Freon Blogg

Egentligen vill jag inte skriva om utbildningsminister Jan Björklund igen. Det är som att prata med och om en vägg. Som tur är har många redan skrivit om honom de senaste veckorna. Jag behöver bara sammanfatta.

Debatten började långt tidigare, men tog ny fart i och med P1:s radioserie – kris i skolan? – en serie som bara precis har börjat. I det första avsnittet kollas Björklunds kreativa statistik och citationsförmåga upp. Kritiken av Björklund går ut på att han medvetet trixar med siffror och citat för att svartmåla skolan. Jag och många med mig har hävdat det sedan länge. Jag är inte förvånad över att Björklund bluffar igenom en 50-tals-nostalgisk skolpolitik. Jag är förvånad, och glad, över att debatten om hans falskspel har tagit ny fart.

Björklund försvarar sig i Svenska Dagbladet genom att anklaga sina meningsmotståndare för att sticka huvudet i sanden. Programledarna för P1:s programserie får sedan i sin tur försvara sig i SvD med att upprepa sin kritik av utbildningsministern. Man kan också passa på att läsa Dennis Karlsson i DN, för en lite mer humoristisk vinkling av kritiken. Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp går till skarp attack mot utbildningsministern, medan PJ Anders Linder försvarar honom genom att åter igen dra upp gamla klichéer (”huvudet i sanden” – helt ogrundat, och “en skoldiskussion om kunskap” – diskussionen handlar om allt annat än…). Både SvD och Sydsvenskan sammanfattar de senaste rundorna i skoldebatten.

Flera bloggar kommenterar Björklunds lek med statistiken. Från lärarhåll medger man att skolan har problem, men tycker att det är för jävligt att utbildningsministern använder selektiv statistik för att beskriva dem (problemen). Se till exempel Christer Magister, Ann-Marie Körling eller Mats Olsson. Från andra håll försvarar man Björklund genom att anklaga hans kritiker för att blunda för sanningen (Mats Gerdau), alternativt så yrar man bara på i vanligt högerstollemanér (Dick Erixon).

Terminen har börjat och skoldebatten med den. Skyttegravarna är grävda. På skolfronten intet nytt.

Andra bloggar om: Jan Björklund, statistik, skolpolitik, skoldebatt, skola

Utbildningsminister Jan Björklund och Socialdemokraternas skoltaleskvinna Marie Granlund har träffats och samtalat om skolan. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har också varit med på ett hörn. Medierna börjar prata om blocköverskridande skolpolitik och långsiktiga lösningar. Man glömmer bort en viktig detalj.

De är alla politiker. Långsiktighet för dem är lika med fyra år. Och just nu är det bara två år kvar på mandatperioden.

Alla politiker skriver under på att skolan ska handla om kunskap, ordning och trygghet, men ändå kan de inte komma överens. Det beror på att de inte ska vara överens – det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Att förvänta sig att de ska komma överens om långsiktiga lösningar är som att förvänta sig att två fotbollslag ska bli överens om hur matchen ska gå.

Det enda sättet att få till stånd en långsiktig lösning för den svenska skolan – inte bara tio år, utan tjugo, trettio år – är att tillsätta en opolitisk skolkommission. Kan man göra det om digital-TV, så kan man göra det om skolan. Tillsätt ett antal experter utan politiskt kapital (och som inte behöver vinna nästa val) och låt de banka ut en lösning för skolan. Det måste bli ett slut på ensamutredningarna och det folkpartistiska skolmonopolet.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Marie Granlund, skola, skolpolitik, skolkommission

Sverige har allt att vinna på att skolan utformas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav, hårda tag och sanktioner leder till skolutveckling, lärande och fördjupade kunskaper.

Hans-Åke Scherp, docent i Pedagogik, i söndagens SvD

Äntligen någon som vet vad han pratar om och som vågar spela ut det vetenskapliga kortet mot Jan Björklunds populistiska skolpolitik. Nu börjar skoldebatten likna något.

Se FredrikBloggen för en mer utförlig analys.

Andra bloggar om: skola, skolutveckling, Hans-Åke Scherp, Jan Björklund, skolpolitik, skoldebatt

Alliansens skolpolitik har jag inte haft något större förtroende för. Den har genomsyrats av enkla lösningar på komplexa problem och har därför varit mer synkad med populism än med realism. Därför blir man förvånad när Alliansen presenterar saker som faktiskt verkar kunna fungera.

När de på DN Debatt presenterar sin politik för förskolan så innehåller den givetvis eftergifter för våra egna fundamentalister, Kristdemokraterna, i vårdnadsbidragets form, och underligheter som jämställdhetsbonusen, men den innehåller också en del bra grejor:

Det är de högskoleutbildade förskollärarna som ska ha ansvaret för att det pedagogiska arbetet inriktas mot målen i förskolans läroplan.

[...]

Förskolan kommer också att bli en egen skolform i den nya skollag som regeringen lägger fram senare i år. I lagens mening blir därmed förskolan en frivillig skolform som lyder under liknande tillsynsbestämmelser som övriga skolväsendet.

[...]

Det övergripande ansvaret för förskolan ska ligga på en förskolechef, som i den nya skollagen i många avseenden jämställs med rektorer i skolan.

Detta är ett sätt att stärka förskollärarna till att jämställas med andra lärare. Jag tror att det är nyttigt. Vi arbetar alla inom samma bransch, mot samma mål, och förskollärarna har länge fått spela andrafiol. Förskollärarna är också professionella – bara för att man arbetar med yngre barn behöver inte betyda att man ska ha mindre lön, kortare utbildning, eller lägre status. Alliansens förslag har potential att rätta till de felaktigheterna.

Även om jag tror att vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus kan motverka delar av förslaget så innehåller det tillräckligt med förnuftigheter för att kunna göra nytta. Om de nu bara hade kunnat myndigförklara lärarna för de äldre barnen också…

Andra bloggar om: skolpolitik, förskola, skola

Hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar skriver på söndagens DN Debatt om hur skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar. Det är ett mycket ideologiskt färgat debattinlägg.

Inledningsvis går han Jan Björklunds ärenden där dagens skola endast är en förlängning av den socialdemokratiska partiapparaten. Många av argumenten för att den svenska skolan är kass verkar tagna direkt ur den folkpartistiska partiboken, med all den skrämselpropaganda den innehåller. Några highlights:

• “världens dyraste skola”
• “inte världens bästa skola”
• “flummig central dogmatik”
• “en tydligt medioker plats i [...] internationella jämförelser”
• “Indien och Sydostasien stormar fram”

Detta är en tolkning som snarast borde förpassas till historiens skräphög. Dagens skola är en följd av breda politiska överenskommelser. Hur mycket man än vill skylla på både Mona Sahlin och Göran Persson så kan man inte bortse från att socialdemokratin inte utformat skolpolitiken ensamt.

Martin Ingvar fortsätter dock med att komplicera bilden av skolpolitiken:

• “Vankelmodig populism har präglat flera partiers hållning”
• “[Betygssystemet] diskriminerar entydigt pojkar från arbetarklass”
• “Antingen gör man om betygen så att de fungerar eller så bör de tas bort i sin helhet.”

Jag kan inte lista ut vilken ideologi som Ingvar skriver under på (även om jag har mina blåa misstankar). Egentligen borde detta vara bra, eftersom det antyder att politik inte har med skolans utformning att göra, men Ingvars artikel kommer att få motsatt effekt. Folkpartiet kommer att få vatten på sin kvarn genom bredsidan Ingvar levererar mot den tidigare socialdemokratiska skolpolitiken. Samtidigt kommer Socialdemokraterna att få bekräftat att Jan Björklund är inne på fel linje när han vill betygsätta 12-åringar. Syftet med debattartikeln verkar därför vara förverkat.

Hjärnforskare är välkomna i skoldebatten, men jag tycker att de borde kunna leverera annat än ideologiskt kanonfoder. Varför inte rikta in sig mer på forskningsrön? Varför inte komma med förslag på politiskt ofärgade lösningar? Konkreta förslag eller exempel lyser med sin frånvaro i Ingvars artikel – och det är väl ändå ganska flummigt…

Andra bloggar om: Martin Ingvar, Jan Björklund, skola, Mona Sahlin, politik, skolpolitik, skoldebatt

Regeringens “effektivaste” minister, Jan Björklund, tuffar vidare med sin inslagna skolpolitik, oavsett vad lärarna, eleverna, föräldrarna, fackförbunden, oppositionen, eller befolkningen tycker. Nu har direktiven för de nya betygen kommit. Och det är bara att konstatera att Björklund är flummigare än vanligt. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Men vad bryr sig väl en skolminister om det…

Redan sedan tidigare har det varit klart att betygsstegen ska bli fler och ha värdena A till F, där A är det högsta, medan F är underkänt. Man ska dessutom kunna bli extra underkänd genom ett streck.

Björklund erkänner att implementeringen av fler betygssteg inte är helt enkel:

Med varje mer steg med kritierer blir det svårare att specificera ner vad det är som krävs för att uppnå det. Och till slut hamnar man på en detaljstyrningsnivår som inte är önskvärd.

Han verkar ha förstått att ju fler betygssteg man har, desto svårare blir det att skilja dem åt. Det kräver glasklar tydlighet i kriterierna som kan innebära problem om man inte är tillräckligt tydligt. Vilken lösning har Björklund på problemet?

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Vi tar det en gång till.

Det kommer inte att finnas några betygskriterier för stegen B och D.

Egentligen betyder detta att vi har kvar det nuvarande betygssystemet, men att man sätter bokstaven B på MVG- och VG+ och bokstaven D på VG- och G+.

Att försvara B och D för eleverna blir svårt, men som lärare är det lättare att sätta ett betyg som inte har några kriterier. Min gissning är att B och D kommer att bli skolans vanligaste betyg.

Det som är svårast att förstå av Björklunds förslag är hur en man som låtsas vara emot “flumskolan” kan komma undan med att vara så flummig. Han till och med får beröm för att otydliggöra betygssystemet.

Snart är det slut med ordningen och redan i skolan…

Andra bloggar om: Jan Björklund, skolpolitik, betyg, flumskola, skola

Skoldebatten rasar vidare på alla fronter. Politiker skriker så att de spricker för att bli hörda och de har god tillgång till pulpeterna. Lärarna syns i marginalerna av debatten. Eleverna är osynliga. Just nu verkar bollen ligga på vänsterkanten:

Lars Ohly skriver i en debattartikel i DN om Vänsterns syn på skolpolitiken – både regeringens förda och partiets egna. Av borgerliga skribenter kommer detta att tolkas som en avbön (och hur många kommer inte att använda klichén “sen ska syndaren vakna”). Av vänsterskribenter kommer detta att tolkas som en omvärdering och ett nytänk. Det är varken eller. I stort sett har Ohly en sund syn på vad den svenska skolan bör fokusera på, men en viss DDR-romantik sätter in när han diskuterar friskolor. Varken avbön eller nytänk, men ett välkommet inlägg i debatten.

Om Vänsterpartiet väljer opposition, så väljer Socialdemokraterna att böja sig för Alliansen. Som rapporterats i media, väljer Mona Sahlin att på sitt partis framtidsdagar låta precis som Jan Björklund:

• Tidigare betyg
• Fler nationella prov
• Längre skoldagar

Som Björklund själv säger:

De vill ingenting själva utan förhåller sig bara till ett antal reformer som vi planerar.

Socialdemokraterna visar i alla fall vilja till kompromiss – ett av det svenska språkets vackraste ord – även om de väljer att kompromissa på Alliansens villkor. Alliansen, å sin sida, väljer att inte vika en tum på sin inslagna linje, som skulle kunna beskrivas som dogmatisk – ett inte lika vackert ord.

Om den svenska skolan någonsin ska bli kvitt sina problem (verkliga och inbillade) måste det ske en bred överenskommelse om hur den ska se ut. Det går inte att ha en ny skolreform vart fjärde år. Det går inte att ha en skolreform som knappt hälften av svenska folket ställer sig bakom. Det går inte att ha en skolreform på ett marginaliserat partis villkor.

Ge oss kompromisser! Ge oss överenskommelser! Ge oss samförstånd! Ge oss en skola som kan tåla tidens tand.

Andra bloggar om: Skoldebatt, Lars Ohly, skolpolitik, skola, Mona Sahlin, Jan Björklund