Freon Blogg

Kommunerna har det fulla ansvaret för skolan. Därmed kan staten och regeringen vända dem ryggen och låta dem klara sig bäst det går. Saker som minskade skatteintäkter, mindre barnkullar och minskad lärartäthet är detaljer i sammanhanget. Huvudsaken är att regeringen inte kan beskyllas för skolans problem – allt sånt kan man fortfarande lägga på Socialdemokraterna, och gärna då Göran Persson.

Det är kontentan av en ledare i Svenska Dagbladet. Några citat:

Man ska inte heller gripas av panik inför de besparingar som hittills har rapporterats. Man kan alltid önska sig bättre resurser, men internationellt sett förblir den svenska skolan välfinansierad. Enligt OECD satsar bara några få EU-länder en större andel av sin BNP på skolan.

Andra länder satsar mindre pengar på skolan – alltså är det rimligt att Sverige också satsar mindre pengar på skolan. Det måste ju vara att skolan har för mycket pengar som gör att resultaten rasar i internationella undersökningar. Eller som SvD skriver:

Trots de goda totalresurserna, och trots att lärartätheten har ökat, utvecklas kunskapsresultaten negativt.

Jo, får vi ner antalet lärare så sparar vi inte bara pengar, kunskapsresultaten skjuter i höjden också.

Svenska Dagbladet avslutar med några retoriska (?) frågor:

Satsar kommunerna sina skolbudgetar på löner till skickliga lärare eller på byggnader och byråkrati?

Skolbyggnaderna står där, ändamålsenliga, och duger inte till mycket annat. Det är inte mycket nytta med att sälja av dem, eftersom de troligen kommer att behövas inom några år då barnkullarna växer igen. Byråkratin kommer inte att minska med ett nytt betygssystem, fler skriftliga omdömen, större krav på dokumentation, mer “ordning och reda” och ett större antal kursprov i fler årskurser. Snarare tvärtom.

Vad kan man då spara på? Lärarlönerna, givetvis. Lönespridningen blir mindre och mindre. I praktiken sjunker lärarlönerna, särskilt i kommuner som styrs av “skolpartiet” (fp), och om vi inte hade haft ett avtal som garanterat minst 10,2 % 2007-2009 så hade vi knappast fått någon lönehöjning alls i år (och antalet kommuner som överskrider 10,2 % lär nog inte vara så många).

SvD har visst en fråga till:

Ser skolan kunskapsförmedling som sin klart viktigaste uppgift?

Ja. Hur så?

Jag tvivlar på att ett förstatligande av skolan skulle åtgärda alla problemen – så som SvD och Jan Björklund verkar tro – det verkar helt enkelt för enkelt. Jag är dock inte övertygad om motsatsen, fortsatt kommunal drift, heller. Kommunaliseringen kan nog ses som ganska misslyckad, men jag tror att den hade klarat sig bättre om den inte hade följts av en borgerlig regering som avreglerade kommunerna och deras statsbidrag. Kommunaliseringen är, precis som allt annat, mångfacetterad. Att bara skylla på Göran Persson är fånigt och löser ingenting.

När kan den svenska skolan räknas som Jan Björklunds?

Bara så att vi vet när vi har honom att skylla på.

Andra bloggar om: skola, Göran Persson, resurser, lärartäthet, lärare, lärarlöner, förstatligande, Kommunalisering, Jan Björklund

Alla elever i Sverige borde ha en dator i skolan.

Varför har de inte redan det?

I Sydsvenskan förklarar Jonas Hällebrand, informations och kommunikations teknik-pedagog (IKT) på Gunnesboskolan i Lund, att det beror på:

• brist på kunskap om IKT
• skolledningarna som inte vågar ta besluten
• konservativa lärare som inte kan ta till sig ny teknik

Det var det hela. Eller var det något han glömde? Jag kan räkna upp tre saker till:

• Pengar
• Cash
• Moolah

Givetvis brister kunskapen ibland och skolledningarna tar väldigt lång tid på sig att implementera exempelvis trådlösa nätverk och bärbara datorer. Och vissa lärare har ett visst motstånd till ny teknik. Men ofta beror kunskapsbristen, oviljan och motståndet på att man helt enkelt inte har tillgång till tekniken och att den faktiskt är dyr. På grundskolan har inte alla lärare en dator var, än mindre var elev. Och att inte se den ekonomiska aspekten av detta i dessa besparingstider är att inte se elefanten i rummet.

Andra bloggar om: elever, skola, IKT, lärare, datorer

Lärare upplever ofta att tiden inte räcker till, och skulle gilla ett treterminssystem med fler undervisningstimmar.

Sofia Larsen (c) i Svenska Dagbladet. Genom att arbeta mer ska alltså lärarna få tiden att räcka till. Huh?

Elever och lärare sågar inte helt oväntat förslaget.

Andra bloggar om: lärare

Illmar Reepalu besvarar nu kritiken mot sin, inte helt orginella, idé om att eleverna i Malmö ska utvärdera sina lärare:

Jag förstår att det finns lärare som upprörs av att eleverna får en sådan möjlighet. Kanske till följd av den vrångbild som sprids, där det hävdas att eleverna skall sätta betyg på lärarna och att det skall ligga till grund för lärarnas löner.

Han går till särskilt skarp kritik mot Metta Fjelkner, ordföranden för Lärarnas Riksförbund – det lilla lärarfacket:

Jag har vid flera tillfällen nyligen debatterat med Metta Fjelkner och hon vet att jag inte talar om betyg utan om omdömen. Hon vet att detta inte skall ligga till grund för någon lönesättning. Därmed faller också hennes hänvisning till forskarkritiken, som bygger just på den förfalskade bild hon åberopar.

Bilden av att utvärderingarna skulle utgöra betyg har förstärkts av att media, bland annat Sydsvenskan, inte riktigt har förstått skillnaden mellan betyg som myndighetsutövning och betyg som allmänt ord.

Sedan ska det sägas att inte heller Reepalu har alla hönsen hemma:

Jag är förvånad över att en hög representant för lärarna hyser stor misstro mot eleverna, vilket i sig indikerar ett större problem.

Han går inte in på vilket det större problemet skulle vara. Jag funderar fortfarande…

Andra bloggar om: Illmar Reepalu, elever, lärare, betyg, Metta Fjelkner, utvärdering

Från Malmös kommunfullmäktige igår, då man diskuterade Ilmar Reepalus förslag om att eleverna ska betygsätta Malmös lärare:

Det är att undervärdera lärarkåren att ta hjälp av tioåringar för att se om den är kompetent.

- Patrick Reslow (m)

Webb-TV-länk

Andra bloggar om: elever, betyg, lärare

Metta Fjelkner, ordförande för det lilla lärarfacket, Lärarnas Riksförbund, speglar i en debattartikel mina ord från igår. Hon gör det givetvis oberoende av mig, men i alla fall:

Att låtsas som om vem som helst kan sätta betyg är att undergräva lärares ledarskap. Däremot är det givetvis viktigt att elever får utvärdera kurser och moment i samarbete med lärarna. Det är inget som skrämmer lärare, det är en del av yrket. En lärare behöver elevernas förtroende som ett medel för att nå målet att eleverna skall få kunskap och självförtroende. Men att bedöma är ingen rättvisefråga utan ett professionellt ansvar.

I dagens Sydsvenskan skriver dessutom Ilmar Reepalu en insändare (som inte finns på nätet) för att försvara sitt förslag om att elever ska få betygsätta lärare i Malmö till våren. Han undviker noga ordet betyg, utan använder istället ord som utvärdering och omdöme. Det han beskriver i insändaren är alltså ingen nyhet. Utvärderingar och omdömen är sånt vi har arbetat med inom skolan sedan länge. Det är ordet betyg som är värdeladdat. När Reepalu undviker ordet har jag inga problem med hans förslag.

Just ordet betyg behandlar Sydsvenskans journalist Elin Fjellman Jaderup i en artikel i dagens tidning. Det är hon som har skrivit de flesta artiklarna om Reepalus förslag, och eftersom hon har använt ordet betyg lite slarvigt kommer här ett försvarstal:

Betyg är ett allmänt ord. Det är inte reserverat för skolans värld. Enligt Nationalencyklopedin är betyg en ”utsaga om eller bedömning av prestationer av olika slag”. Det är ett vanligt uttryck för en värdering.

Det finns ett gigantiskt problem med hennes resonemang:

Inom skolan arbetar vi inte med Nationalencyklopedin som styrdokument.

Grundskoleförordningen 7 kap. §5:

Betyg skall sättas av läraren. Om ett betyg är beroende av två eller flera lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyget sättas av rektorn.

Gymnasieförordningen 7 kap. §3:

Betyg på avslutad kurs och efter en etapp skall sättas av läraren. Om ett betyg beror av två eller flera lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyget sättas av rektorn.

Skolverkets allmänna råd om likvärdig bedömning och betygssättning:

Läraren gör vid betygsättningen en värdering av elevens studieresultat, en värdering som har stor betydelse för elevens möjligheter att komma in på andra utbildningar och för att få arbete. Slutbetyget har med andra ord rättsverkningar för eleven och det finns ytterst begränsade möjligheter att ändra på ett slutbetyg. Det är därför viktigt att bestämmelserna om bedömning och betyg tillämpas på ett likvärdigt och rättssäkert sätt.

Jag ledsen Elin Fjellman Jaderup. Det är skillnad på betyg som ett allmänt ord, och betyg som myndighetsutövning med rättsliga följder. Inom skolan är det den andra betydelsen som gäller. När man recenserar filmer och skivor i en dagstidning kan den första betydelsen få gälla.

Mats Olsson har också skrivit om dagens vända i den malmöitiska skoldebatten.

Andra bloggar om: Metta Fjelkner, lärare, elever, Ilmar Reepalu, betyg, utvärdering, Elin Fjellman Jaderup

Det är lov, jag vet, men idiotierna tar tyvärr inte ledigt.

I Malmö fortsätter debatten om att eleverna där ska få sätta betyg på lärarna. Plötsligt står det helt klart att Malmös politiker blandar ihop äpplen med päron och att media hjälper till – så till den milda grad att både lärare och pedagogikforskare börjar bland ihop begreppen. Inom skolan arbetar vi väldigt mycket med begreppsförståelse – men om varken de som styr skolan, de som rapporterar om skolan, de som forskar om skolan, eller de som arbetar inom skolan, vet vad de pratar om så befinner vi oss på ett sluttande plan.

Enligt en artikel i Sydsvenskan ska eleverna i Malmös gymnasieskolor få börja sätta betyg på lärarna från och med i vår. Den obligatoriska betygssättningen ska, enligt tidningen, värdera följande frågor:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

Betygsskalan som ska användas ser ut så här:

Instämmer helt – instämmer delvis – instämmer i liten grad – instämmer inte alls.

Förlåt, Sydsvenskan, men vet ni egentligen vad ni pratar om?

Detta är en helt vanlig utvärdering. Artikeln erkänner att utvärderingar inte är nyheter inom skolvärlden, men tydligen så ska det faktum att den fylls i på en dator vara oerhört innovativt. Utvärderingar på dator är inget nytt, det har vi på vår skola gjort i flera år. Där har eleverna dessutom möjlighet att i öppna svarsrutor kommentera alla frågorna – något man i Malmö inte verkar våga införa. Utvärderingarna ligger sedan till grund för medarbetarsamtal – som inte ska förväxlas med lönesamtal, eller lönesättande samtal.

Rektor Edward Jensinger på Pauli gymnasium verkar veta vad han pratar om:

Betygsättning av lärare är ett uttryck som Edward Jensinger absolut inte vill använda. Kursutvärdering är det rätta ordet, tycker han.

Så när en lärare känner sig övervakad av sin arbetsgivare så kan det bero på att ordet betygssättning används utan att man verkar veta vad man pratar om. Läraren kan dock vara lugn. Politikerna verkar inte heller veta vad de pratar om. Och när en forskare på pedagogiska institutionen i Stockholm, Trevor Dolan, ska ge politikerna på tafsen, så blandar han också ihop betygen med utvärderingarna. Oerhört tröttsamt.

Betygssättning är myndighetsutövning med rättsliga följder för de betygssatta. Kursutvärderingar är inte myndighetsutövning, utan ett arbetsredskap för både lärare, elever och skolledning. Så enkelt är det.

Andra bloggar om: elever, betyg, media, lärare, begreppsförståelse, skola, betygssättning, utvärdering

På onsdag startar den nya Skolinspektionen – den som kommer att frälsa det svenska skolsystemet och få Sverige att toppa alla internationella undersökningar. Dess generaldirektör, Anne-Marie Begler, fd rikspolischef, skrev en debattartikel i söndagens DN. Den är full av fraser som de här:

• “en likvärdig utbildning med hög kvalitet”
• “en god utbildning i en trygg miljö”
• “en bättre skola för eleverna”
• “elevens kunskaper och resultat i fokus”
• “elevens kunskap kommer att vara vår ledstjärna”
• “lyssna till och ta hänsyn till elevernas och föräldrarnas synpunkter”
• “ett stöd för utveckling och förändring”
• “lärarna är skolans viktigaste resurs för elevernas studieresultat”
• “en bättre och mer likvärdig skola”
• “utbildningssystemet är av avgörande betydelse för välfärden i vårt land”
• “vars och ens rätt till utbildning och utveckling utifrån sina förutsättningar och behov”

Så, nu är vi inte så rädda för er. Vad är det ni ska göra – förutom att spotta ur er floskler?

• “en betydligt kraftfullare inspektionsmyndighet”
• “mer resursstark”
• “fler inspektörer”
• “rikta fokus mot rektorns och lärarnas ansvar”
• “inte släppa taget om den huvudman eller verksamhet där allvarliga brister uppmärksammats”
• “inspektionen ska komma tillbaka tills bristerna är åtgärdade”
• “föra ut resultaten från inspektionen brett, i syfte att påverka andra huvudmän och skolor”
• “inte heller främmande för mer kraftfulla verktyg”
• “möjlighet att använda vite”
• “en tydlig och pådrivande aktör”

Ok, tack. Fler floskler, men jag känner mig inte bättre till mods. Vill man göra det ska man läsa Anne-Marie Körlings inlägg om debattartikeln. Hon hittar alltid guldkanten på vilken tillvaro som helst. Själv ska jag gå och fundera på hur en skola och dess lärare ska bli bättre av att betala böter…

Andra bloggar om: Skolinspektionen, Anne-Marie Begler, skola, elever, lärare

Efter en alldeles för kort sommar är man nu tillbaka på jobbet. Eleverna har inte kommit ännu, givetvis, men dagarna är ändå inte svåra att fylla. Möten, konferenser och samtal avlöser varandra.

En sak som man reflekterar över när man nu träffar sina kollegor igen är att ett fåtal saknas. Ett flertal nyblivna pensionärer kommer aldrig mer att synas på skolan och vi borde sörja dem mer än vi gör, vi har bara inte tid. Nu rullar det nämligen på.

Pensionsavgångarna från skolan utgör det största slöseriet med resurser, kompetens och ren kunskap som skattebetalarna pröjsar för. När en 65-årig lärare går i pension har han eller hon samlat närmare 40 år av yrkeserfarenhet som bara går förlorad. Unga och nya lärare återuppfinner hjulet gång på gång på gång, istället för att lära sig av de äldre och visare.

Här är ett konkret – om än inte så genomtänkt – förslag på vad man kan göra för att stoppa det vansinniga slöseriet:

Inrätta en ny yrkestitel (mästare, äldste, övermentor, vad vet jag), ett nytt karriärsteg, för lärare som varit verksamma mer än 30 år i yrket. Låt de gå ner i undervisningstid och ägna större delen av sin tjänst till att stötta, inspirera och agera mentorer åt yngre och mer oerfarna kollegor. Öka deras lön med en mer än skälig summa, så att deras pension blir dräglig. Skolan blir mer självlärd av att ta till vara deras kunskaper och erfarenheter och hjulet behöver inte återuppfinnas varje år. Världens bästa yrke kan bli ännu bättre.

Trots att sommaren är över känner man ändå en viss otålighet inför att stå i klassrummet igen. Läsåret 0809 ser ut att kunna bli kul. Och snart är man far också. Välkomna tillbaka.

Andra bloggar om: skola, lärare, pension, karriär

Jag är snart klar med rättandet av de nationella proven i Engelska. Berget av papper har varit ovanligt högt i år och laviner är inte ovanliga. Nu tar följande procedur vid:

• Fyll i statistik för de nationella proven på särskild blankett
• Lämna en digital kopia på det ena stället
• Lämna en papperskopia på det andra stället
• Ta kopior på hela provet för elever som är födda den 31:e januari, juli, december (Engelska A)
• Ta kopior på resultatdelen för elever som är födda den 31:e mars, maj, augusti, oktober (Engelska A)
• Ta kopior på hela provet för elever som är födda den 25:e januari, mars, maj, juli, september, november (Engelska B)
• Ta kopior på resultatdelen för elever som är födda den 25:e februari, april, juni, augusti, oktober, december (Engelska B)
• Fyll i lärarenkäter (en för EnA, en för EnB)
• Skicka kopior och enkäter till Göteborgs universitet
• Gå in på Statistiska CentralByråns sajt och logga in
• Fyll i all statistik, både för EnA och EnB, en elev i taget (i mitt fall 145 elever)
• Glöm inte att fylla i kurs för varje elev (En tidsbesparande knapp som fyller i samma kurs för alla elever i en klass? Nix!)
• Glöm inte att fylla i vilket ämne de skrev om på Writing-delen (Bläddra igenom alla proven en gång till)
• För Engelska B, glöm inte fylla i vilket slutbetyg de hade på Engelska A (Gå och be och få en utskrift av förra årets betyg – eller gissa.)
• Spara, skriv ut, logga ut
• Lämna en papperskopia på det tredje stället

Allt detta ska göras i samma veva som man måste koncentrera sig på att sätta rättvisa och likvärdiga slutbetyg. Och alla dessa arbetsuppgifter är pålagda på en lärartjänst utan att handla om undervisning, eller något annat man är utbildad för. Höja lärarnas status? Hur vore det med att först se till att lärare har relevanta arbetsuppgifter som ligger i linje med deras utbildning?

Andra bloggar om: nationella prov, statistik, betyg, lärare