Freon Blogg

Illmar Reepalu besvarar nu kritiken mot sin, inte helt orginella, idé om att eleverna i Malmö ska utvärdera sina lärare:

Jag förstår att det finns lärare som upprörs av att eleverna får en sådan möjlighet. Kanske till följd av den vrångbild som sprids, där det hävdas att eleverna skall sätta betyg på lärarna och att det skall ligga till grund för lärarnas löner.

Han går till särskilt skarp kritik mot Metta Fjelkner, ordföranden för Lärarnas Riksförbund – det lilla lärarfacket:

Jag har vid flera tillfällen nyligen debatterat med Metta Fjelkner och hon vet att jag inte talar om betyg utan om omdömen. Hon vet att detta inte skall ligga till grund för någon lönesättning. Därmed faller också hennes hänvisning till forskarkritiken, som bygger just på den förfalskade bild hon åberopar.

Bilden av att utvärderingarna skulle utgöra betyg har förstärkts av att media, bland annat Sydsvenskan, inte riktigt har förstått skillnaden mellan betyg som myndighetsutövning och betyg som allmänt ord.

Sedan ska det sägas att inte heller Reepalu har alla hönsen hemma:

Jag är förvånad över att en hög representant för lärarna hyser stor misstro mot eleverna, vilket i sig indikerar ett större problem.

Han går inte in på vilket det större problemet skulle vara. Jag funderar fortfarande…

Andra bloggar om: Illmar Reepalu, elever, lärare, betyg, Metta Fjelkner, utvärdering

Metta Fjelkner, ordförande för det lilla lärarfacket, Lärarnas Riksförbund, speglar i en debattartikel mina ord från igår. Hon gör det givetvis oberoende av mig, men i alla fall:

Att låtsas som om vem som helst kan sätta betyg är att undergräva lärares ledarskap. Däremot är det givetvis viktigt att elever får utvärdera kurser och moment i samarbete med lärarna. Det är inget som skrämmer lärare, det är en del av yrket. En lärare behöver elevernas förtroende som ett medel för att nå målet att eleverna skall få kunskap och självförtroende. Men att bedöma är ingen rättvisefråga utan ett professionellt ansvar.

I dagens Sydsvenskan skriver dessutom Ilmar Reepalu en insändare (som inte finns på nätet) för att försvara sitt förslag om att elever ska få betygsätta lärare i Malmö till våren. Han undviker noga ordet betyg, utan använder istället ord som utvärdering och omdöme. Det han beskriver i insändaren är alltså ingen nyhet. Utvärderingar och omdömen är sånt vi har arbetat med inom skolan sedan länge. Det är ordet betyg som är värdeladdat. När Reepalu undviker ordet har jag inga problem med hans förslag.

Just ordet betyg behandlar Sydsvenskans journalist Elin Fjellman Jaderup i en artikel i dagens tidning. Det är hon som har skrivit de flesta artiklarna om Reepalus förslag, och eftersom hon har använt ordet betyg lite slarvigt kommer här ett försvarstal:

Betyg är ett allmänt ord. Det är inte reserverat för skolans värld. Enligt Nationalencyklopedin är betyg en ”utsaga om eller bedömning av prestationer av olika slag”. Det är ett vanligt uttryck för en värdering.

Det finns ett gigantiskt problem med hennes resonemang:

Inom skolan arbetar vi inte med Nationalencyklopedin som styrdokument.

Grundskoleförordningen 7 kap. §5:

Betyg skall sättas av läraren. Om ett betyg är beroende av två eller flera lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyget sättas av rektorn.

Gymnasieförordningen 7 kap. §3:

Betyg på avslutad kurs och efter en etapp skall sättas av läraren. Om ett betyg beror av två eller flera lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyget sättas av rektorn.

Skolverkets allmänna råd om likvärdig bedömning och betygssättning:

Läraren gör vid betygsättningen en värdering av elevens studieresultat, en värdering som har stor betydelse för elevens möjligheter att komma in på andra utbildningar och för att få arbete. Slutbetyget har med andra ord rättsverkningar för eleven och det finns ytterst begränsade möjligheter att ändra på ett slutbetyg. Det är därför viktigt att bestämmelserna om bedömning och betyg tillämpas på ett likvärdigt och rättssäkert sätt.

Jag ledsen Elin Fjellman Jaderup. Det är skillnad på betyg som ett allmänt ord, och betyg som myndighetsutövning med rättsliga följder. Inom skolan är det den andra betydelsen som gäller. När man recenserar filmer och skivor i en dagstidning kan den första betydelsen få gälla.

Mats Olsson har också skrivit om dagens vända i den malmöitiska skoldebatten.

Andra bloggar om: Metta Fjelkner, lärare, elever, Ilmar Reepalu, betyg, utvärdering, Elin Fjellman Jaderup

Det är jullov just nu för lärare och elever. När man är ledig vill man inte riktigt tänka på jobb, men det är nästan alltid ofrånkomligt – särskilt om man har dåligt samvete för orättade uppsatser och olästa böcker. Och räcker inte det dåliga samvetet kan man lita på att media och diverse politiker låter piskan vina så här i mellandagarna. Det är underligt att skoldebatten tar fart under loven när varken lärare eller elever egentligen vill tänka på jobb. Jag tänker inte låta råttorna dansa på bordet, så här är mina två cent om de senaste utspelen i skoldebatten:

Sydsvenskan har i mellandagarna introducerat en artikelserie om en skola i Staffanstorp. Man har fått följa en klass och dess lärare och skolledare under några helt vanliga skoldagar. Syftet med artikelserien är, enligt Niklas Orrenius, en av journalisterna bakom serien: “Att undersöka vad de frågor och termer som används i den skolpolitiska debatten betyder på en vanlig skola i en vanlig kommun.”

Den första artikeln, “Lärarna längtar efter betyg”, innehåller, rubriken till trots, motstridiga åsikter när det gäller betygens vara eller inte vara. En lärare använder sig av de gamla sifferbetygen (1-5), en annan lärare vill helst att man ska tillbaka till de ännu äldre bokstavsbetygen (A, a, ab osv), medan två av lärarna helst vill avskaffa betygen helt och hållet. Personen som har satt rubriken vilseleder allmänheten till att tro att alla lärare älskar betyg, gärna den sort som Jan Björklund föreskriver. Varför gör Sydsvenskan på det viset?

Den andra artikeln, “Slappa eller jobba – Marilyn Monroe eller Strindberg?”, försöker utreda begreppet “flumskola“, ett begrepp som definieras så här:

I fp:s retorik har ordet blivit synonymt med socialdemokratisk skolpolitik de senaste åren. Exempel på flum är då betygs- och läxmotstånd, kravlöshet, experimentell pedagogik och friare undervisningsformer.

Den första riktiga termen i svensk skoldebatt som ska undersökas är alltså en term som i princip används av den borgerliga kanten för att beskriva det de uppfattar som vänsterkantens skolpolitik. Det är svårt att tänka sig en hårdare politisk vinkling av en artikel än att använda sig av den ena sidans begreppsvärld. Varför inte utreda “sorteringsskola”, “ordningsskola” eller “disciplinskola” – begrepp som är minst lika reella som “flumskola”?

Flum för mig är flytande mål och vaga distinktioner. Visst är exempelvis dagens betygsystem något flummigt med den definitionen, men att avfärda hela skolsystemet som flummigt är nonsens. Att anlägga ett demokratiskt arbetssätt är inte flummigt. Att träna kommunikativ förmåga, att arbeta med värdegrund, eller att fostra demokratiska samhällsmedborgare, är inte flummigt. Att vara emot att betyg ger en helhetsbedömning av individer är inte att vara flummig. Man behöver inte ett betygssystem för att ställa krav. Basta!

I den andra artikeln tar skolledarna mer plats. Så här uttrycker Lennart Rosell, en biträdande rektor, sin åsikt om vad flumskola innebär för honom:

För mig är flumskola när man likställer all kunskap.

[...]

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.

- Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Varför skulle Carlssons öde vara mer matnyttigt än Marilyn Monroes öde? Skulle verkligen “Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” skapa mer och bättre diskussioner än “Hollywood’s a place where they’ll pay you a thousand dollars for a kiss, and fifty cents for your soul. I know, because I turned down the first offer often enough and held out for the fifty cents.“? För dagens ungdomar, för dagens samhälle , och för framtiden, tror jag att vi har mer att lära oss av Monroe än av August Strindbergs karaktärer. Inte på något sätt kan jag se det som flummigt. Istället ifrågasätter jag Rosells urvalsgrunder och tror att han hamnar i ett väldigt flummigt definitionsträsk om han ska redogöra för vilket som är viktigast.

Som om Sydsvenskans vinklade artiklar inte räcker, så här på semestern, så gör Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Marie Granlund i spetsen, och lärarfacken, Eva-Lis Preisz (Lärarförbundet) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund), ett utspel på Dagens Nyheters debattsida. De kräver, än en gång, en bred uppgörelse om skolan.

För att få till stånd en bred uppgörelse tar sossarna och fackförbunden och går Jan Björklund till mötes på alla punkter. Det enda de kräver i gengäld är att Björklund slopar de tidiga betygsliknande omdömena. Som vanligt möts utspelet från borgerlig kant med den ofantligt trötta frasen “sent ska (s)yndaren vakna”. Och som vanligt kommer Björklund att slå dövörat till – vad finns det för incitament för honom att lyssna på sossarna? Han är inte ute efter en bred uppgörelse, han är ute efter ordning, reda och betyg på fredag. Givetvis använder han sig också flitigt av det odefinierade ordet “flumskola” och ställer det i kontrast med det lika odefinierade ordet “kunskapsresultat“. Björklund förutsätter att prefixen “flum-” och “kunskap-” är oföränderliga. Mannen vet alltså inte vad han pratar om, och det är väl ändå ganska flummigt.

En brett förd skoldebatt är bra och viktigt. Den bör föras när alla är med i spelet så att den blir så nyanserad som möjligt. Just nu har dock lärare och elever ledigt. Borde inte de få komma till tals? Eller ens få ta del av debatten?

Tillbaka till ledigheten… Gott slut!

Andra bloggar om: lärare, elever, skoldebatt, skola, skolledare, betyg, Jan Björklund, flumskola, Lennart Rosell, Marilyn Monroe, August Strindberg, Mona Sahlin, Marie Granlund, Eva-Lis Preisz, Lärarförbundet, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, kunskapsresultat