är jag villig att böja mig för majoriteten. Men jag vill gärna veta varför folk vill ha betyg.

Enligt ett par elever i inslaget skulle tidigare betyg leda till att man vet var man ligger och att man vet vad man behöver jobba på. Den graderande och värderande funktionen av betygen förstår jag. Man mäter kunskapsnivån som en elev har uppnått efter en avslutad uppgift/kurs och sätter en siffra eller en bokstav på det. Detta är moroten - man vill upp till högre nivåer, därför jobbar man hårdare. Som lärare är detta den lätta biten - man håller i MVG:t, prispokalen, lockar med det, och det finns inget mer tillfredställande i yrkesrollen än att få sätta ett högt betyg på en elev man vet har arbetat hårt för att uppnå sina kunskaper. Här förstår jag de 71 procenten.

Men samtidigt finns det inget svårare än att sätta låga betyg. En elev i inslaget uttrycker rädsla för att tidigare betyg skulle leda till större press. Inte bara på eleverna kan jag tillägga. Det är hjärtslitande att sätta ett IG. Det spelar egentligen ingen roll hur gammal eleven är, på ett papper står det nu att elevens kunskapsnivå inte är godkänd. H*n når inte upp till grundläggande krav i ett ämne, och bedömningen går inte att överklaga. För vissa elever är en låg kunskapsnivå samma sak som ett lägre människovärde. Detta är piskan, och precis som sin bildliga motsvarighet så skadar ett lågt betyg eleven - det är jag fullständigt övertygad om. Ett lågt betyg är inte stigmatiserande i alla fall, men om det bara är så i några få fall, så är det några få fall för mycket. Här förstår jag inte de 71 procenten.

Eleverna jag arbetar med har bara en sak i sikte när det gäller betygen - att komma in på rätt utbildning på högskolan. Då är betygen både en morot och en piska - men framför allt är de ett urvalsinstrument. Och jag är inte helt säker på att en betygspoäng bäst reflekterar vem som är lämplig att gå på vissa högskoleutbildningar.

Morot. Piska. Urvalsinstrument. Likvärdig bedömning av kunskap. Är någon av de anledningarna egentligen en bra orsak till att ha betyg över huvud taget? Enligt Sifo vill 71 procent ha tidigare betyg, men undersökningen besvarar inte frågan: Varför?

Så länge vi har ett betygssystem så kommer jag att arbeta efter det, men jag kommer inte alltid att veta varför. Det är väldigt synd på något som är så livsavgörande för många av våra elever.

Andra bloggar om: betyg, tidigare betyg, elever, lärare, skola

Ibland vill man bara skrika åt alla tokstollar som kommenterar artiklarna på SvD:s och Sydsvenskans hemsidor - nu senast med anledning av att man som föräldraledig lärare har möjlighet att återgå i tjänst under sin ferietid. Man inser dock att tokstollarna kanske vill skrika tillbaka så därför försöker man hålla en sansad ton. Varför inte försöka “utbilda” tokstollarna?

Lärare har en årlig arbetstid som är fördelad på 194 dagar. På de 194 dagarna ska de utföra ett arbete som “vanliga” arbetstagare tar 220 dagar på sig att utföra. Dessa 194 dagar är utplacerade så att de infaller på terminerna - vilket är praktiskt eftersom arbetet som lärare underlättas om eleverna är på plats ungefär samtidigt. För att det inte ska bli orättvist så arbetar lärare 45,5 timmar i veckan, vilket kompenserar för de 26 arbetsdagarna som skiljer lärare från “vanliga” arbetstagare.

Lösningen innebär att lärare inte kan ta semester - de går på ferie istället. Medan de “vanliga” arbetstagarna får ta ledigt på nästan vilka av de 220 dagarna som helst, får lärare inte ta ledigt på de 194 dagarna - de måste vara lediga på jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och höstlov. Om man vill vara ledig på någon av de 194 dagarna måste man ta ut tjänstledighet - med löneavdrag som följd. Det som på pappret ser ut som mer ledighet är egentligen lika mycket ledighet, fast med mindre flexibilitet.

Arbetsgivarna (oftast kommunala skolledare) får inte lov att lägga ut arbetsuppgifter på lärarnas ferietid, lika lite som “vanliga” arbetsgivare får lov att lägga arbetsuppgifter på “vanliga” arbetstagares semester. Alla har rätt till ledighet, även lärare.

När det gäller lärares möjlighet att förlänga föräldraledigheten genom att gå i tjänst på ferien så är det inget som är olagligt eller bryter mot några avtal. Finns det någon “vanlig” arbetstagare som tar ut föräldraledighet under sin semester?

Skulle inte tro det.

För övrigt är jag väldigt besviken på både Sydsvenskan och Svenska Dagbladet för att de satt “jobbar” inom citationstecken i sina rubriker. Man skulle kunna tro att de snott rubrikerna - ja, hela artiklarna egentligen - från en artikel i DN för drygt tre år sedan. Men journalisterna jobbar kanske inte, de “jobbar” kanske bara…

Andra bloggar om: arbetstid, lärare, semester, ferie, föräldraledighet