Freon Blogg

Utbildningsminister Jan Björklund är alltmer trängd ju längre den senaste rundan av skoldebatten rasar.

Debatten har kommit att handla mer om hans handskande med siffror än om skolan. Han brukar ofta ha stöd i allt han säger av Lärarnas Riksförbund (det lilla lärarfacket), men nu börjar även de vackla. Tillsammans med Lärarförbundet (det stora lärarfacket) ifrågasätter de utbildningsministerns trovärdighet i en artikel i SvD.

Kritiken av Björklund har gått så långt att han beställt ny statistik från Skolverket, vilket har lett till att Vänsterpartiet har KU-anmält honom för ministerstyre. En ytterst politisk handling som inte hjälper skolan ett dugg. Istället hamnar Björklund i en än mer trängd situation. En utbildningsminister i försvarställning går helst till anfall.

På SvD:s debattsidor tar Björklund fram sitt bästa försvar mot skolforskarna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm efter deras debattartikel i lördags:

Det mest märkliga med inställningen från Ekholm och Scherp är att de anser sig sitta inne med ”sanningen”.

Ungefär som Björklund då…

Min kritik riktas inte mot dem som är verksamma i skolan, utan mot en felaktig skolpolitik och dess ideologer.

För oss verksamma i skolan, och som står på debattens sidlinjer, känns det inte så.

Ekholm och Scherp är två av de främsta svenska förespråkarna för en flumskola.

Där kom det.

Det finns något som heter Godwins lag. Den stipulerar att ju längre en online-diskussion pågår, desto mer sannolikt blir det att någon gör en jämförelse med Hitler eller nazismen. Traditionen bjuder att den som kommer med jämförelsen förlorar automatiskt diskussionen.

Jag vill införa en liknande lag för skoldebatten: Ju längre skoldebatten pågår, desto mer sannolikt blir det att någon kallar motståndarnas skolförebild för antingen “flumskola” eller “disciplinskola“. Den som först kommer med ett av epiteten förlorar automatiskt skoldebatten.

Idag förlorade Björklund. Varken skolan, eller bilden av skolan, är bättre för det.

Andra bloggar om: Jan Björklund, skoldebatt, skola, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, Hans-Åke Scherp, Mats Ekholm, flumskola, disciplinskola

Reaktionerna på Ilmar Reepalus hjärnsläpp igår har inte låtit vänta på sig.

Lärarna vill knappt kommentera förslaget eftersom det är så dumt, men kontentan är:

De ser en risk med att det är den skojige läraren som släpper eleverna tidigare från lektionen som får högre betyg medan det gedigna, ibland lite tråkiga, skolarbetet får bottennapp.

En rektor säger:

Att man kallar det för betygssättning av lärare tror jag inte ger någon positiv efterklang. Jag tycker inte att man kan döma ut människor hur som helst. Det viktigaste är att det hela tiden finns en dialog mellan lärare och elever.

Ett av lärarfacken (Lärarnas Riksförbund) dömer ut förslaget helt. Ordföranden, Metta Fjelkner, speglar mina ord från igår:

Vad Ilmar Reepalu egentligen säger är att Sveriges kommuner inte klarar av att lönesätta lärare därför att de inte vet hur lärare fungerar. Betygssättning är en myndighetsutövning som man ska värna och vårda.

Av någon anledning hör Sydsvenskan inte av sig till det större lärarfacket, Lärarförbundet. De får dock en chans att uttala sig i Svenska Dagbladet, som också tar upp Reepalus förslag. Ordföranden, Eva-Lis Preisz säger:

Ett förenklat betygsystem utan tydliga kriterier skulle kunna leda till att lärare blir kränkta och i vissa fall även till vuxenmobbing.

Eleverna får också en chans att uttala sig i Sydsvenskan. En säger:

De är inte här för att vara schysta kompisar utan för att vara lärare.

Reepalus förslag sågas alltså i princip av alla som är verksamma inom skolan. Finns det en chans att han lär sig av detta?

Än en gång: Vad är det för fel på de utvärderingar vi gör idag?

Uppdaterat:

Även Mats Skogkär, en av Sydsvenskans mer rabiata ledarskribenter, väger in om Reepalus förslag, och han gör det utifrån Klass 9A. För en gångs skull håller jag med Mats Skogkär. Kors i taket.

Och apropå Klass 9A, kan jag passa på att länka till en krönika om dokumentärserien som Anna Larsdotter skrivit – också i Sydsvenskan. Intressant, även om jag inte kan hålla med om det här med läraryrket som ett “kall” – över huvud taget. Det är inget kall. Det är en profession.

Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, lärare, elever, betyg, betygssättning, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, skola, Klass 9A, Mats Skogkär, Anna Larsdotter

Det är jullov just nu för lärare och elever. När man är ledig vill man inte riktigt tänka på jobb, men det är nästan alltid ofrånkomligt – särskilt om man har dåligt samvete för orättade uppsatser och olästa böcker. Och räcker inte det dåliga samvetet kan man lita på att media och diverse politiker låter piskan vina så här i mellandagarna. Det är underligt att skoldebatten tar fart under loven när varken lärare eller elever egentligen vill tänka på jobb. Jag tänker inte låta råttorna dansa på bordet, så här är mina två cent om de senaste utspelen i skoldebatten:

Sydsvenskan har i mellandagarna introducerat en artikelserie om en skola i Staffanstorp. Man har fått följa en klass och dess lärare och skolledare under några helt vanliga skoldagar. Syftet med artikelserien är, enligt Niklas Orrenius, en av journalisterna bakom serien: “Att undersöka vad de frågor och termer som används i den skolpolitiska debatten betyder på en vanlig skola i en vanlig kommun.”

Den första artikeln, “Lärarna längtar efter betyg”, innehåller, rubriken till trots, motstridiga åsikter när det gäller betygens vara eller inte vara. En lärare använder sig av de gamla sifferbetygen (1-5), en annan lärare vill helst att man ska tillbaka till de ännu äldre bokstavsbetygen (A, a, ab osv), medan två av lärarna helst vill avskaffa betygen helt och hållet. Personen som har satt rubriken vilseleder allmänheten till att tro att alla lärare älskar betyg, gärna den sort som Jan Björklund föreskriver. Varför gör Sydsvenskan på det viset?

Den andra artikeln, “Slappa eller jobba – Marilyn Monroe eller Strindberg?”, försöker utreda begreppet “flumskola“, ett begrepp som definieras så här:

I fp:s retorik har ordet blivit synonymt med socialdemokratisk skolpolitik de senaste åren. Exempel på flum är då betygs- och läxmotstånd, kravlöshet, experimentell pedagogik och friare undervisningsformer.

Den första riktiga termen i svensk skoldebatt som ska undersökas är alltså en term som i princip används av den borgerliga kanten för att beskriva det de uppfattar som vänsterkantens skolpolitik. Det är svårt att tänka sig en hårdare politisk vinkling av en artikel än att använda sig av den ena sidans begreppsvärld. Varför inte utreda “sorteringsskola”, “ordningsskola” eller “disciplinskola” – begrepp som är minst lika reella som “flumskola”?

Flum för mig är flytande mål och vaga distinktioner. Visst är exempelvis dagens betygsystem något flummigt med den definitionen, men att avfärda hela skolsystemet som flummigt är nonsens. Att anlägga ett demokratiskt arbetssätt är inte flummigt. Att träna kommunikativ förmåga, att arbeta med värdegrund, eller att fostra demokratiska samhällsmedborgare, är inte flummigt. Att vara emot att betyg ger en helhetsbedömning av individer är inte att vara flummig. Man behöver inte ett betygssystem för att ställa krav. Basta!

I den andra artikeln tar skolledarna mer plats. Så här uttrycker Lennart Rosell, en biträdande rektor, sin åsikt om vad flumskola innebär för honom:

För mig är flumskola när man likställer all kunskap.

[...]

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.

- Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Varför skulle Carlssons öde vara mer matnyttigt än Marilyn Monroes öde? Skulle verkligen “Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” skapa mer och bättre diskussioner än “Hollywood’s a place where they’ll pay you a thousand dollars for a kiss, and fifty cents for your soul. I know, because I turned down the first offer often enough and held out for the fifty cents.“? För dagens ungdomar, för dagens samhälle , och för framtiden, tror jag att vi har mer att lära oss av Monroe än av August Strindbergs karaktärer. Inte på något sätt kan jag se det som flummigt. Istället ifrågasätter jag Rosells urvalsgrunder och tror att han hamnar i ett väldigt flummigt definitionsträsk om han ska redogöra för vilket som är viktigast.

Som om Sydsvenskans vinklade artiklar inte räcker, så här på semestern, så gör Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Marie Granlund i spetsen, och lärarfacken, Eva-Lis Preisz (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), ett utspel på Dagens Nyheters debattsida. De kräver, än en gång, en bred uppgörelse om skolan.

För att få till stånd en bred uppgörelse tar sossarna och fackförbunden och går Jan Björklund till mötes på alla punkter. Det enda de kräver i gengäld är att Björklund slopar de tidiga betygsliknande omdömena. Som vanligt möts utspelet från borgerlig kant med den ofantligt trötta frasen “sent ska (s)yndaren vakna”. Och som vanligt kommer Björklund att slå dövörat till – vad finns det för incitament för honom att lyssna på sossarna? Han är inte ute efter en bred uppgörelse, han är ute efter ordning, reda och betyg på fredag. Givetvis använder han sig också flitigt av det odefinierade ordet “flumskola” och ställer det i kontrast med det lika odefinierade ordet “kunskapsresultat“. Björklund förutsätter att prefixen “flum-” och “kunskap-” är oföränderliga. Mannen vet alltså inte vad han pratar om, och det är väl ändå ganska flummigt.

En brett förd skoldebatt är bra och viktigt. Den bör föras när alla är med i spelet så att den blir så nyanserad som möjligt. Just nu har dock lärare och elever ledigt. Borde inte de få komma till tals? Eller ens få ta del av debatten?

Tillbaka till ledigheten… Gott slut!

Andra bloggar om: lärare, elever, skoldebatt, skola, skolledare, betyg, Jan Björklund, flumskola, Lennart Rosell, Marilyn Monroe, August Strindberg, Mona Sahlin, Marie Granlund, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, kunskapsresultat